”Min ryggsmärta visade sig vara lungcancer”

Samantha Mixon var 33 år i mars 2012 när hon började få huvudvärk. Hennes läkare diagnostiserade dem som migrän och skrev ut smärtstillande tabletter. När hon tillfälligt förlorade synen två gånger – hon hade ingen djupseende och såg virvlande färger – berättade läkare på sjukhuset för henne att hennes migrän troligen berodde på en bihåleinflammation.

”De sa åt mig att ta Mucinex. Jag kunde snyta näsan 100 gånger, den rann inte ut. Ingenting fungerade”, säger Samantha, en mamma i St Simon’s Island, Georgia. ”Jag fick till och med en nebulisator eftersom det kändes som om jag hade något i bröstet.”

Fem månader senare, i augusti 2012, började ömheten i hennes rygg. Hon trodde att hon hade dragit en muskel och hennes läkare gav henne muskelavslappnande medel för att lindra smärtan. Inget av tabletterna hjälpte.

RELATERAT:

En chockerande diagnos

Söndagen före Thanksgiving 2012 läste Samantha en bok för sin då sjuåriga dotter i sängen. ”Jag hostade och trodde att det var slem”, säger hon. ”Men när jag spottade ut det i badrummet var det faktiskt blod. Jag visste att det inte var bra.”

Efter Thanksgiving besökte Samantha sin familj i Atlanta. ”Min syster började anklaga mig för att vara en drogmissbrukare eftersom jag tog piller var tredje timme”, säger hon. ”Hon och jag började bråka rejält och sedan började mina föräldrar bråka. Det var då jag sa att jag måste åka till sjukhuset. Jag tror att min värld håller på att gå under. Jag håller på att dö här.”

Hennes mamma körde henne till det lokala sjukhuset, där en magnetröntgenundersökning avslöjade ett grått område i hennes hjärna. Det var en tumör. Samantha överfördes omedelbart till ett större sjukhus som kunde ta bort den. ”Jag insisterade på att de skulle ta med mig min dotter precis när de satte mig bak i ambulansen”, säger hon. ”Jag ville se henne en sista gång, ifall något skulle hända. Hon ville följa med mig. Jag kramade henne och sa att allt skulle bli bra och att jag älskade henne.” Samantha säger att hennes dotter förstod att hon skulle få en tumör bortopererad och att hon var livrädd för att hennes mamma skulle dö. ”Hon sov inte på hela natten”, säger Samantha. ”Hon stannade bara uppe och stirrade på min pappa.”

”Om jag hade haft den hjärntumören några veckor till hade jag dött.”

Läkarna väntade tills i tisdags på att svullnaden i hjärnan skulle gå ner innan Samantha genomgick en akut operation. ”När jag gick in till operationen var jag inte särskilt orolig”, säger hon. ”Min kusin och min moster hade haft hjärntumörer och de var alla godartade. Jag trodde att jag bara hade en hjärntumör. Jag skulle få den bortopererad och det skulle bli bra. Jag förväntade mig verkligen inte cancer.”

Efter operationen förklarade hennes neurokirurg att han kunde ta bort hela tumören – men att den var elakartad. Och den kom från någon annanstans i hennes kropp, troligen från hennes lunga. ”Det var väldigt svårt att bearbeta”, säger Samantha. ”Jag visste bara att det var cancer i stadium IV eftersom den kom från ett annat organ.”

Samantha vaknade senare till att hennes mamma, pappa och vänner stod vid hennes säng och grät. Efter ytterligare tester bekräftade hennes onkolog att hon hade lungcancer i stadium IV – och att hon hade 12 till 18 månader kvar att leva. ”Det område som gjorde ont på min rygg var exakt där min primära lungcancertumör fanns”, säger hon.

