Menisktransplantation
Menisktransplantation (ersättning eller rekonstruktion) blir allt populärare vid behandling av patienter under 50 år med tidiga tecken på posttraumatisk artrit. På Cleveland Clinic reserverar vi menisktransplantation för minimalt till måttligt symtomatiska patienter med stora, irreparabla revor.
Meniskskador i knäet kan inträffa i vilken ålder som helst, men är vanligast hos personer i åldern 30-50 år. Yngre personer tenderar att skada (riva) sin menisk i samband med idrottsliga ansträngningar, medan äldre personer drabbas av revor vid minimala kränkningar, t.ex. när de vrider sig när de tar sig ur en stol eller en golfvagn.
Den huvudsakliga funktionen hos det C-formade brosket är belastningsöverföring. Menisken fördelar krafterna mellan lårbenet och skenbenet över en större yta för att minska punktkontaktkrafterna hos ledbrosket. De bidrar till smörjning och näring i leden, och den mediala (inre) menisken fungerar som en ”backup”-stabilisator för knät efter en skada på det främre korsbandet (ACL).
Då majoriteten av menisken inte har någon blodtillförsel kan den inte genomgå den normala läkningsprocessen som sker i större delen av resten av kroppen när den drabbas av en skada.
Bearbetning av symtomgivande meniskbristningar kan omfatta meniskreparation, partiell meniskektomi och menisktransplantation. Meniskreparation förespråkas när det är möjligt, särskilt hos unga patienter, eftersom det kan återställa normal funktion i knäet.
Den vanligaste behandlingen av meniskrevsskador är dock artroskopisk partiell meniskektomi, som också är det vanligaste ortopediska kirurgiska ingreppet. Partiell meniskektomi minskar symtomen (låsning, klickning, smärta, svullnad etc.) som är förknippade med en meniskskadan, men är reserverad för irreparabla revor eftersom den inte ändrar sjukdomens naturliga historia, som ofta leder till artros.
Den mediala (inre) menisken transplanteras oftare än den laterala (yttre) menisken eftersom meniskskador på den mediala menisken är vanligare. Lämpliga kandidater för transplantation är bland annat patienter med stabila, väljusterade knän och minimal till måttlig symtomatisk, posttraumatisk artrit.
Läkaren bör korrigera eventuell felställning och/eller ”slapphet” i knäet före menisktransplantation för bästa resultat.
Vid menisktransplantation avlägsnas först den kvarvarande meniskvävnaden. En färsk fryst kadavermenisk, som preoperativt har anpassats till patientens knä, implanteras sedan i knäet under arthroskopisk vägledning. Antingen används en bentråg (lateral) eller bentunnlar (medial) för att förankra benfästena, och suturer placeras sedan till den naturliga meniskkanten eller kapseln.
Den polikliniska operationen innebär en 23-timmars vistelse. Patienten måste använda kryckor i fyra till sex veckor och genomgå rehabilitering för att återfå rörelse och styrka. De kan återgå till tungt arbete efter tre till fyra månader och till sport efter sex till nio månader.
Kliniska studier har visat på 75 till 85 procents framgång för menisktransplantation, definierat som minskning av smärta/svullnad, ökad aktivitet och fördröjning av den oundvikliga utvecklingen av posttraumatisk artrit. Innan långtidsstudier kan fastställa den exakta minskningen av progressionsfrekvensen rekommenderas dock inte detta ingrepp för asymtomatiska patienter.