Nordafrika: Geografi och befolkning
Nordafrika består av fem länder som gränsar till Medelhavet: Egypten, Libyen, Tunisien, Algeriet och Marocko. SAHARA-ÖKSTEN, som är det dominerande draget i det nordafrikanska landskapet, sträcker sig över den södra delen av regionen. Sahara fungerar som en geografisk gräns mellan Nordafrika och Afrika söder om Sahara, utom i Egypten. Den markerar också en övergångszon från den till stor del arabiska befolkningen i Nordafrika till det svarta Afrika i söder.
Landskapet
Nordafrika har tre huvudsakliga geografiska särdrag: Sahara, ATLASBJERGARNA i väster och NILE-floden OCH DELTA i öster. Atlasbergen – ett komplext kluster av bergskedjor, åsar, platåer och bassänger – sträcker sig 1 200 mil längs den nordafrikanska kusten från sydvästra Marocko över Algeriet till nordöstra Tunisien. De högsta topparna finns i högatlasområdet i södra centrala Marocko, som har många snöklädda toppar.
Söder om Atlasbergen ligger Saharas torra och till stor del karga landskap. På vissa ställen skärs öknen av oregelbundna vattendrag som kallas wadis – vattendrag som flyter endast efter regnfall men som vanligtvis är torra. Saharas viktigaste landformer är ergs, stora hav av sand som ibland bildar enorma sanddyner, hammada, en jämn stenplatå utan jord eller sand, och reg, en jämn slätt av grus eller små stenar. Sahara täcker den södra delen av Marocko, Algeriet och Tunisien samt större delen av Libyen. Endast två regioner i Libyen ligger utanför öknen: Tripolitanien i nordväst och Cyrenaica i nordost.
Det mesta av Egypten är också öken, med undantag för Nilen och den bevattnade marken längs dess stränder. Nildalen är en smal grön och bördig tråd som löper längs hela landet. Den egyptiska öknen innehåller också oaser, bördiga områden runt naturliga vattenkällor. Oaser finns också utspridda i andra delar av öknen.
Klimat, vatten och resurser
Kustnära Nordafrika har ett medelhavsklimat med varma somrar och milda, fuktiga vintrar. Längs Atlaskedjan fångar bergen upp fuktiga moln som blåser söderut från Medelhavet. Fukten faller som regn på bergens norra sluttningar. Därför är dessa sluttningar och kustområdet mellan dem och havet välbevattnade och bördiga, jämfört med de mer torra förhållandena på bergens södra sida. Liknande förhållanden råder i Libyen, där klippor och låga berg skiljer Tripolitanien och Cyrenaica från det inre av öknen.
I hela Nordafrika har tillgången på vatten alltid varit den viktigaste faktorn när det gäller att avgöra var och hur människor lever. I Egypten bor 95 procent av befolkningen inom ett kort avstånd från Nilen eller i deltat vid dess mynning i Medelhavet. Vatten från floden används för att bevattna åkrar med spannmål, grönsaker, bomull och andra grödor.
I de andra nordafrikanska länderna bor cirka 90 procent av befolkningen inom 200 mil från kusten, i allmänhet i dalar med bäckar och floder. Dessa områden är lämpliga för jordbruk, särskilt med hjälp av bevattning. Citrusfrukter, oliver och druvor är viktiga grödor. Längre söderut har torrare kullar och gräsmarker som gränsar till öknen länge varit hemvist för boskapsskötare som föder upp hjordar av får, getter, nötkreatur och kameler. Det enda jordbruket i öknen sker i oaser, där de viktigaste grödorna är dadelpalmer, frukt och spannmål.
Nordafrika har värdefulla mineraltillgångar. Libyen och Algeriet har omfattande fyndigheter av olja och naturgas. Industriell utveckling av dessa resurser har pågått sedan 1950-talet, och bränsleexporten är en viktig inkomstkälla för dessa länder. Egypten och Tunisien har också oljeindustrier, om än i mindre skala. Regionen innehåller också små mängder av andra mineraler, t.ex. koppar, zink och mangan. Marocko och Tunisien har ganska betydande fyndigheter av fosfater, medan järnmalm finns i Algeriet, Libyen och Tunisien.