När besökstiden var över den kvällen och alla lämnade rummet hade Samantha ett samtal med neurokirurgens assistent som för alltid förändrade hur hon såg på sin diagnos. ”Hon sa till mig: ’Samantha, du är 33 år gammal. Ge inte upp, du kan klara det här. Du har en fördel, de flesta människor får inte lungcancer vid 33 års ålder, men vem som helst kan få det”, säger Samantha. ”Hon gav mig hopp. Hon sa: ’Lyssna inte på statistiken. Det är den genomsnittliga cancerpatienten. Inte du.””

RELATERAT: Jag har PTSD efter att ha överlevt en hjärntumör – men löpning hjälper mig att klara mig”

Lungcancerns lotteri

Med tanke på den nya diagnosen förflyttades Samantha till MD Anderson Cancer Center i Houston, där hon genomgick fler tester. Inledningsvis planerade läkarna att bara ta bort hennes högra lunga – tills de upptäckte att cancern hade spridit sig till hennes vänstra lunga. Samtidigt avslöjade fler tester också vad som visade sig vara en hoppfull nyhet: Samantha hade EGFR-mutationen.

”Jag vann på lungcancerns lotteri, tror jag, eftersom det fanns läkemedel som var inriktade på min typ av mutation”, säger Samantha, som hade icke-småcellig lungcancer – med en genetisk mutation av den epidermala tillväxtfaktorns receptor (EGFR). Enligt CancerCare, en nationell ideell organisation, innebär mutationen att hon producerar för mycket EGFR-protein, ett normalt ämne som hjälper cellerna att växa och dela sig, så hennes celler växer och delar sig för snabbt. Den lyckliga delen? Till skillnad från andra cancerformer och mutationer finns det en riktad och potentiellt effektiv behandling för EGFR-mutationen. Läkemedel som kallas EGFR-hämmare blockerar EGFR-receptorerna på cellytan och bromsar eller stoppar cancertillväxten. Läkarna gav Samantha ett av dessa läkemedel.

”Jag visste bara att det var cancer i stadium IV eftersom den kom från ett annat organ.”

”Den känner igen mutationen i mitt DNA, så jag får inte alls de biverkningar som jag skulle få av cellgifter”, säger Samantha. ”Men jag måste ta det en gång om dagen resten av mitt liv. Och så småningom kommer det att sluta fungera.”

Samanthas överlevnadsgrad förändrades i och med den nya diagnosen och läkarna berättade för henne att medicinen hade stor framgång när det gällde att stoppa eller minska tumörens tillväxt, men de gav henne ingen ny tidsplan. ”De berättade inget, jag frågade inte”, säger hon. ”Jag var rädd för svaret.”

Se en het läkare förklara vad som kan förvärra astma:

Få stöd

”Jag var väldigt deprimerad det första året efter min diagnos”, säger Samantha. ”I början hade jag inget hopp.”

Under de nästan fyra år som gått sedan dess säger Samantha, som nu är 36 år, att hon har blivit mycket mer hoppfull. Antidepressiva läkemedel hjälpte, liksom hennes stödgrupp. Och hon får mycket stöd genom en Facebook-sida med ett par hundra överlevare av samma typ av cancer. ”Jag stötte på överlevare som har tagit den här medicinen i flera år”, säger hon.

Hon blev också engagerad i sin kyrka och ber nu varje dag. ”Jag vet att allt inte ligger i mina händer, så jag släpper bara oron”, säger Samantha. ”Jag har insett att det inte är värt att oroa sig för saker som man inte har kontroll över. Det kommer bara att göra ditt liv värre.”

Även hennes familj har vant sig vid det nya normala. ”I början ville de att jag skulle vara med hela tiden”, säger hon. ”De blev så gråtfärgade och jag kunde inte göra något fel. Nu är det tillbaka till det gamla, som att jag inte ens har cancer. Ibland glömmer jag till och med att jag har cancer.”

