National Public Radio

635 Massachusetts Avenue NW
Washington, D.C. 20001-3753
U.S.A.
(202) 414-2000
Fax: (204) 414-3329
Webbplats: http://www.npr.org

Privat icke-vinstdrivande företag
Incorporated: 1970
Anställda: 459
Driftsintäkter: 55 miljoner dollar (1994)
SICs: 4832 Radio Broadcasting Stations

National Public Radio är världens första icke-kommersiella, satellitlevererade radiosystem. Som en organisation bestående av medlemsradiostationer betjänar NPR över 17 miljoner amerikaner varje vecka genom över 555 offentliga radiostationer i USA och Guam genom att distribuera kultur- och nyhetsprogram, tillhandahålla utbildnings- och marknadsföringstjänster och företräda den offentliga radions intressen inför Federal Communications Commission (FCC) och kongressen.

Public Broadcasting Emerges

Den offentliga radiosändningen fick sitt första uppsving i och med FCC:s beslut på 1940-talet att reservera ett segment av FM-radiospektrumet för utbildningsstationer. Även om olika icke-kommersiella utbildningsstationer hade utvecklats runt om i landet redan på 1920-talet, många av dem vid USA:s universitet, hotades deras ekonomiska välfärd och integritet först av den stora depressionen och senare av kommersiella påtryckningar. Den första icke-vinstdrivande samhällsgrupp som etablerade en offentlig FM-radiostation var Pacifica Foundation, som inrättade en offentlig station i Berkeley, Kalifornien, 1949.

Med anledning av allvarlig kritik av kvaliteten på TV-programmen antog president Lyndon B. Johnson och kongressen 1967 lagen om offentliga sändningar (Public Broadcasting Act) som syftade till att förse nationen med icke-kommersiell radioprogrammering av utbildningskaraktär. Kort därefter bildades Corporation for Public Broadcasting (CPB) som ett statligt sponsrat företag som fick sin finansiering genom det amerikanska ministeriet för bostäder, utbildning och välfärd.

NPR bildas 1970

För att hjälpa de många små utbildningsradio- och tv-stationerna att utveckla professionella standarder bildade CPB genast två organisationer: Public Broadcasting Service (PBS) producerade och distribuerade tv-program, medan National Public Radio (NPR) gjorde detsamma för radio. De medel som kom från kongressen fördelades av CPB till PBS, NPR och kreativa utomstående som hjälpte till att introducera och genomföra nya program. NPR:s ursprungliga uppdrag var att vara ledande inom nationell nyhetsinsamling och nyhetsproduktion samt att tillhandahålla en nationell sammankoppling mellan lokala icke-kommersiella radiostationer. NPR bildades den 26 februari 1970 och hade snart över 90 medlemsstationer.

NPR:s första programverksamhet bestod av direktsändning av senatens utfrågningar om Vietnam, som sändes för första gången i april 1971. Detta följdes snabbt av debuten av ett dagligt nyhetsprogram kallat ”All Things Considered”, som stadigt skulle öka antalet lyssnare och som så småningom fick enorma framgångar när det gällde att förse lyssnarna med nyheter och information på vardagarna under körtid. År 1973 fick ”All Things Considered” sitt första Peabody Award för NPR, som sedan byggde vidare på programmets framgång genom att utvidga det till helger med Weekend All Things Considered 1974, morgnar med Morning Edition 1979 och Weekend Edition och Weekend Edition Sunday 1985 respektive 1987. Därmed var NPR:s nyhetsnärvaro säkerställd sju dagar i veckan. Under årens lopp försåg NPR:s nyhetsprogram medlemsstationerna med direktsändning av Watergateförhören 1973, liksom omfattande rapportering om president- och kongressval och förfaranden för nominering till Högsta domstolen, inklusive senatsförhören om domare Clarence Thomas i början av 1990-talet.

Under de första fem åren av sin existens fokuserade NPR på produktion och distribution för sina medlemsstationer. Den offentliga radion gynnades ytterligare när NPR, efter NPR:s sammanslagning med Associationof Public Radio Stations 1977, började förse medlemsstationerna med utbildningsprogram, förvaltning och lobbyverksamhet i Washington D.C. NPR utvecklade det första rikstäckande, satellitlevererade radiodistributionsnätverket 1979. Detta gjorde det möjligt för mindre stationer på landsbygden att ta emot program lika lätt som sina motsvarigheter i städerna. Det gav också NPR en större publik.

