Rättvisa och rättvisa

Många argument för offentlig politik fokuserar på rättvisa. Är positiv särbehandling rättvist? Är kongressdistrikten utformade på ett rättvist sätt? Är vår skattepolitik rättvis? Är vår metod för att finansiera skolor rättvis?

Argument om rättvisa eller rättvishet har en lång tradition i den västerländska civilisationen. Faktum är att ingen idé i den västerländska civilisationen har varit mer konsekvent kopplad till etik och moral än idén om rättvisa. Från Republiken, skriven av den gamle grekiske filosofen Platon, till A Theory of Justice, skriven av den framlidne Harvardfilosofen John Rawls, har man i alla större etiska verk hävdat att rättvisa är en del av moralens centrala kärna.

Rättvisa innebär att man ger varje person vad han eller hon förtjänar eller, i mer traditionella termer, att man ger varje person vad han eller hon förtjänar. Rättvisa och rättvisa är nära besläktade begrepp som i dag ofta används omväxlande. Det har dock också funnits mer distinkta uppfattningar av de två termerna. Medan rättvisa vanligtvis har använts med hänvisning till en standard för riktighet, har rättvisa ofta använts med avseende på förmågan att döma utan att ta hänsyn till egna känslor eller intressen; rättvisa har också använts för att hänvisa till förmågan att göra bedömningar som inte är alltför generella utan som är konkreta och specifika för ett visst fall. I vilket fall som helst är en föreställning om att bli behandlad som man förtjänar avgörande för både rättvisa och rättvishet.

När människor skiljer sig åt i fråga om vad de anser bör ges, eller när beslut måste fattas om hur fördelar och bördor ska fördelas mellan en grupp människor, uppstår oundvikligen frågor om rättvisa eller rättvishet. Faktum är att de flesta etiker i dag anser att det inte skulle vara någon mening med att tala om rättvisa eller rättvishet om det inte vore för de intressekonflikter som uppstår när varor och tjänster är knappa och människor är oense om vem som ska få vad. När sådana konflikter uppstår i vårt samhälle behöver vi rättviseprinciper som vi alla kan acceptera som rimliga och rättvisa normer för att avgöra vad människor förtjänar.

Men att säga att rättvisa är att ge varje person vad han eller hon förtjänar tar oss inte särskilt långt. Hur bestämmer vi vad människor förtjänar? Vilka kriterier och principer ska vi använda för att avgöra vad den ena eller andra personen har rätt till?

Rättvisans principer
Den mest grundläggande rättviseprincipen – en princip som har varit allmänt accepterad sedan den först definierades av Aristoteles för mer än två tusen år sedan – är principen om att ”jämlikar ska behandlas lika och ojämlikar ojämlikt”. I sin moderna form uttrycks denna princip ibland på följande sätt: ”Individer bör behandlas lika, såvida de inte skiljer sig åt på ett sätt som är relevant för den situation som de är inblandade i.” Om till exempel Jack och Jill båda utför samma arbete och det inte finns några relevanta skillnader mellan dem eller det arbete de utför, bör de enligt rättvisan få samma lön. Och om Jack får mer betalt än Jill bara för att han är en man, eller för att han är vit, då har vi en orättvisa – en form av diskriminering – eftersom ras och kön inte är relevanta för normala arbetssituationer.

Det finns dock många skillnader som vi anser vara berättigade kriterier för att behandla människor olika. Vi anser till exempel att det är rättvist när en förälder ger sina egna barn mer uppmärksamhet och omsorg i sina privata angelägenheter än vad han ger andras barn; vi anser att det är rättvist när den person som står först i kön på en teater får förstahandsvalet av teaterbiljetter; vi anser att det är rättvist när staten ger förmåner till behövande som den inte ger till mer välbärgade medborgare; Vi anser att det är rättvist när vissa som har gjort fel får straff som inte ges till andra som inte har gjort något fel, och vi anser att det är rättvist när de som anstränger sig mer eller bidrar mer till ett projekt får mer nytta av projektet än andra. Dessa kriterier – behov, skada, bidrag och ansträngning – som vi anser motiverar olika behandling är alltså många.