Efter diagnosen insisterade Samanthas dotter på att sova i Samanthas säng varje natt – i två år. ”Vid ett tillfälle frågade jag henne varför”, säger Samantha. ”Hon sa till mig: ’ifall du skulle dö under natten’.” Eftersom hon var ensamstående mamma på den tiden och de var de enda två personerna i huset visade Samantha sin dotter hur man ringer 112, för säkerhets skull. Hon tog också med sin dotter till terapi.

I april 2015 träffade Samantha den man som skulle bli hennes make när hon flyttade tvärs över gatan från honom. ”Våra döttrar kände redan varandra, men inte vi”, säger hon. ”Jag berättade för honom om min cancerdiagnos när jag flyttade in. Sedan fick jag lunginflammation och kunde inte flytta resten av mina saker. Han gick och hämtade dem åt mig, hämtade mina recept och lagade middag åt mig varje kväll. Det faktum att jag hade lungcancer störde honom inte.” Paret gifte sig i mars i år. ”Han tar alltid hand om mig nu”, säger hon.

”Jag har insett att det inte är värt att oroa sig för saker som man inte kan kontrollera.”

Vid Samanthas sista PET-undersökning i september konstaterade läkarna att hon fortfarande har två tumörer och en knöl i lungorna – men ingen aktiv cancer. ”De kan vakna vilken dag som helst när medicinen slutar fungera”, säger hon. ”Men just nu vaknar de inte. Så jag försöker bara hålla fast vid allt jag gör, för det fungerar.”

Samantha säger att hon har både on- och off-dagar. Hon tillbringar tid med sin numera 11-åriga dotter och 12-åriga styvdotter, särskilt på helgerna, och tar hand om hushållssysslor under veckan. Men ibland slår hennes målterapipiller ut henne. ”Det är som om jag måste gå till sängs nu”, säger hon. ”När min kropp säger till mig att jag behöver sova går jag och lägger mig. Jag tar en tupplur varje dag nu.”

RELATERAT: Min mamma, moster och mormor hade alla bröstcancer – nu har jag det också”

Finnande av ett botemedel

Till andra kvinnor som har fått diagnosen cancer säger Samantha att de ska förbli positiva. ”Tro på diagnosen, inte på prognosen”, säger hon. ”Varje diagnos är annorlunda.”

Samantha arbetar nu som volontär på American Lung Association’s påverkansgrupp LUNG FORCE, eftersom hon hoppas kunna bidra till att ta bort stigmatiseringen av lungcancer. ”Jag skämdes först, för när folk tänker på lungcancer tänker de på en rökare”, säger hon. ”Men det var inte jag. De tänker på en gammal person, och det var inte jag heller. Jag tänkte att om jag berättade min historia skulle det kanske uppmuntra andra människor att också komma ut. För vem som helst kan drabbas.”

Enligt LUNG FORCE är två tredjedelar av lungcancerdiagnoserna bland personer som aldrig har rökt eller är före detta rökare. Och det är den främsta cancerdödaren bland kvinnor. År 2016 beräknas mer än 106 000 amerikanska kvinnor få diagnosen. Överlevnadssiffrorna är ungefär fem gånger lägre än för andra stora cancerformer, med en femårsöverlevnad på endast 18 procent. Uppskattningsvis 72 000 amerikanska kvinnor kommer att dö i år av lungcancer – mer än en fjärdedel av alla dödsfall i cancer bland kvinnor.

Trots denna allvarsamma statistik är lungcancer, till skillnad från andra cancerformer, fortfarande lite tabubelagd. En nyligen genomförd undersökning av mer än 1 000 amerikanska kvinnor av LUNG FORCE visade att mindre än hälften av dem som anses ha hög risk för lungcancer har talat med sin läkare om det. Dessutom, delvis på grund av att endast personer med hög risk kan screenas för lungcancer i första hand, diagnostiseras 77 procent av kvinnorna med lungcancer i senare stadier – när det är svårare att behandla. Genom att berätta sin historia hoppas Samantha kunna ändra en del av denna statistik.

”Jag vill stoppa stigmatiseringen”, säger hon. ”Om du har lungor kan du få lungcancer.”

.