Nya Zeelands nationalitetslag
Nationalitet i det brittiska imperietRedigera
Nya Zeeland blev en del av det brittiska imperiet 1840 efter undertecknandet av Waitangifördraget. Följaktligen gällde brittisk nationalitetslagstiftning för kolonin. Alla nyzeeländare var brittiska undersåtar, inklusive de inhemska maorierna, som fick alla rättigheter som brittiska undersåtar enligt villkoren i fördraget. Eftersom otydliga formuleringar i fördraget gav upphov till osäkerhet om huruvida maorierna verkligen beviljades undersåtarstatus eller bara de rättigheter som följer av denna status, antogs senare Native Rights Act 1865 för att bekräfta deras status som brittiska undersåtar.
Alla personer som föddes i Nya Zeeland (eller någon annanstans inom kronans domäner) var naturligt födda brittiska undersåtar. Utländska medborgare som inte var brittiska undersåtar hade begränsad äganderätt och kunde inte äga mark. De lobbade framgångsrikt regeringen för att få möjlighet att naturaliseras 1844. Individer som hade för avsikt att bli brittiska undersåtar behövde begära att deras namn skulle ingå i årliga naturaliseringsförordningar eller lagar som antogs av guvernören eller generalförsamlingen som regelbundet gav utlänningar undersåtarstatus.
Sedan i mitten av 1800-talet var det oklart om naturaliseringsbestämmelserna i Storbritannien var tillämpliga på andra ställen i imperiet. Varje koloni hade fram till dess stor frihet att utveckla sina egna förfaranden och krav för naturalisering. År 1847 formaliserade det kejserliga parlamentet en tydlig distinktion mellan personer som naturaliserades i Storbritannien och personer som gjorde det i andra territorier. Individer som naturaliserades i Storbritannien ansågs ha fått denna status genom imperial naturalisation, som var giltig i hela imperiet. De som naturaliserades i kolonier ansågs ha genomgått lokal naturalisering och fick status som undersåte som endast gällde inom det aktuella territoriet; en undersåte som naturaliserades lokalt i Nya Zeeland var brittisk undersåte där, men inte i England eller New South Wales. Vid resor utanför imperiet hade dock brittiska undersåtar som naturaliserats lokalt i en koloni fortfarande rätt till kejserligt skydd.
Naturalisering fortsatte att behandlas genom årlig personlig lagstiftning fram till 1866, då processen effektiviserades. Individer som bodde eller hade för avsikt att bo i Nya Zeeland och som uppfyllde ett krav på god vandel och kunde betala en avgift på 1 pund kunde ansöka om naturalisering hos Colonial Secretary’s Office. Brittiska medborgare som redan hade blivit naturaliserade i en annan del av imperiet kunde ansöka om att bli naturaliserade på nytt i Nya Zeeland utan krav på bosättning. Dessutom ansågs utländska kvinnor som gifte sig med brittiska medborgare automatiskt ha naturaliserats enligt de nya bestämmelserna.
Den kinesiska invandringen till Nya Zeeland började på 1860-talet i samband med guldrushen på västkusten. Växande fientlighet och anti-kinesiska känslor tillsammans med den framväxande koloniala nationalismen ledde till en samlad rörelse inom den lagstiftande församlingen för att begränsa den kinesiska invandringen. Minst 20 lagförslag som skrevs för att stävja den kinesiska invandringen lades fram i representanthuset mellan 1879 och 1920. Det första av dessa som antogs var Chinese Immigrants Act 1881, som begränsade antalet kinesiska invandrare som kunde landa i Nya Zeeland till en per tio ton last och införde en huvudskatt på 10 pund för varje kines som kom till kolonin. Dessa begränsningar skärptes till en migrant per 100 ton år 1888 och sedan till en per 200 ton år 1896, tillsammans med en höjning av huvudskatten till 100 pund. När naturaliseringsavgiften på 1 pund sänktes 1882 och senare avskaffades 1892, krävdes det uttryckligen att kineser skulle fortsätta att betala denna avgift för att kunna naturaliseras. Kinesiska invånare förbjöds sedan helt och hållet att naturalisera sig som brittiska undersåtar från 1908 till 1952.
