Oxymoron

Oxymoron i snäv bemärkelse är ett retoriskt knep som används medvetet av talaren och som är avsett att uppfattas som sådant av lyssnaren.I en mer utvidgad bemärkelse har termen ”oxymoron” också tillämpats på oavsiktliga eller tillfälliga motsägelser, som i fallet med ”döda metaforer” (”knappt klädd” eller ”fruktansvärt bra”). Lederer (1990) går i ”rekreationslingvistikens” anda så långt som till att konstruera ”logologiska oxymoroner”, t.ex. att läsa ordet nook som består av ”nej” och ”ok” eller efternamnet Noyes som bestående av ”nej” plus ”ja”, eller långtgående ordlekar som ”skilsmässodomstol”, ”U.Det finns ett antal oxymoroner med ett enda ord som bygger på ”beroende morfem” (dvs. som inte längre är en produktiv sammansättning på engelska, utan som lånats in som en sammansättning från ett annat språk), t.ex. pre-posterous (lit. ”med hindret före”, jämför hysteron proteron, ”upp och ner”, ”huvudet över huvudet”, ”rumpan baklänges” etc.) eller sopho-more (en konstgjord grekisk sammansättning, lit. ”vis-dåraktig”).

Den vanligaste formen av oxymoron innebär en adjektiv-namn-kombination av två ord, men de kan också uppfinnas i meningen av meningar eller fraser.Ett klassiskt exempel på användningen av oxymoroner i engelsk litteratur finns i detta exempel från Shakespeares Romeo och Julia, där Romeo raggar ihop tretton i rad:

O brawling love! O kärleksfullt hat!
O något av ingenting först skapa!
O tung lätthet, allvarlig fåfänga!
Förmligt kaos av välskötta former!
Fjäder av bly, ljus rök, kall eld, sjuk hälsa!
Stilla vaken sömn, det är inte vad det är!
Denna kärlek känner jag, som inte känner någon kärlek i detta.

Shakespeare samlar på sig många fler oxymoroner i framför allt Romeo och Julia (”Vacker tyrann! djävulsk änglalik! Duvfjädrad korp! varg-ravenande lamm! Despised substance of divinest show!” etc.) och använder dem även i andra pjäser, t.ex. ”I must be cruel only to be kind” (Hamlet), ”fearful bravery” (Julius Caesar), ”good mischief” (The Tempest), och i sina sonetter, t.ex. ”tender churl”, ”gentle thief”.Andra exempel från den engelskspråkiga litteraturen är: ”hateful good” (Chaucer, som översätter odibile bonum), ”proud humility” (Spenser), ”darkness visible” (Milton), ”beggarly riches” (John Donne), ”damn with faint praise” (Pope), ”expressive silence” (Thomson, som återger Ciceros latinska: cum tacent clamant, lit. När de är tysta skriker de ut”), ”melankolisk munterhet” (Byron), ”tro otrogen”, ”falskt sann” (Tennyson), ”konventionellt okonventionell”, ”plågsam spontanitet” (Henry James), ”förtjust sorg”, ”lojalt förräderi”, ”skållande kyla” (Hemingway).

I litterära sammanhang signalerar författaren vanligen inte användningen av en oxymoron, men i retoriskt bruk har det blivit vanligt att annonsera användningen av en oxymoron uttryckligen för att förtydliga argumentet, som i:

”Voltaire skulle vi kunna kalla, med en oxymoron som har mycket sanning i sig, en ’epikureisk pessimist'”. (Quarterly Review vol. 170 (1890), s. 289).

I detta exempel skulle ”epikureisk pessimist” erkännas som en oxymoron i vilket fall som helst, eftersom epikureismens centrala grundsats är jämnmod (vilket skulle utesluta varje form av pessimistisk inställning). Den uttryckliga reklamen för användningen av oxymoroner öppnade dock upp en glidande skala av mindre uppenbara konstruktioner, som slutade med ”åsiktsoxymoroner” som ”affärsetik”.

J. R. R. Tolkien tolkade sitt eget efternamn som härstammande från den lågtyska motsvarigheten till dull-keen (högtyska toll-kühn), vilket skulle vara en bokstavlig motsvarighet till grekiskans oxy-moron.