När medicinering leder till viktökning
Många mediciner, inklusive antidepressiva, antipsykotiska, stämningsstabiliserande medel, kortikosteroider, betablockerare, hormonella preventivmedel, insulin och till och med allergimediciner som difenhydramin (Benadryl), orsakar viktökning – till och med en betydande viktökning – hos mottagliga patienter. Det är betydligt fler läkemedel som leder till viktökning än till viktminskning. Till en början fanns det bara anekdotiska rapporter om viktökning med receptbelagda läkemedel, men problemets omfattning beskrevs när Allison och hans kollegor genomförde omfattande litteratursökningar (Cheskin et al, 1999; Allison et al, 1999) för nästan 15 år sedan och fann att läkemedelsrelaterad viktökning var ”underkänd” av kliniker och att den ibland resulterade i att patienterna inte följde med i behandlingen.
Hur mycket vikt är en person villig att gå upp i vikt när han eller hon står på ett läkemedel? Den frågan ställdes av Sansone och kollegor till en urvalspopulation på över 200 personer från Mellanvästern, förorter (och främst kvinnor) i en primärvårdspraktik. För antingen ett medicinskt eller psykiatriskt tillstånd som inte är livshotande skulle detta urval acceptera en viktökning på cirka 5 1/2 pund. Om det medicinska eller psykiatriska tillståndet innebar ett livshotande tillstånd kunde folk tolerera en viktökning på 13 pund eller mer. Det är dock värt att notera att mer än 5 % av de personer som ingick i det här urvalet inte ville gå upp i vikt.
Med andra ord, för vissa är varje viktökning outhärdlig, oavsett hur effektiv den ordinerade medicineringen är. För andra är det dock inte bara en fråga om estetik: viktökning till följd av medicinering kan leda till allvarliga metaboliska avvikelser som insulinresistens, högt blodtryck, onormala blodfettnivåer och till och med öppen typ 2-diabetes hos dem som är genetiskt sårbara. Detta är särskilt vanligt med de så kallade andra generationens antipsykotika.
Läkemedel kan orsaka viktökning på kort sikt (inom de första 8 till 12 veckorna) och på lång sikt (flera månader till ett år), enligt Hasnain och Vieweg, i tidskriften Postgraduate Medicine (2013.) Det finns en antydan om att de som går upp i vikt under de första veckorna av behandlingen är mer benägna att fortsätta att gå upp i vikt, även om vissa mediciner som de selektiva serotoninåterupptagshämmarna (SSRI) resulterar i en viss viktminskning till en början, men i slutändan i en viktökning under året.
Varför orsakar vissa mediciner viktökning? Det finns flera faktorer, och ju fler mekanismer som är inblandade, desto mer sannolikt är det att viktökning uppstår. Vissa läkemedel kan till exempel orsaka ökad aptit specifikt genom receptorblockad. Wysokiński och Kloszewska har i en nyligen publicerad artikel i Journal of Advanced Clinical Pharmacology (2014) gått igenom det komplexa hormonsystem som är involverat i kortsiktig mättnad och långsiktig energilagring. Dessa författare noterar att histamin H1-blockad och serotonin 5-HT2C-receptorantagonism är ansvariga för den viktökning som ses med antipsykotika som klozapin (Clozaril), olanzapin (Zyprexa), quetiapin (Seroquel) och risperidon (Risperdal), samt antidepressiva medel som vissa SSRI, framför allt med paroxetin (Paxil).
Eftersom ett läkemedel som aripiprazol (Abilify), som i första hand används för att behandla psykoser, men som nu också marknadsförs (och som i hög grad marknadsförs i TV) som ett komplement för behandling av depression, är en partiell agonist, snarare än en antagonist, betraktas det i allmänhet som viktneutralt och kan ibland ersättas med de läkemedel som ger upphov till störst viktuppgång, t.ex. klozapin och olanzapin. H1-receptorblockad är också ansvarig för viktökning med antidepressiva medel som mirtazapin (Remeron) och trazodon (Desyrel) eller antihistamin som hydroxamin (Vistaril).)
DET GRUNDLÄGGANDE
- Vad är psykofarmakologi?
- Hitta en terapeut nära mig
Andra läkemedel ökar aptiten genom en direkt effekt på de många hormoner som är inblandade i aptitregleringen, inklusive leptin, ghrelin och insulin. Vissa antipsykotika (t.ex. klozapin och olanzapin) blockerar till exempel också leptinets verkan, vilket leder till ökade men ineffektiva nivåer av detta hormon (leptinresistens) och ansamling av fettvävnad. Både antipsykotika och antidepressiva medel kan också påverka insulinnivåerna, vilket skapar ett tillstånd av insulinresistens och till och med en ökad risk för typ 2-diabetes. Wysokiński och Kloszewska varnar dock för att förändringar i dessa hormoner kan vara sekundära till viktuppgång snarare än orsaken till viktuppgång.
I vissa fall påverkar mediciner inte aptiten utan kan snarare förändra (det vill säga minska) en persons vilande ämnesomsättning och därmed orsaka viktuppgång. Detta har setts med de äldre tricykliska antidepressiva läkemedlen såsom imipramin (Tofranil). Vidare är tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) en cytokin som också kan leda till viktökning med vissa antipsykotika som klozapin och olanzapin, men också med litium, amitriptylin (Elavil) och mirtazapin. Wysokiński och Kloszewska rapporterar att aktivering av detta TNF-α-system verkar ske tidigt under behandlingen och kan så småningom bli en känslig markör för att viktökning kommer att inträffa.
Andra mekanismer som resulterar i viktökning är bland annat att man dricker drycker med högt kaloriinnehåll på grund av muntorrhet som kan åtfölja medicineringen eller till och med ökad sömntid på grund av medicineringens lugnande effekter och därmed mindre energiförbrukning. Ibland tar patienterna flera mediciner samtidigt, och samtidiga mediciner kan interagera på ett sätt som ökar viktökningen. Vidare bidrar etnicitet, kön och ålder också till skillnader i läkemedels effekter på vikten. Vissa studier rapporterar till exempel att viktökning är vanligare hos kvinnor och att det är mer sannolikt att den sker hos dem som är predisponerade för övervikt i allmänhet.
Psychopharmacology Essential Reads
Många av dessa mekanismer involverar mutationer i specifika gener och så småningom kommer genomstudier att leda till mer specifika individuella rekommendationer för patienter. Vissa patienter är till exempel ”dåliga metaboliserare” och andra är ”ultrasnabba metaboliserare”, enligt Altar et al, som skriver i International Review of Psychiatry (2013.)
Bottom line: Viktökning kan förekomma både på kort och lång sikt och kan störa följsamheten till behandlingen. Kliniker bör övervaka patienterna noggrant för viktrelaterade och metaboliska förändringar, samt utbilda patienterna om hälsosamma livsstilsval av kost och motion. It is often possible to switch to a more weight neutral medication or be able to lower the dose of the offending medication. Eventually, there will be more widely available genetic screenings that will lead to individualized recommendations.