Det kejserliga parlamentet formaliserade statusen som brittisk undersåte som en gemensam nationalitet i hela imperiet genom lagen om brittisk nationalitet och utlänningars status (British Nationality and Status of Aliens Act) från 1914. De dominioner som antog denna lag som en del av sina egna nationalitetslagar fick tillstånd att ge utlänningar undersåtarstatus genom imperial naturalisation. Nya Zeeland gjorde det senare 1923.
Cooköarna, Tokelau och Niue blev brittiska protektorat 1888, 1889 respektive 1901. Öarnas invånare blev brittiska undersåtar vid den tidpunkt då Storbritannien förvärvade dessa territorier. Storbritannien överlät sedan den administrativa kontrollen över Cooköarna och Niue till Nya Zeeland 1901, och för Tokelau 1925. Denna förändring av administrationen ändrade inte öbornas status, och de fortsatte att vara brittiska undersåtar under Nya Zeeland.
Västsamoa var ett tyskt territorium från 1900 fram till första världskriget. Efter kriget blev det ett mandat från Nationernas förbund under Nya Zeelands kontroll. Västsamoanerna blev inte automatiskt brittiska undersåtar när Nya Zeeland övertog den obligatoriska makten. Parlamentet ändrade nationalitetslagstiftningen 1923 och 1928 så att västsamoaner kunde bli naturaliserade brittiska undersåtar, men de som valde att inte naturaliseras hade en oklar status som inte löstes förrän efter västsamoans självständighet.
Lättade imperiala bandRedigera
I slutet av första världskriget hade dominionerna utövat en ökande grad av autonomi när det gällde att sköta sina egna angelägenheter och var och en av dem hade vid det laget utvecklat en distinkt nationell identitet. Storbritannien erkände formellt detta vid den kejserliga konferensen 1926, då man tillsammans med alla Dominions regeringschefer utfärdade Balfourdeklarationen, i vilken det fastslogs att Förenade kungariket och Dominions var självständiga och jämställda med varandra inom det brittiska samväldet av nationer.
Statutet av Westminster 1931 gav Dominions fullständig lagstiftande självständighet, med förbehåll för ratificering av de lokala lagstiftningarna. Den divergerande utvecklingen i Dominionernas nationalitetslagar, liksom växande påståenden om en lokal nationell identitet som var skild från Storbritanniens och imperiets, kulminerade med skapandet av ett kanadensiskt medborgarskap 1946, vilket ensidigt bröt med systemet med en gemensam imperial nationalitet. I kombination med Indiens och Pakistans annalkande självständighet 1947 var en omfattande reform av nationalitetslagstiftningen nödvändig vid denna tidpunkt för att ta itu med idéer som var oförenliga med det tidigare systemet. Nya Zeeland antog därför British Nationality and New Zealand Citizenship Act 1948 (lagen om brittisk nationalitet och nyzeeländskt medborgarskap) för att skapa ett eget medborgarskap, som trädde i kraft samtidigt som British Nationality Act 1948 i hela imperiet.
Alla brittiska medborgare som föddes, naturaliserades eller var bosatta i minst 12 månader i Nya Zeeland fick automatiskt nyzeeländskt medborgarskap den 1 januari 1949. Brittiska medborgare som föddes av en far som själv var född eller naturaliserad i Nya Zeeland och brittiska kvinnor som var gifta med någon som var nyzeeländsk medborgare fick också automatiskt medborgarskap det datumet. Cook Islanders, Niueans, Tokelauans och brittiska undersåtar födda i Västra Samoa blev också automatiskt nyzeeländska medborgare.