Människan
Nordafrikas geografiska läge har bestämt dess befolkning och dess plats i världspolitiken. På vissa sätt står Nordafrika närmare Europa och Mellanöstern än resten av Afrika. Den nordligaste punkten i Marocko ligger bara åtta mil från Europa genom Gibraltarsundet. Den tunisiska kusten ligger bara 85 mil från den italienska ön Sicilien. Nordafrika har haft omfattande kontakt med Europa under århundradena, och under antiken var det en del av romarriket. Dessutom gränsar Sinaihalvön, den nordöstra delen av Egypten, till Mellanöstern. Kontakterna mellan Mellanöstern och Nordafrika går också många århundraden tillbaka.
Befolkningen i Nordafrika är huvudsakligen vit, liksom folken i Europa och Mellanöstern. Men rasblandning har skett under årens lopp mellan folket i Nordafrika och den svarta befolkningen i Afrika söder om Sahara. Nordafrika delar Mellanösterns dominerande etniska grupp (araber), språk (arabiska) och religion (islam). Av denna anledning betraktas Nordafrika ibland som en del av Mellanöstern, åtminstone kulturellt sett. Araber har länge använt termen MAGHREB (eller Maghrib), som betyder ”väst”, för att hänvisa till Libyen, Tunisien, Algeriet och Marocko, som de betraktar som den västligaste delen av arabvärlden.
Den viktigaste egenskapen hos Nordafrikas befolkning är att den är mer enhetlig än befolkningen i någon annan afrikansk region. Även om det finns minoritetsbefolkningar i alla fem länderna är de flesta nordafrikaner antingen araber, BERBARE eller en blandning av de två grupperna. Berberna var de ursprungliga invånarna i Nordafrika. Mellan 600- och 1000-talen e.Kr. svepte muslimska araber från Arabien över regionen i en våg av erövringar. De två folken, som fysiskt sett var ganska lika, bildade en enda befolkning i många områden när berberna smälte in i det arabiska samhället.
Araberna förde med sig det arabiska språket och den islamiska religionen till Nordafrika. Både språket och tron, tillsammans med många andra inslag i den arabiska kulturen, blev dominerande i hela Nordafrika. Vissa berbergrupper har dock behållit sin separata identitet. Dessa grupper lever i allmänhet i mer isolerade eller avlägsna bergs- och ökenområden i Tunisien, Algeriet och Marocko.
Och även om de är muslimer fortsätter berberna ofta att tala sina egna språk och följa sin traditionella livsstil som boskapsskötare, och ibland nomadiska eller seminomadiska, livsstil. En berbertalande grupp – TUAREG – lever främst i Nordafrikas ökenområden och håller starkt fast vid sin traditionella livsstil. Trots dessa skillnader har århundraden av interaktion mellan berberna och araberna skapat en stark känsla av kulturell enhet.
Folket i Nordafrika är till övervägande del muslimskt. Egypten har en liten men betydande grupp koptiska kristna, anhängare av en tidig form av kristendom. Judiska samhällen har funnits i Nordafrika sedan urminnes tider. På senare år har de dock nästan försvunnit eftersom Nordafrikas judar har emigrerat till Israel eller Europa.
Nordafrikas befolkning uppgick år 2000 till cirka 144 miljoner människor. Det land som hade den största befolkningen var Egypten med mer än 68 miljoner invånare. Algeriet hade 31 miljoner invånare, Marocko 30 miljoner och Tunisien nästan 10 miljoner. Libyens befolkning uppgick till endast 5 miljoner. Arabiska är det officiella språket i alla fem länderna, men många nordafrikaner talar även andra språk. Franska används ofta i affärer i de tidigare franska kolonierna Marocko, Algeriet och Tunisien. Många libyer, särskilt i städerna, förstår engelska och italienska, och många egyptier i städerna talar engelska. Berberspråk hörs oftast i Marocko och Algeriet, som har stora berbiska befolkningar.
Nordafrika har haft städer sedan antiken, då ALEXANDRIA i Egypten och KARTHAGO i Tunisien var stora Medelhavshamnar. CAIRO i Egypten och Fez i Marocko blomstrade som centrum för karavanhandeln under medeltiden. På senare tid har handel och industriell utveckling stimulerat tillväxten av flera hamnstäder i Nordafrika. Större stadskärnor är nu Alexandria, Kairo, Tripoli i Libyen, Tunis, Algier i Algeriet och Casablanca i Marocko. (Se även Araberna i Afrika, Klimat, Nordafrika: historia och kulturer, Romerskt Afrika.)
.