Finansiering: En ständigt återkommande fråga

Från starten har NPR och offentliga radio- och tv-sändningar i allmänhet plågats av interna och externa finansieringstryck. I början av 1970-talet uttryckte president Nixon, vicepresident Agnew och deras administration sitt ogillande av program som de ansåg vara politiskt kontroversiella och partiska. År 1973 lade Nixon in sitt veto mot en planerad donation till CPB och uppmuntrade medlemsstationerna att bli mer självständiga, eftersom han trodde att de lokala stationerna naturligt skulle bli mer konservativa i sitt programutbud.

Medans CPB kämpade med budgetnedskärningar och byråkrati, vilket lättades något under Carter-administrationen, men återinfördes under Reagan-presidentskapet, stod NPR inför allvarliga ekonomiska problem och slutade 1983 med någonstans mellan 7 och 9 miljoner dollar i skuld. Dessutom avgick NPR:s VD under denna tid efter anklagelser om misskötsel av medel, och kongressen började utöva påtryckningar på NPR för att stabilisera sin ekonomiska situation. Förutom uppsägningar av personal och nedskärningar i programutbudet sökte NPR ett lån från CPB för att kunna avskriva sina skulder och omstrukturera sitt finansiella stöd.

I juli 1983 var läget verkligen dystert; NPR fick ett förskott på 500 000 dollar av CPB så att NPR kunde betala sina löner. Ytterligare lån följde, med villkoret att äganderätten till NPR:s utrustning skulle överföras till en grupp oberoende förvaltare för att förhindra att utrustningen skulle beslagtas av fordringsägarna. NPR gick också med på att skära ner på kostnaderna, höja avgifterna från medlemsstationerna och arbeta för att öka bidragen från lyssnarna. Omstruktureringen innebar också en ändring av driftöverenskommelserna med NPR:s medlemsstationer. NPR sökte pengar från den offentliga och privata sektorn, medan dess medlemsstationer fick CPB-medel direkt.

The 1990s and Beyond

Under 1995 betalade en medlemsradiostation som tog emot alla NPR:s program 10,2 procent av sina intäkter till NPR, enligt Marc Gunther från New York Times. Detta innebar att när viktiga stationer hade misslyckade insamlingskampanjer, eller när kongressen röstade för att minska den årliga budgeten för offentliga radio- och tv-sändningar, drabbades även NPR.

Ett sådant scenario inträffade 1995, när kongressen i sin iver att minska det federala budgetunderskottet gick med på att minska pengarna till offentliga radio- och tv-sändningar från 285 miljoner dollar till 275 miljoner dollar 1996 och till 260 miljoner dollar 1997. Som en följd av detta tvingades NPR:s nya vd Delano Lewis att ta bort 20 tjänster och lägga ned flera program, bland annat det minoritetsinriktade nyhetsprogrammet Horizons och andra kulturprogram.

Delano Lewis anställdes som NPR:s president och vd 1994. Som tidigare chef för Chesapeake & Potomac Telephone med 20 års erfarenhet inom den branschen hade Lewis ingen tidigare erfarenhet av radio och tv. Hans företagserfarenhet ansågs dock vara avgörande för NPR:s framgång i en konkurrensutsatt sändningsmiljö. Lewis hade dessutom arbetat som jurist under Robert Kennedys justitiedepartement, vilket ledde till anställningar vid Equal Employment Opportunity Commission, Peace Corps, den tidigare senatorn Edward Brooke och kongressledamoten Walter Fauntroy. Sådana kontakter på Capitol Hill kunde bara hjälpa en organisation som var beroende av kongressens välvilja. Slutligen var Lewis den första afroamerikanska chefen på NPR och förväntades leda organisationen till mer kulturella program och bredda dess överklagande till ett större antal lyssnare. I slutet av 1990-talet var dock Lewis främsta bedrift att hålla NPR solvent. Han hjälpte till med detta genom att utöka NPR:s räckvidd på olika marknader och genom att söka stöd från företag och stiftelser för att stärka de krympande offentliga pengarna.

