Plant of the Week: Burning Bush
The University of Arkansas System Division of Agriculture does not promote, support or recommend plants featured in ”Plant of the Week.” Please consult your local Extension office for plants suitable for your region.
- A
- B
- C
- D
- E
- F
- G
- H
- I
- J
- K
- L
- M
- N
- O
- P
- Q
- R
- S
- T
- U
- V
- W
- X
- Y
- Z
Burning Bush Latin: Euonymus alatus
Think fall color, and trees changing vibrant shades or red and orange come to mind. Men några få buskar har också bländande nyanser. Av dessa är brinnande buskeuonymus (Euonymus alatus) den mest slående och pålitliga. Även om den länge har använts som en häckväxt är dess dagar av popularitet nu på väg att avta då föränderliga tider upphäver dess många goda egenskaper.
Burning bush euonymus är en stor, platttoppad lövfällande buske i familjen bitterblommor. Den är inhemsk i en stor del av nordöstra Kina och angränsande områden i Korea och Japan. Vanligtvis ses den som en mycket förgrenad bredspridd buske som blir 8-10 fot hög, även om 20-fotsexemplar med en spridning på 25 fot inte är ovanliga.
Den producerar 2-3-tums långa blad från distinkta vingade grenar. Artens epitet ”alatus” betyder ”bevingad” och är anledningen till ett annat av dess vanliga namn, winged euonymus. På hösten blir bladen briljanta röda nyanser och det är en effekt i en vecka eller mer. Växterna färgar lika effektivt i ett varmt klimat som längre norrut.
De små gröngula blommorna visas efter det att växten har fått sina blad på våren och är av ringa prydnadsvärde. Små orangeröda frukter produceras på hösten och äts av fåglar.
Burning bush rapporteras ha introducerats till USA omkring 1860. Den introducerades troligen till västvärlden via Carl Maximovicz (1827-1891), en botaniker som skickades ut av Botaniska trädgården i S:t Petersburg för att undersöka Manchuriets flora ombord på det ryska örlogsfartyget Diana. Mellan 1854 och 1856 utforskade Maximovicz Manchuriets kustområden och tog sig uppför Amurfloden.
När han återvände till S:t Petersburg via en landväg genom Sibirien – en resa på nio månader – tog han med sig frön och exemplar av många nya växter. Uppteckningar visar att Euonymus alatus växer
i trädgården från hans insamling, men de anger inte datum eller insamlingsplats. Under de följande två decennierna fortsatte Maximovicz att bli en av Japans viktigaste botaniker-samlare. Han delade fritt med sig av sitt material och var troligen källan till de första trädgårdsväxterna i odling.
För år 1900 odlades brinnande buske i plantskolor i det här landet. På 1930-talet hade den fått det vanliga namnet ”burning bush” (brinnande buske), en hänvisning till de händelser som beskrivs i Exodus i Bibeln.
Brännbusken, och särskilt den mer dvärglika formen kallad ”Compactus”, blev populär som häckväxter under mitten av århundradet. Men på 1990-talet var den överplanterad och lite butikslös.
Ungefär då började folk märka att den hade rymt in i skogen tillsammans med våra två inhemska arter förutom att den var en habitatgeneralist, inte en specialist som wahoo och hearts-a-bustin’. Burning bush rapporteras nu som en vanlig utbrytarart i flera delstater i New England och i stora delar av Mellanvästern. Massachusetts har tagit steget att förbjuda dess plantering medan flera stater har lagt till den på sin lista över invasiva växter men än så länge inte förbjudit dess användning.
Burning bush illustrerar spänningen mellan en växt som är anpassningsbar och lätt att odla och potentiellt invasiv. Denna buske överlever i ett brett spektrum av jordarter; den växer i varierande ljusförhållanden och är måttligt torktolerant. Den producerar pålitligt en effektiv höstfärg varje år och den är smidig i våra händer och tål klippning utan att klaga. Och till skillnad från många andra euniformusar är den immun mot euniformussköldlus och har inga andra allvarliga skadeinsekter eller sjukdomar. Men den har frön och fåglar tycker att de är välsmakande.
Den har fortfarande en plats i många urbana landskap där dess enda sannolikhet för spridning är till grannens rabatt eller en närliggande övergiven tomt. Men i områden där landskapet gränsar till öppna skogsområden bör man välja arter med mindre spridningsmöjligheter. Det finns potential för att kastrera brinnande buskar och flera forskargrupper arbetar med problemet. När sterila sorter släpps ut. Brinnande buskeuonymus kommer återigen att vara den perfekta busken.
Vid: Gerald Klingaman, pensionerad
Extension Horticulturist – Ornamentals
Extension News – January 11, 2008