POLITICO Magazine
Medans Billy Graham ledde en väckelsefest i Los Angeles 1949 tittade William Randolph Hearst på den stilige evangelisten i trettioårsåldern med flödande blont hår och beordrade som bekant redaktörerna i sitt förlagsimperium att ”puffa Graham”. Sex decennier senare hade predikanten blivit en silverhårig pensionär vars Parkinsons sjukdom höll honom i stort sett utom synhåll, men det slutade aldrig att vara en ”puffare”. När Graham dog i veckan hyllades han av president George W. Bush som ”Amerikas pastor” och ännu mer överdådigt av vicepresident Mike Pence som ”en av de största amerikanerna under det senaste århundradet”. President Bill Clinton berömde honom för att han integrerade sina väckelserörelser. Russell Moore, ordförande för Southern Baptist Convention’s Ethics and Religious Liberty Commission, kallade honom ”den viktigaste evangelisten sedan aposteln Paulus.”
Grahams insatser är utan tvekan legio. Den allmänt citerade uppskattningen att han predikade för cirka 215 miljoner människor är troligen i närheten av det verkliga värdet. Och även om 1800-talsadvokaten Charles Finney, som blev evangelist, måste tillskrivas äran för att ha uppfunnit den moderna väckelserörelsen, har Graham fulländat den och gjort evangelikalismen till en världsomspännande impuls som under de senaste årtiondena har förändrat kristendomen i Latinamerika, Afrika och Asien.
Men för nästan två decennier sedan lämnade Graham över nycklarna till imperiet till sin son Franklin. Och om man vill kartlägga den amerikanska evangelikalismens oroliga senaste kurs – dess kraftfulla uppgång efter andra världskriget och dess förvånansvärt snabba undergång under de senaste åren – behöver man inte leta längre än till denna far och son-duo Billy och Franklin Graham. Fadern var en mäktig evangelist som gjorde evangelikalismen till den dominerande andliga impulsen i det moderna Amerika. Hans son är – för att inte tala för mycket om det – en politisk hackare som snabbt håller på att omprofilera evangelikalismen till ett trossystem som inte präglas av tro, hopp och kärlek utan av rädsla för muslimer och homofobi.
Som övertygad troende på synden skulle Billy Graham ha varit den förste att erkänna att han var en bristfällig man. Hans beslutsamhet att sköta sin fars affärer innebar att han överlät nästan hela föräldraskapet för sina fem barn till sin fru Ruth. Den rabiata antikommunism som fångade Hearsts uppmärksamhet förblindade Graham under hans tidiga år för de sätt på vilka Förenta staterna hade fallit långt ifrån sina ideal. Graham gick i säng med fel man i Richard Nixon. Och även om man måste berömma honom för att han integrerade sina väckelserörelser (som han kallade korståg) och för att han bjöd in pastor Martin Luther King Jr. för att hålla en invocation vid sitt stora korståg i New York 1957, så saknades han när det gällde lagstiftning om medborgerliga rättigheter. Efter att King i sitt tal ”I Have a Dream Speech” från 1963 föreställde sig en ”älskad gemenskap” där ”små svarta pojkar och små svarta flickor kommer att gå samman med små vita pojkar och vita flickor”, avfärdade Graham den drömmen som utopisk. ”Först när Kristus kommer tillbaka kommer de små vita barnen i Alabama att gå hand i hand med små svarta barn”, sade han.
Som ung pojke som växte upp i ett episkopalt hushåll såg jag Billy Graham minst ett dussin gånger när han predikade sitt raka evangelium om synd och frälsning på nationell TV. Jag blev bländad av vad jag senare lärde mig att beskriva som hans karisma. Han var lång och stilig. Det fanns en söt angelägenhet i hans röst. Och han verkade inte dölja något bakom sina djupa blå ögon. Så jag kanske är onödigt förlåtande mot hans fel. Men jag ser honom fortfarande som en god man som i slutändan blev tuff av sitt umgänge med Nixon, som arbetade hårt för att överskrida den rasism och antisemitism som omgärdade honom som bondpojke i North Carolina, och som förstod (när han var som bäst) att det kristna budskapet (när det var som bäst) handlar om kärlek i stället för rädsla, om inkludering i stället för exkludering.