En del utflykter till nya marknader hade redan inletts, eftersom NPR i oktober 1993 började sända sex timmar varje dag i Europa via satellit. Senare samma år samarbetade NPR med CPB och Public Radio International i en satsning känd som ”America One”, som utökade NPR:s sändningar i Europa till 24 timmar om dagen via direktsändning via satellit.

Företagsperspektiv:

”Vi är inte en radiostation. Det är en vanlig missuppfattning att NPR är en radiostation, men i själva verket är vi en programleverantör till offentliga radiostationer som har anslutit sig till NPR som medlemmar. Vi producerar och distribuerar program till mer än 550 medlemsstationer över hela landet via satellit. Det är dessa stationer som faktiskt sänder NPR:s program till lyssnarna. Varje medlemsstation utformar sitt eget format och kombinerar lokala program med program från NPR och andra källor för att betjäna sin särskilda lyssnarpublik.

Förutom att utöka sina marknader har NPR under Lewis med ökad kraft sökt pengar från företag och stiftelser. Detta skedde på flera olika sätt, bland annat genom ”enhanced underwriting”. Under de första åren av offentliga radio- och tv-sändningar var det enligt lag förbjudet för offentliga programföretag att ta emot reklam, men i takt med att det kommersiella trycket ökade har FCC lättat på reglerna för vad offentliga stationer får sända. Kathy Scott, en talesperson för NPR, berättade 1995 för David Barboza i New York Times att organisationens mål var att bli mer självförsörjande och att de nya riktlinjerna ändrades ”med sikte på att inte gå miste om möjligheter”. Medan NPR inte avbröt programverksamheten, inte tillät ”uppmaningar till handling” eller jämförande eller kvalitativt språk, lättade man på sina riktlinjer när det gällde att inkludera telefonnummer i bekräftelser från försäkringsgivare och slogans i sändningar. Man accepterade också bidrag som var öronmärkta för bevakning av särskilda frågor. Till exempel började General Motors dotterbolag Saturn 1994 att sponsra Car Talk, ett program om bilar och bilreparationer som NPR ringde in. I slutet av 1990-talet granskades även begrepp som ”brand leveraging”, tillsammans med intäktsgenerering i form av ett skivbolag kallat ”NPR Classics”, en tjänst för beställning av musik och initiativ för insamling av medel från enskilda stationer.

För att hålla sig à jour med tekniken inrättades NPR:s webbplats http://www.npr.org 1994 och från och med 1995 var man pionjär när det gällde användningen av den teknik som kallas audioströmning eller RealAudio för att ge användarna möjlighet att lyssna på förinspelade ljudfiler av NPR:s program. År 1996 inledde NPR en 24-timmarstjänst för Armed Forces Radio and Television Service och erbjöd program till militära radiostationer utomlands. Vid den tiden sände NPR i över 140 länder runt om i världen.

Lewis arbetade också för att befria NPR från en del negativ publicitet kring flera diskrimineringsrättegångar, som går tillbaka till mitten av 1970-talet, då CPB kritiserades för att inte ha anställt tillräckligt många minoriteter för att uppfylla kraven i lagstiftningen om medborgerliga rättigheter. Ett antal av dessa stämningar, som gällde sexuell diskriminering av kvinnor, löstes utanför domstol. År 1997 väckte en afroamerikansk muslimsk reporter baserad i Kairo talan om rasdiskriminering och religiös diskriminering. Efter en artikel i Time i april 1997 med en sammanfattning av anklagelserna svarade vd Delano Lewis med ett brev där han uppgav att personalen bestod av 29,2 procent minoriteter och 48 procent kvinnor och att både minoriteter och kvinnor var representerade i ledande befattningar. Lewis sade: ”Främjandet av minoriteter och kvinnor är ett pågående åtagande, och våra resultat står sig väl i jämförelse med andra radio- och tv-bolag. Jag har gjort det till mitt mål att se till att våra anställda behandlas med värdighet och respekt.”

