Mental hälsa

John Vavrik

Upptryck från ”Trauma and Victimization” i Visions Journal, 2007, 3 (3), pp. 24-25

Pat är försenad. Hon kan knappt vänta på att ljuset ska byta. När det gör det accelererar hon omedelbart över korsningen. På en bråkdel av en sekund uppslukas hon av en våg av öronbedövande ljud, slits ur sitt säte och krossas mot en vägg av krossat glas, där metall och lemmar snurrar våldsamt runt. Alla hennes sinnen tycks vara i överfart, men hennes sinne är tomt. Det känns som om hon ser en film i slow motion. Hon ser passivt på när hennes bil roterar i luften och landar på taket. Hon hänger upp och ner i det omkullvälta fordonet och kan se dess underdel som om hon betraktade den uppifrån. Senare får hon veta att hon i själva verket tittar på chassit till lastbilen som körde in i henne. Trots den höga hastigheten överlever Pat och lider endast av icke livshotande fysiska skador.

Motorfordonsolyckor är inte bara en av de vanligaste orsakerna till dödsfall och skador i Kanada och runt om i världen, utan kan ibland utlösa eller förvärra redan existerande psykologiska tillstånd. Dessa tillstånd kan omfatta ångest, depression, ilska, sorg, skuld, resefobier och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

Om Pat skulle utveckla PTSD kan hon drabbas av sömnlöshet. När hon sover kan hon ”återuppleva” kraschen i mardrömmar. Hon kan försöka undvika att köra bil, särskilt i korsningar, av rädsla för en ny liknande olycka. När hon kör bil är det troligt att hon ständigt kontrollerar och omkontrollerar alla bilar, bussar och lastbilar (särskilt lastbilar) – till den grad att hon blir utmattad av den intensiva, urskillningslösa vaksamheten (dvs. hypervigilans), som faktiskt kan få hennes uppmärksamhet att glida.

Kommer Pat att utveckla PTSD?

Den goda nyheten är att det faktum att hon bara har varit med om en olycka, även om det är en allvarlig olycka, inte automatiskt kommer att leda till PTSD för Pat. Oddsen är faktiskt generellt sett till hennes fördel.

Bara ungefär en av tio personer som beskriver sin kollision som ”traumatisk” utvecklar faktiskt PTSD. De flesta krockoffer återhämtar sig inom några månader; vissa fortsätter dock att rapportera kroniska symtom på posttraumatisk stress, vilket hindrar deras psykologiska och fysiska återhämtning.

Om de som utvecklar vissa PTSD-symtom återhämtar sig de flesta inom det första året. Ungefär hälften av dem som uppfyller kriterierna för PTSD ett år efter olyckan återhämtar sig i slutet av det tredje året.

Sambandet mellan olyckor och PTSD är inte enkelt eftersom det beror på typen av olycka, vilken typ av individ som är inblandad samt på de sociala, ekonomiska och rättsliga frågor som uppstår efter en olycka. Även om allvaret i Pats olycka kan göra att hon löper större risk att drabbas av PTSD, kommer troligen hur hon uppfattar olyckan att spela en ännu större roll.

”Traumatiska” olyckor beskrivs ofta som plötsliga, oväntade, oförutsägbara, okontrollerbara och skrämmande. Krascher verkar vara mer stressande när andra förares handlingar uppfattas som avsiktligt riktade mot offret (t.ex. vid incidenter med raseri i trafiken), när föraren känner sig ansvarig för kraschen, när nära vänner eller familjemedlemmar befinner sig i fordonet och när någon är instängd i fordonet efter kraschen.

Pats historia med andra traumatiska händelser, inklusive andra olyckor, samt redan existerande tillstånd som ångest, känslomässiga problem, depression och överdrivna hälsoproblem påverkar också hennes risk att utveckla olycksrelaterad PTSD.

Hur hon reagerade känslomässigt under och omedelbart efter olyckan är också relevant. Om hennes reaktion tyder på någon typ av dissociativ upplevelse, t.ex. att hon kände sig bedövad, förvirrad eller att hon såg kraschen utifrån, kan hon löpa större risk att drabbas av PTSD.

Hur hon ”bearbetar” kraschen (dvs. hur hon bedömer eller tolkar händelsen i samband med sina känslor och handlingar vid den tidpunkten) kan påverka hur hon bildar ett självbiografiskt minne av händelsen, vilket i sin tur kan möjliggöra fler ofrivilliga ”flashbacks” av kraschen med tiden. Om hennes minne av olyckan är oorganiserat eller fragmenterat är det också mer sannolikt att hon drabbas av PTSD.

Pat kan också löpa större risk om hon ser negativt på alla påträngande tankar och minnen av olyckan (t.ex. ”Jag håller på att bli galen” jämfört med ”Det här är bara obekväma men tillfälliga tankar som jag är villig att acceptera för tillfället”. Hon skulle också löpa större risk om hon använde vanliga (och ofta naturliga) copingstrategier som faktiskt främjar upprätthållandet av PTSD-symtom – till exempel om hon försökte hårt att undertrycka alla påträngande tankar, grubblade över kraschen eller uppehöll sig vid varför kraschen hände just henne. (Försök så gott du kan att inte tänka på en stor svart lastbil som är på väg att köra på dig).

Om Pat får mycket lite stöd från sina vänner och sin familj, om hon har ekonomiska svårigheter och om hon blir inblandad i ett rättsfall, är det mer sannolikt att hon utvecklar och bibehåller PTSD. Rättsliga åtgärder, med dess betoning på psykologisk skada snarare än återhämtning, har särskilt visat sig vara en riskfaktor.

Till sist, även om vi har fokuserat på Pat, föraren, är det viktigt att komma ihåg att stressreaktioner efter en olycka ibland kan utvecklas hos personer som bara bevittnar en traumatisk olycka. Detta är ett av skälen till att man måste vara försiktig när man utformar förebyggande program som använder simulerade olyckor för att öka medvetenheten om konsekvenserna av olyckor.

Behandling och utsikter

Om Pat utvecklar fullständig PTSD finns det många effektiva behandlingar tillgängliga:

• Exponeringsterapi verkar vara effektiv för att minska symtom på återupplevelser och resefobier1

• Relaxationsterapi kan vara särskilt användbar för att hantera hypervigilans1

• Terapi med ögonrörelse, desensitisering och upparbetning (EMDR) har också visat sig minska PTSD-symtom1

Renoveringsbehandling bekräftar också det som många olycksoffer har sagt i åratal: Att konfrontera en livshotande händelse som en bilolycka kan leda till mycket positiva psykologiska förändringar. Pat kan uppleva en sådan ”posttraumatisk tillväxt” om hon börjar omvärdera sina prioriteringar i livet, bygga upp mer meningsfulla relationer med vänner och familj och få styrka och självförtroende av sina svårigheter.2

Förebyggande

Det enklaste sättet att minska de negativa psykologiska konsekvenserna av olyckor är förstås att förebygga olyckor överhuvudtaget. Att helt enkelt kontrollera om det finns korsande trafik innan man kör in i korsningen, även om ljuset var grönt, kan ha varit Pats mest effektiva strategi för att eliminera risken för olycksrelaterad PTSD.