När han talade till nationen vid minnesgudstjänsten efter 11 september 2001 i Washingtons nationalkyrka talade han om ondska, men han fördömde inte islam. Under hela sin karriär kritiserades Graham av fundamentalister för att han samarbetade med katoliker och liberala protestanter vid sina korståg. Han bad med demokratiska och republikanska presidenter. Och i stället för att kritisera kristendomens religiösa rivaler fokuserade han på att predika Kristus. När Graham ombads att gå samman med Jerry Falwell efter grundandet av Moral Majority 1979, vägrade han att okulera sin organisation till den religiösa högerns och det republikanska partiets kulturkrig. Och nästan omedelbart efter att ha sagt under ett korståg 1993 i Columbus, Ohio, att aids kan vara ”en Guds dom”, tog han tillbaka dessa ord och sade till Cleveland Plain Dealer några dagar senare: ”Jag tror inte på det och jag vet inte varför jag sa det. . . . Att säga att Gud har dömt människor med aids skulle vara mycket fel och mycket grymt. Jag vill säga att jag är mycket ledsen för det jag sa.”
Franklin Graham är en helt annan sorts man, som i dag är mer känd för sina högerpolitiska uttalanden än för sin evangelisation. Kort efter den 11 september gav Franklin Graham ljudet till dagens kulturkrig när han fördömde islam som ”en mycket ond och ondskefull religion”. Senare blev han standardförespråkare för uppfattningen att islam är, med hans ord, ”en hatets religion … en krigsreligion”.
Franklin Graham spred inte bara det birther-nonsens som bidrog till att Donald Trump blev politiskt framstående, utan föreslog också att president Barack Obama inte var kristen och i själva verket kunde vara en hemlig muslim. Tillsammans med Jerry Falwells son, Jerry Falwell Jr, bidrog han till att Trump valdes till president genom att få 80 procent av de vita evangeliska väljarna att ställa sig på hans sida. Och när Trump sedan valdes tillskrev han sin seger inte till en våg av vitt kristet stöd eller till svängande delstater i Mellanvästern utan till gudomlig försyn.
Franklin Graham verkar lyckligt omedveten om möjligheten att det skulle kunna finnas ens den minsta lilla klyfta mellan de ord som kommer ur hans mun och de ord som är nedskrivna i skriften. Ännu mer förödande är att han inte visar någon medvetenhet om hur hans politiska uttalanden bryter ner det evangeliska vittnesbörd som hans far ägnade så mycket energi åt att bygga upp.
Under andra världskriget skadades de europeiska kyrkorna svårt av att kristendomen anslöt sig till högerpolitiska rörelser. Under 1940- och 1950-talen framhärdade USA i sin religiositet medan de europeiska länderna sekulariserades. Amerikanerna bevittnade faktiskt en kraftfull religiös väckelse efter kriget, delvis tack vare Billy Graham. Denna väckelse är över. Religionen minskar nu i USA, och evangelikalismen med den. Under det senaste decenniet minskade faktiskt andelen vita evangeliska protestanter i USA från 23 procent till 17 procent.
Den viktigaste utvecklingen inom amerikansk religion under de senaste åren är den chockerande ökningen av de religiöst obundna (även kallade ”nones”), som nu utgör ungefär en fjärdedel av alla amerikaner. Detta ökande avstånd från religiösa institutioner åtföljs av ett ökande avstånd från religiös tro och praktik. I dag beskriver 27 procent av amerikanerna sig själva som ”andliga men inte religiösa” och ytterligare 18 procent som ”varken religiösa eller andliga”. Det finns många orsaker till denna nedgång i religiös tro och tillhörighet. Men den viktigaste enligt min mening är de kristna kyrkornas ökande identifiering med högerpolitiken. Om du tillhör de 26 procent av de röstberättigade som röstade på Trump applåderar du sannolikt denna utveckling. Men hur är det med de andra 74 procenten?
En av Billy Grahams få kristna rivaler under hans storhetstid på 1950- och 1960-talen var professorn vid Union Theological Seminary Reinhold Niebuhr, som kritiserade Graham för hans ”pietistiska individualism” och hans försummelse av social synd. Graham läste och reflekterade över Niebuhr, men höll för det mesta fast vid hans enklare budskap om att världen skulle kunna räddas endast genom individuell pånyttfödelse. Till sin ära internaliserade Graham dock en del av Niebuhrs läror, bland annat att vanliga dödliga har en tendens att förväxla Guds röst med sin egen och att förväxla Kristi evangelium med den amerikanska civilisationens evangelium. In short, Graham had a humility almost entirely lost among the public preachers of our day, his eldest son included.
The qualities of temper and judgment that made Billy Graham so singularly successful are almost entirely lacking in his son, who now imperils his father’s legacy. Thanks to Franklin Graham and his cronies on the Religious Right, American evangelicalism has now become first and foremost a political rather than a spiritual enterprise. The life of Billy Graham helped build it up. And his death may well have ensured its demise.
