PLANT STEROLS LOW CHOLESTEROL, but INCREASE RISK FOR CORONARY HEART DISEASE

Editorial

Det är allmänt accepterat att en sänkning av kolesterolet är hälsosam i sig självt. Vi ifrågasätter denna uppfattning, med särskild hänvisning till växtsteroler. Kolesterolsänkning bör inte vara ett mål i sig självt. Målet måste vara att minska hälsoutfallet, t.ex. förekomsten av kranskärlssjukdom (CHD). Vi antog att växtsteroler kan sänka kolesterolet, men inte CHD. Vi fann att resultatet för CHD i själva verket var negativt.

Sänkning av kolesterol har blivit en nationell besatthet i den utvecklade världen, från USA till Nya Zeeland. Statiner är den föredragna och mest lukrativa mekanismen (Johnson och odds, 2011) för att sänka serumkolesterolnivåerna. Växtsteroler erbjuder ett annat alternativ. De tillsattes först i margarin och lanserades i Europa 1997 (Patch et al., 2006). Den europeiska marknaden för ämnen med tillsatta växtsteroler är fortfarande den mest mogna, med en omsättning på 400 miljoner dollar (Frost and Sullivan, 2006). Växtsteroler är ett samlingsbegrepp för fria och förestrade fytosteroler och fytostanoler, oavsett biologisk källa. Fytosteroler är kolesterolliknande molekyler som finns i alla vegetabiliska livsmedel, med de högsta koncentrationerna i vegetabiliska oljor. De absorberas endast i spårmängder, men hämmar absorptionen av kolesterol i tarmen (Ostlund, Jr., 2002). De vanligast förekommande fytosterolerna i människans kost är β-sitosterol, campesterol och stigmasterol, som står för cirka 65 %, 30 % respektive 3 % av kostens innehåll (Weihrauch och Gardner, 1978). Fytosterolernas förmåga att hämma absorptionen av kolesterol fastställdes för första gången 1953 (Pollak, 1953).

Fytosteroler konkurrerar effektivt med det kolesterol som tillverkas av människokroppen och ersätter det till viss del, vilket sänker kolesterolnivåerna i serum. Det är relevant att ifrågasätta om ersättningen av mänskligt kolesterol med växtkolesterol är en positiv hälsoinsats.

Den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet svarade på en begäran från Unilever PLC om att kunna göra påståenden om kolesterolsänkning på sina produkter berikade med växtsteroler (Bresson, 2008). Granskningsorganet drog slutsatsen att ”växtsteroler har visat sig sänka/reducera kolesterol i blodet”. De konstaterade också: ”Det finns dock inga studier på människor som visar att växtsteroler minskar risken för kranskärlssjukdom.”

Rajaratnam et al. (2000) studerade sambandet mellan fytosteroler och kranskärlssjukdom (CAD) hos postmenopausala kvinnor. De drog slutsatsen att ”kvinnor med förhöjda förhållanden av serumsqualen, campesterol och sitosterol till kolesterol och låga respektive lathosterolvärden har ökad risk för CAD. Således kan ökad absorption och minskad syntes av kolesterol ha ett samband med koronar ateroskleros.”

Plantsteroler granskades som en potentiell riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom av Sudhop et al. (2002). De drog följande slutsatser: ”Dessa resultat stöder hypotesen att växtsteroler kan vara en ytterligare riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom.”

Assmann et al. (2006) rapporterade i sin artikel att: ”Förhöjda sitosterolkoncentrationer och förhållandet mellan sitosterol och kolesterol verkar vara förknippade med en ökad förekomst av större kranskärlshändelser hos män med hög global risk för kranskärlssjukdom.”

Nyligen studerade Silbernagel et al. (2010) 1 257 personer i studien Ludwigshafen Risk and Cardiovascular health (LURIC). De fann att hög absorption av fytosteroler och samtidig låg syntes av kolesterol förutspådde ökad dödlighet av alla orsaker och kardiovaskulär dödlighet hos LURIC-deltagarna.

Det bästa beviset för att stödja växtsteroler för hjärtsjukdomar är att de är: möjligen skyddande; neutrala; eller verkar inte ha något negativt samband. I en nederländsk kohort av personer över 65 år fann Fassbender et al. (2008) att ”växtsteroler kan ha neutrala eller till och med skyddande effekter på utvecklingen av kranskärlssjukdom, vilket måste bekräftas i interventionsstudier”. EPIC Norfolk-kohorten fann att ”högre nivåer av växtsteroler verkar inte ha något negativt samband med hjärt-kärlsjukdom” bland 373 fall och 758 kontroller (Pinedo et al., 2007).

Majoriteten av bevisen för hjärt-kärlsjukdom är inte gynnsamma. Bevisen för cancer är också oroväckande. Det finns en genomgång av epidemiologiska bevis för fytokemikalier och cancerrisk. Fytosteroler är en av de fem huvudkategorier av fytokemikalier som ingår i granskningen; karotenoider, isotiocyanater, klorofyll och fytoöstrogener är de övriga fyra (Miller och Snyder, 2012). I denna översikt rapporterades att det endast finns en studie med fokus på fytosteroler och cancerrisk (Normen et al., 2001). Denna nederländska kohortstudie omfattade 120 852 personer under en genomsnittlig uppföljning på 6,3 år. Slutsatsen var att det inte fanns något samband mellan intag av fytosteroler och risk för tjocktarmscancer hos män. Det fanns positiva samband mellan risken för rektalcancer och intaget av campesterol och stigmasterol hos män. För kvinnor fanns det inget tydligt samband mellan intag av någon av växtsterolerna och risken för kolorektalcancer.

Trots de bevis som angavs var det en nederländsk studie på 30 personer (Kelly et al., 2011) som framkallade en ändring av EU:s förordning om växtsteroler (CR, 2013). Kelly et al. (2011) fann ett signifikant samband mellan campesterolkoncentrationen i blodplasman och tjockleken på venerna i näthinnan efter 85 veckor hos personer som tog statinmedicin, samtidigt som de intog växtsteroler. Det tyska federala institutet för riskbedömning noterade att en ökning av diametern på näthinnans kärl diskuteras som en tidig riskmarkör för hjärt- och kärlsjukdomar (BfR, 2011). Följaktligen har EU gett mandat att produkter med tillsatta växtsteroler från och med februari 2014 måste ange att produkten inte är avsedd för personer som inte behöver kontrollera sin kolesterolnivå i blodet (CR, 2013).

Vi hävdar att denna varning bör utvidgas till att gälla alla människor och alla produkter som innehåller växtsteroler. Majoriteten av de studier som ger upphov till farhågor gällde deltagare som ansågs vara ”i riskzonen” och därmed måltavlor för kolesterolsänkande åtgärder (Sudhop et al., 2002; Assmann et al., 2006; Silbernagel et al., 2010).

Växtsteroler sänker kolesterolnivåerna; att ersätta människans kolesterolnivåer kan vara en bättre beskrivning av metodiken. Det finns dock inga bevis för att växtsteroler minskar risken för hjärt-kärlsjukdom och mycket tyder på att de är skadliga.

Det är dags för oss att komma ihåg att vi arbetar med att förbättra hälsoresultaten och inte med surrogatresultat. Om vi förlorar de verkliga målen ur sikte kan vi göra mer skada än nytta.