NPR har sedan starten blivit känt för den höga ljudkvaliteten på sina program och sina engagerande radiopersonligheter. Yrkesmän som Morning Editions värd Bob Edwards, intervjuaren Terry Gross från programmet Fresh Air, den tidigare All Things Considered-värden Susan Stamberg, reportern Nina Totenberg och många andra har fått flera utmärkelser för sitt arbete med NPR. NPR är också känt för sina ”udda” inslag som Stambergs ständiga Thanksgiving-presentation av sin svärmoders recept på tranbärsrelish och David Sedaris återberättelse om sin tid som julälv på Macy’s. Dessutom har NPR odlat det distinkta ljudet i sina sändningar i sådana inslag som Radio Expeditions, som tar lyssnarna med på ”ljudresor” till avlägsna områden och inkluderar inspelningar av vilda djur.

I slutet av 1990-talet kom omkring 60 procent av NPR:s driftsintäkter från medlemsstationernas avgifter, två till tre procent från CPB och andra statliga källor, och resterande finansiering kom från företag och stiftelser. Finansieringsfrågorna fortsatte att bekymra NPR och offentliga radio- och tv-programföretag i allmänhet. Ironiskt nog har NPR, i motsats till sitt ursprungliga syfte att fungera som ett utlopp för alternativa program som inte kunde överleva kommersiellt, behövt bli mer kommersiellt för att kunna fortsätta att tillhandahålla detta

program. Liberty Media, ett dotterbolag till Tele-Communications Inc. (TCI), som redan 1996 hade två tredjedelar av Macneill/Lehrer Productions i den offentliga televisionen, uttryckte ett seriöst intresse för liknande finansiering av offentliga radioprogram i utbyte mot ”innehåll”. Sådana erbjudanden har lett till frågor om hur mycket kontroll företagssponsorer skulle ha över redaktionell och nyhetsbevakning, liksom oro för en möjlig motreaktion från lyssnarna i form av minskade donationer.

I samband med konvergensen av elektroniska medier (kabel, dator, radio, TV) har den offentliga radion också betraktats som en möjlig utgångspunkt för den nationella informationsinfrastrukturen (Nil), på grund av sitt befintliga nätverk, sin lyssnarbas (enligt Mitch Ratcliffe i Digital Media kan 85 procent av alla amerikanska hem ta emot den offentliga radion) och sina bevisade förmågor när det gäller att bygga upp samhället. Även om Nil förvisso skulle kunna visa sig vara ett lyft för NPR, betraktade många branschobservatörer detta som ett osannolikt scenario, på grund av den sannolika inblandningen av mediekonglomerat med mer pengar och makt än den offentliga radion. Med tanke på det konkurrensutsatta medieklimatet i slutet av 1990-talet är det dock säkert att NPR kommer att behöva fortsätta att söka efter alternativ i sin aldrig sinande kamp för finansiering.

Fördjupad läsning

Auderheide, Pat, ”Will Public Broadcasting Survive?,” The Progressive, 20 mars 1995, s. 19-21.

Barboza, David, ”The ’Enhanced Underwriting’ of Public Broadcasting is Taking a More Commercial Flair”, New York Times, 27 december 1995, s. D2.

De Witt, Karen, ”New Chief Wants to Widen NPR’s Financial Base”, New York Times, 28 mars 1994, s. D6.

Duhart, Bill, ”First Black Director Increases NPR Base”, The Philadelphia Tribune, 19 april 1994.

Gleick, Elizabeth, ”Static on Public Radio: Seven Discrimination Cases in Two Years Have Taken Their Toll on NPR’s Warm-and-Fuzzy Image”, Time, 7 april 1997, s. 55.

Gunther, Marc, ”At NPR, All Things Reconsidered”, New York Times, 13 augusti 1995, s. H1.

Husseini, Sam, ”The Broken Promise of Public Radio”, The Humanist, september/oktober 1994, s. 26-29.

Lewis, Delano, ”Letters: NPR’s Record on Employment”, Time, 28 april 1997, s. 8.

Ratcliffe, Mitch, ”Public Radio on the Digital Edge”, Digital Edge, 16 maj 1994, s. 3.

Speer, Tibbett L., ”Public Radio: Marketing Without Commercials”, American Demographics, 1 september 1996, s. 62.

Tolan, Sandy, ”Must NPR Sell Itself”, New York Times, 16 juli 1996, s. A17.

-Karen Troshynski-Thomas