Nya vuxna:

Med början 1995 intervjuade psykologen Jeffrey Jensen Arnett, doktor i psykologi, 300 ungdomar i åldrarna 18-29 år i städer runt om i landet under fem år och ställde frågor om vad de ville ha ut av livet.

Trots stora skillnader i deras sociala bakgrund och troliga ekonomiska utsikter slogs Arnett av de likartade svaren han hörde från sina unga respondenter.

De delade uppfattningen att de ”kände sig mittemellan” – de visste att de höll på att ta sig ur ungdomsåren och började känna sig ansvariga för sig själva, men de var fortfarande nära knutna till sina föräldrar och sin familj.

De rapporterade också att de funderade över sin personliga identitet, ett tema som förvånade Arnett, som trodde att de flesta skulle ha löst den frågan som tonåringar.

Med utgångspunkt i dessa intervjuer och genom att undersöka breda demografiska indikatorer föreslog Arnett en ny period av utvecklingen under livstiden som han kallar ”framväxande vuxenliv”.

Arnett, som är professor i psykologi vid Clark University och som för närvarande undervisar som Fulbright-stipendiat vid Köpenhamns universitet i Danmark, myntade termen i sin bok ”Emerging Adulthood”: Han beskriver det framväxande vuxenlivet som tiden från slutet av tonåren till de unga vuxnas ansvarsområden som ett fast jobb, äktenskap och föräldraskap och har gjort det till ämnet för en ny APA-bok, ”Emerging Adults in America”: I boken hävdas att fenomenet har uppstått först under de senaste decennierna i USA som svar på sociala och ekonomiska förändringar, och man uppmanar till fortsatt forskning som undersöker livets natur och utvecklingsvägar för vuxna under uppkomst.

Fem kännetecken för vuxna under uppkomst

Som Arnett beskriver det kan vuxenlivet under uppkomst definieras som en:

• ålder för utforskande av identiteten. Ungdomar bestämmer sig för vem de är och vad de vill ha ut av arbete, skola och kärlek.

• En ålder av instabilitet. Åren efter gymnasiet präglas av upprepade bostadsbyten, då ungdomar antingen går på college eller bor hos vänner eller en romantisk partner. För de flesta upphör de frekventa flyttningarna när familjer och karriärer etableras i 30-årsåldern.

• Ett självfokuserat åldersskede. Ungdomarna är befriade från skolans föräldra- och samhällsstyrda rutiner och försöker bestämma vad de vill göra, vart de vill åka och vem de vill vara tillsammans med – innan dessa val begränsas av de begränsningar som äktenskap, barn och karriär innebär.

• Ager av mellanrum. Många nya vuxna säger att de tar ansvar för sig själva, men känner sig fortfarande inte helt och hållet som vuxna.

• Möjligheternas ålder. Optimismen råder. De flesta vuxna i tillväxt tror att de har goda chanser att leva ”bättre än vad deras föräldrar gjorde”, och även om deras föräldrar skilde sig tror de att de kommer att hitta en själsfrände för livet.

Arnetts forskning visar att vuxna i tillväxt vill ha mycket ut av livet – ett välbetalt jobb som är personligt meningsfullt och ett varaktigt band med en partner. Många kan vara på väg mot en besvikelse, säger han och påpekar att de flesta arbetsgivare helt enkelt vill ha någon som kan få ett jobb gjort och att nästan hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa.

”Om lycka är skillnaden mellan vad du förväntar dig av livet och vad du faktiskt får, så är det många vuxna som är på väg att bli olyckliga eftersom de förväntar sig så mycket”, säger han.

Större trender i arbetet

Arnett säger att vuxenlivet är knutet till större historiska sociala trender i det amerikanska samhället och påpekar att för 50 år sedan var medianåldern för äktenskap 22 år för män och 20 år för kvinnor.

Nu har medianåldern för äktenskap stigit över 28 år för män och över 24 år för kvinnor.

En av anledningarna till att unga människor gifter sig senare är att en mycket större andel av ungdomarna deltar i någon form av college, vilket skapar en längre övergångstid mellan ungdomsåren och vuxenlivet, säger Arnett.

För 1944 och antagandet av GI Bill of Rights för återvändande veteraner från andra världskriget var det bara en liten andel av de som tog examen från high school som gick på college, vilket var en utbildning som främst var reserverad för män. Nu får en majoritet av ungdomarna någon form av collegeerfarenhet, oavsett om det är en fyraårig internatskola eller ett community college.

