Presidentvalet i USA 1976
Demokraternas kampanj
Med en politisk karriär som endast omfattade fyra år som oöverträffad delstatssenator och en enda mandatperiod som guvernör i Georgia (han förbjöds av delstatens lag att försöka få en andra mandatperiod), gavs Carter inte mycket till chans tidigt. Politiska observatörer påpekade att han efter att ha avgått som guvernör i januari 1975 inte hade någon uppenbar politisk bas, ingen organisation, ingen ställning i opinionsundersökningarna och lite eller inga pengar att finansiera sin kampanj med. Men Carter hade planerat sin kampanj noggrant i två år före sitt tillkännagivande. Hans verkställande sekreterare, Hamilton Jordan (som skulle bli hans kampanjchef), utarbetade den första delen av Carters kampanjplan före presidentvalet 1972. I den och de följande delarna noterades Carters uppenbara politiska svagheter, men han och hans medhjälpare föredrog att uppehålla sig vid sina styrkor. Hans bakgrund som marinofficer, jordnötsodlare, jordbruksföretagare och sent uppblommad delstatspolitiker, liksom hans utomordentliga förmåga att föra en kampanj på frågor som ”kärlek” och ”tillit”, passade utmärkt till stämningen hos en allmänhet som, tack vare Watergate och Vietnamkriget, hade blivit trött och cynisk på tjänstemännen i Washington och på politiken i allmänhet.
UPI/Bettmann Archive
Knapp från Jimmy Carters valkampanj 1976.
Encyclopædia Britannica, Inc.
För övrigt hade de senaste presidentvalen indikerat att det skulle bli svårt, kanske omöjligt, för en demokrat att vinna presidentposten utan stöd från den gamla ”solida södern” som hade spelat en så viktig roll i Franklin D. Roosevelts New Deal-koalition på 1930- och 40-talen. Man trodde att Carter, en ”ny sydstatare”, skulle kunna tilltala både vita och afroamerikaner och möjligen få sydstaterna tillbaka till demokraterna. Han skulle behöva övervinna vissa fördomar som liberaler i norr kunde ha, liksom farhågor om hans fundamentalistiska, pånyttfödda kristna, sydstatsbaptistiska tro. Men dessa verkade inte vara oöverstigliga hinder.
Americana/Encyclopædia Britannica, Inc.
Carter planerade att delta i alla de 31 primärvalen för presidentvalet som hölls 1976 (i själva verket deltog han i 30, efter att ha misslyckats med att kvalificera en lista med delegater i West Virginia). Han antog med rätta att det rekordstora antalet primärval – plus de begränsningar för kampanjutgifter och insamling av medel som infördes genom den federala lagen om finansiering av kampanjer från 1974 – skulle leda till att hans mer kända demokratiska motståndare skulle välja och vraka bland primärvalen i de olika delstaterna för att kunna utnyttja sina resurser. Carters beslut att tävla om nomineringen överallt återspeglade hans vetskap om att han som relativt okänd behövde så mycket exponering som möjligt och att det demokratiska partiets nya regler skulle ge honom en proportionerlig andel av delegaterna även i de delstater där han inte slutade på första plats.
Carters plan tjänade honom väl. Tidiga segrar i januaris Iowa caucuses och februaris New Hampshire primary, som var resultatet av hans effektiva en-till-en-kampanjteknik och hans förkärlek för noggrann organisation, satte honom på omslagen till Time och Newsweek och etablerade honom som en tidig toppkandidat. Han besegrade Alabama Gov George Wallace, en ”gammal sydstatare” som gjorde vad många trodde var hans sista försök till ett nationellt ämbete, i Florida och North Carolina och i alla andra primärval i sydstaterna utom i Wallaces hemstat. Carter fick en oväntat stark seger i Illinois och besegrade med knapp marginal sin främsta liberala motståndare, representant Morris K. Udall från Arizona, i Wisconsin. Vid primärvalet i Pennsylvania den 27 april fanns endast två andra seriösa kandidater kvar i loppet, Udall och senator Henry M. Jackson från Washington. Carter besegrade dem båda på ett avgörande sätt i Pennsylvania, vilket tvingade Jackson ur loppet och fick senator Hubert H. Humphrey från Minnesota, som hade väntat i kulisserna i hopp om att de aktiva kandidaterna skulle eliminera varandra, att besluta sig mot en aktiv kandidatur för egen del.
Carters strävan efter nomineringen var förvisso inte utan motgångar. Han förlorade stort mot Jackson i Massachusetts och New York och skämdes flera gånger i maj av två quixotiska eftersläntrare i tävlingen, guvernör Edmund (”Jerry”) Brown Jr i Kalifornien och senator Frank Church i Idaho. Ändå fortsatte Carter att samla delegater i delstat efter delstat även när han inte slutade på första plats. Vid primärvalens sista dag, den 8 juni, hade hans nominering blivit en självklarhet.
Delegaterna till Demokraternas nationella konvent, som samlades i New York i juli, lyckades undertrycka den nervositet de kände inför Carters ”outsider”-status och nominerade honom på den första valsedeln. De godkände en plattform som stämde överens med hans generellt sett moderata till liberala åsikter och bejakade hans val av en äkta liberal, senator Walter Mondale från Minnesota, som vicepresidentkandidat. De flesta delegater verkade vara imponerade av Carters i grunden liberala tacktal, som han senare skulle beskriva som ”populistiskt” i tonen.