Norra ormhuvudet

Norra ormhuvudet
( Channa argus )

BESKRIVNING: Norra ormhuvudet har en lång, smal kropp som kan bli upp till 47 tum och 15 pund. Den har ett något tillplattat huvud med ögonen placerade i ett dorsolateralt läge på den främre delen av huvudet, rörformiga främre näsborrar, långsträckta rygg- och analfenor och en avtrubbad svans. Som namnet antyder ser fiskens skalade huvud ut som en orm och innehåller en stor mun med vassa tänder och utskjutande underkäkar. Ormfågeln ändrar färg när den mognar; yngre fiskar kan vara guldfärgade bruna till ljusgrå i färgen, medan äldre fiskar i allmänhet är mörkbruna med stora svarta fläckar. Norra ormhuvudet ser ut som den inhemska kvaddingen och bowfinen. Kvällsborren kan skiljas från den nordliga ormhuvudet genom en delad ryggfena och en enda barbell på underkäken. Bålfenan kan särskiljas genom en rundad svans, inga fjäll på huvudet och en ögonfläck nära svansen hos hanarna.

VÄGEN/HISTORIA: Den nordliga ormhuvudet är inhemsk i områden i Kina, Ryssland och Korea. I USA upptäcktes ormhuvudet för första gången 1977 i Silverwood Lake i Kalifornien. År 2002 upptäcktes arten i en damm i Crofton, Maryland. Denna population utrotades av statliga biologer med hjälp av kemiska behandlingar. Trots dessa ansträngningar bekräftades det 2004 att ormbunkar hade etablerat sig i Potomacfloden. Den nordliga ormskallen har också rapporterats i Florida, där den kan vara etablerad. Exemplar har samlats in från en sjö i en park i New York, två dammar utanför Philadelphia i Pennsylvania, en damm i Massachusetts och reservoarer i Kalifornien och North Carolina. År 2008 hittades den nordliga ormskallen i dräneringsdiken i Arkansas, till följd av en olycka med kommersiell fiskodling. Det befaras att de senaste översvämningarna gjorde att arten kunde sprida sig till den närliggande White River, vilket skulle möjliggöra en eventuell population av fisken i Arkansas- och Mississippifloderna.

Innan man fullt ut insåg hotet mot arten såldes levande ormhuvuden öppet i Förenta staterna i djuraffärer och på marknader för levande fiskar. Denna fisk är populär på den asiatiska matmarknaden och de flesta introduktioner släpptes troligen ut i detta syfte. Oinformerade djurägare kan också ha släppt ut ormhuvuden i naturen när de blev för stora för akvarietankar, eller som en del av religiösa eller kulturella sedvänjor. År 2002 förbjöds import och transport av ormhuvudet utan tillstånd från U.S. Fish and Wildlife Service.

RISKER/IMPACTER: Det är i stort sett okänt vilken påverkan nordliga ormhuvuden kommer att ha på amerikanska vatten. Liksom de flesta andra invasiva arter konkurrerar dessa rovfiskar med inhemska arter om mat och livsmiljö. Ungdomar livnär sig på zooplankton, insektslarver, små kräftdjur och yngel från andra fiskar. Som vuxna blir de glupska rovdjur och äter andra fiskar, kräftdjur, grodor, små reptiler och till och med fåglar och däggdjur. Ormfåglar har förmågan att andas luft med hjälp av en luftblåsa som fungerar som en primitiv lunga, vilket gör att de kan överleva i upp till fyra dagar utanför vattnet; de kan överleva ännu längre perioder nedgrävda i sedimentet. Denna unika anpassning och deras förmåga att ta sig över land till nya vattenförekomster genom att vicka sina kroppar över marken ger ormhuvudet en konkurrensfördel jämfört med andra fiskar när det gäller att säkra livsmiljöer och utvidga sitt utbredningsområde.

FÖRVALTNING: De potentiella bekämpningsmetoderna för ett angrepp av ormhuvud är begränsade, men varierar med varje specifik angreppsplats. Fysiskt avlägsnande av fisken med hjälp av nät, fällor, fiske med spöfiske, elfiske eller biologisk bekämpning genom introduktion av rovdjur kommer sannolikt inte att lyckas vid stora angrepp. Om angreppet tros vara begränsat till ett fåtal individer kan ovanstående tekniker vara framgångsrika när det gäller att avlägsna målorganismerna. Även om det rör sig om ett fåtal individer kan det dock vara svårt att avgöra om utrotningen har lyckats till 100 %. Om angreppet finns i ett uppdämningsområde med möjlighet att reglera vattennivån kan avlägsnande av allt vatten vara en genomförbar bekämpningsteknik. En vattenavsänkning skulle dock leda till skador på många önskvärda växt- och fiskarter. Man skulle kunna försöka fånga in och flytta önskvärda arter, men det skulle bli ett dyrt och långvarigt företag. Det kan vara svårt att hålla vattendrag med källflöden torra, och ormbunkarna kan överleva i de fuktiga bottensedimenten om det finns vatten kvar. Rotenon kan användas för att utrota ormbunkar från sjöar och dammar, men denna kemikalie är inte en selektiv fiskdödare och är effektiv mot nästan alla fiskarter, inhemska och icke-inhemska. Den största nackdelen med behandling med rotenon är att inhemska fiskarter försvinner tillsammans med målarten. Utrotningshotade arter i en vattenförekomst kan påverkas av denna teknik. Alla fiskarter kan dock påverkas av introduktionen av ormbunkar. I många fall kan rotenon vara det enda alternativet för att utrota populationen och se till att dessa fiskar inte sprids till andra vattendrag.

Vad du kan göra: Lär dig hur du identifierar den nordliga ormhuvudet. Din hjälp är avgörande för att rapportera nya observationer och förhindra att de sprids. Tidig upptäckt av isolerade populationer kan bidra till att bromsa eller begränsa spridningen av ormhuvudet. Om du hittar en ormhuvudfisk, döda den och lägg den på is och kontakta sedan naturresursdepartementet i din delstat. Allmänt förebyggande av vattenlevande störande arter: Släpp inte ut akvarieföremål eller levande föda i miljön. Dumpa aldrig levande fisk, t.ex. beteshinkar, från en vattenförekomst till en annan vattenförekomst. Töm alltid vattnet från båten, livbojen och länsan innan du lämnar någon vattentillgång.

PROFILKRAV: Susan Pasko, NOAA och Anne Marie Eich, USFWS – BILDKRAV: USGS