För övrigt utgör kvinnor nu en majoritet av de som studerar på college, och många vill bygga upp en karriär innan de gifter sig och skaffar barn, säger Arnett. Utvecklingen av p-piller bidrog till att driva på förändringen, säger Arnett. För flera decennier sedan gifte sig unga människor hellre än att möta riskerna med graviditet utanför äktenskapet. Nu accepteras sexuella relationer utanför äktenskapet som naturliga av många människor.

Vissa lyckas, vissa kämpar

En annan markör för vuxenlivet är heterogeniteten, säger Arnett, i termer av de många olika vägar som unga människor kan ta och deras vitt skilda nivåer av framgång.

Med tanke på vissa vuxenlivets svårigheter ser Arnett ett behov av kraftigt utökade samhälleliga insatser för att hjälpa dem att navigera i övergången till karriär och familj. Han tror att sådana insatser skulle löna sig, med tanke på den självinsikt som människor utvecklar i 20-årsåldern och deras vilja att förändras.

”Om man ger dem resurser är de mycket mer benägna att säga: ”Hur kan jag förbättra mitt liv?””. Arnett säger.

Han hoppas att boken och andra insatser, till exempel den framtida utvecklingen av ett samhälle för att studera framväxande vuxenliv, kommer att bygga upp en gemenskap av forskare som ägnar sig åt att studera utvecklingsperioden. Arnett och andra forskare diskuterar för närvarande idéer genom Emerging Adulthood Special Interest Group, som inrättats genom Society for Research on Adolescence.

Gruppen har anordnat två akademiska konferenser som utforskar aspekter av vuxenlivet och en tredje är planerad till februari 2007 i Tucson, Ariz. (se www.s-r-a.org/easig.html).

Frågan om varför en del nya vuxna klarar sig bra, varför en del kämpar och vad som kan göras för att hjälpa fler att göra en lyckad övergång tas upp av flera av de som bidragit till boken.

Tanner, medredaktör för APA-boken och biträdande forskningsprofessor vid School of Social Work vid Simmons College, hävdar att den heterogenitet som Arnett nämner kan förklaras av den grund som lagts under barndomen och tonåren.

Som hon beskriver det beror hur väl en tonåring klarar övergången från ungdomsåren till vuxenlivet och blir en helt självständig person till stor del på den rätta balansen mellan tonåringen som driver på för att bli självständig och föräldrarna och samhället som ger rätt mängd stöd – inte trycka på för hårt eller hålla tillbaka för mycket, säger hon.

Många av de vuxna under utveckling som har problem med att bli självständiga har tidigare haft problem med att uppfylla utvecklingsuppgifter av en eller annan anledning, säger hon.

”Det finns enorma kostnader för ungdomar som inte är utrustade för att ”koppla in” sig på vuxenroller och ansvar”, säger Tanner.

Jean S. Phinney, PhD, professor i psykologi vid California State University i Los Angeles, skriver om vuxenlivets olika egenskaper i etniska minoritetsgrupper. Både av kulturella och ekonomiska skäl tenderar många ungdomar från etniska minoritetsgrupper att ta på sig vuxenansvar tidigare, bidra till familjeinkomsten och ta hand om syskon, ibland till priset av att de saktar ner sin egen skolgång, säger Phinney.

Under det framväxande vuxenlivet måste etniska minoriteter hantera den större kulturen och ta reda på sin egen identitet inom ramen för det större samhället. För barn till invandrare kan detta vara särskilt utmanande, säger hon.

”Jag tror att det kan vara svårare för minoriteter som kommer från en kultur där förväntningarna på vad man ska göra är mycket starka”, säger hon.

En annan som bidragit till boken, Stephen F. Hamilton, PhD, professor i mänsklig utveckling vid Cornell University, fokuserar på ungdomar som inte har råd att gå på högskola eller som inte går in i yrkesutbildningar. Många i den gruppen slösar bort i de lågavlönade jobben på den sekundära arbetsmarknaden, och hoppar från ett lågkvalificerat jobb i en återvändsgränd till ett annat, säger Hamilton.

”Det slutar med att de gör det här jobbet hela livet”, säger han.

Hamilton anser att det saknas en institution i det amerikanska livet – en institution som ägnar sig åt att hjälpa ungdomar att ta sig in på den primära arbetsmarknaden, som består av anständigt betalda arbeten med förmåner och chans till avancemang.