I 1948 års lag omdefinierades begreppet brittisk undersåte till alla medborgare i Nya Zeeland eller i ett annat land i Samväldet. Medborgare i samväldet definieras i denna lag med samma innebörd. Statusen som brittisk undersåte/medborgare i samväldet samexisterade med medborgarskap i varje land i samväldet. Alla medborgare i samväldet och irländska medborgare kunde bli nyzeeländska medborgare genom registrering, snarare än naturalisering, efter att ha varit bosatta i Nya Zeeland i minst 12 månader. Kvinnor från samväldet och irländska kvinnor som var gifta med nyzeeländska medborgare kunde förvärva medborgarskap genom registrering utan ytterligare krav. Fruar till nyzeeländska medborgare med utländskt medborgarskap, liksom deras minderåriga barn, fick registrera sig som medborgare efter inrikesministerns gottfinnande. Alla andra utländska medborgare kunde förvärva medborgarskap genom naturalisering efter fem års bosättning och efter att formellt ha underrättat regeringen om sin avsikt att naturaliseras minst ett år före ansökan.
Det dröjde till 1951 innan kineser äntligen fick tillåtelse enligt lag att ansöka om permanent uppehållstillstånd och medborgarskap igen. I praktiken fortsatte de dock att utsättas för diskriminering. Av de första 400 sökande som uppfyllde de rättsliga kraven för nyzeeländskt medborgarskap och därmed ansökte om naturalisering godkändes endast 20 sökande som ansågs vara ”de mest assimilerade typerna”. Medan alla andra som ansökte om nyzeeländskt medborgarskap inte behövde avsäga sig sitt tidigare medborgarskap, var kineser tvungna att avsäga sig sitt kinesiska medborgarskap och visa att de stod ”närmare det nyzeeländska levnadssättet än kineserna”. Medborgarskapsceremonier infördes 1954 för dem som blev naturaliserade nyzeeländska medborgare.
Övergång till nationellt medborgarskapRedigera
Den 1 januari 1978 trädde Citizenship Act 1977 i kraft. Nya zeeländska pass innehöll inte längre frasen ”brittisk undersåte och nyzeeländsk medborgare”, utan i stället angavs endast ”nyzeeländsk medborgare”. Utländska medborgare som ville bli nyzeeländska medborgare naturaliserades inte längre, utan fick nyzeeländskt medborgarskap genom upplåtelse.
Västsamoa blev självständigt 1962. Efterföljande nyzeeländsk lagstiftning gjorde att ett stort antal samoaner som redan bodde i landet blev illegala invandrare. År 1982 beslutade Judicial Committee of the Privy Council att alla västsamoaner födda mellan 1924 och 1948 var brittiska undersåtar och automatiskt blev nyzeeländska medborgare 1949. Detta beslut skulle ha gett uppskattningsvis 100 000 samoaner nyzeeländskt medborgarskap. Det nyzeeländska parlamentet upphävde dock i praktiken denna dom genom Citizenship (Western Samoa) Act 1982. Denna lag bekräftade medborgarskapet för samoaner som redan befann sig i Nya Zeeland före den 15 september 1982. De som kom in i landet efter det datumet måste bli permanent bosatta innan de kan få medborgarskap.
Denna lag har varit kontroversiell. En petition från 2003 där man bad Nya Zeelands parlament att upphäva lagen drog till sig 100 000 underskrifter, och den samoanska rättighetsgruppen Mau Sitiseni lämnade in en petition i frågan till FN:s kommitté för mänskliga rättigheter 2007.
MāoriEdit
Māori beviljades ”alla rättigheter och privilegier för brittiska undersåtar” i enlighet med artikel 3 i Waitangifördraget år 1840. Deras status som brittiska undersåtar bekräftades på nytt genom Native Rights Act 1865. Trots deras rättsliga status som brittiska undersåtar skulle maorierna i praktiken under det följande århundradet förvägras en del av de privilegier som vita brittiska undersåtar som flyttade till Nya Zeeland från Storbritannien åtnjöt.