Å andra sidan finns det också kriterier som vi anser inte är berättigade skäl för att ge människor olika behandling. I arbetslivet, till exempel, anser vi i allmänhet att det är orättvist att ge individer särbehandling på grund av ålder, kön, ras eller deras religiösa preferenser. Om domarens brorson får ett villkorligt straff för väpnat rån när en annan gärningsman som inte är relaterad till domaren åker i fängelse för samma brott, eller om brodern till chefen för offentliga arbeten får miljonkontraktet för att installera sprinklersystem på den kommunala golfbanan trots lägre anbud från andra entreprenörer, säger vi att det är orättvist. Vi anser också att det är orättvist när en person straffas för något som han eller hon inte hade någon kontroll över, eller inte kompenseras för en skada som han eller hon lidit.

Olika typer av rättvisa
Det finns olika typer av rättvisa. Distributiv rättvisa avser i vilken utsträckning samhällets institutioner ser till att fördelar och bördor fördelas mellan samhällsmedlemmarna på ett sätt som är rättvist och rättvist. När institutionerna i ett samhälle fördelar förmåner eller bördor på ett orättvist sätt finns det en stark presumtion för att dessa institutioner bör ändras. Till exempel fördömdes den amerikanska institutionen slaveri i Södern före inbördeskriget som orättvis eftersom den var ett uppenbart fall av särbehandling av människor på grund av ras.

En annan viktig typ av rättvisa är retributiv eller korrigerande rättvisa. Med retributiv rättvisa avses i vilken utsträckning straffen är rättvisa och rättvisande. I allmänhet anses straff vara rättvisa i den mån de tar hänsyn till relevanta kriterier som brottets allvar och brottslingens uppsåt, och bortser från irrelevanta kriterier som ras. Det skulle till exempel vara barbariskt orättvist att hugga av en persons hand för att han eller hon har stulit en slant, eller att utdöma dödsstraff för en person som av en olyckshändelse och utan vårdslöshet har skadat en annan person. Studier har ofta visat att när svarta mördar vita är det mycket mer sannolikt att de döms till döden än när vita mördar vita eller svarta mördar svarta. Dessa studier tyder på att det fortfarande finns orättvisor i det straffrättsliga systemet i USA.

En tredje viktig typ av rättvisa är dock kompensatorisk rättvisa. Kompensatorisk rättvisa avser i vilken utsträckning människor kompenseras rättvist för sina skador av dem som har skadat dem; rättvis kompensation står i proportion till den förlust som åsamkats en person. Det är just denna typ av rättvisa som står på spel i debatten om skador på arbetstagarnas hälsa i kolgruvor. En del hävdar att gruvägarna bör kompensera de arbetstagare vars hälsa har förstörts. Andra hävdar att arbetstagarna frivilligt tog på sig denna risk när de valde att arbeta i gruvorna.

Grunden för rättvisa kan spåras till begreppen social stabilitet, ömsesidigt beroende och lika värdighet. Som etikern John Rawls har påpekat beror stabiliteten i ett samhälle – eller i vilken grupp som helst för den delen – på i vilken utsträckning medlemmarna i det samhället känner att de behandlas rättvist. När vissa av samhällets medlemmar känner att de är föremål för ojämlik behandling har grunden lagts för social oro, oroligheter och stridigheter. Enligt Rawls är medlemmarna i ett samhälle beroende av varandra, och de kommer att behålla sin sociala enhet endast i den utsträckning som deras institutioner är rättvisa. Dessutom, som filosofen Immanuel Kant och andra har påpekat, är alla människor lika i detta avseende: de har alla samma värdighet, och i kraft av denna värdighet förtjänar de att behandlas som jämlikar. När individer behandlas ojämlikt på grundval av egenskaper som är godtyckliga och irrelevanta, kränks deras grundläggande mänskliga värdighet.

Rättvisa är alltså en central del av etiken och bör ges vederbörlig hänsyn i våra moraliska liv. När vi utvärderar varje moraliskt beslut måste vi fråga oss om våra handlingar behandlar alla människor lika. Om inte måste vi avgöra om skillnaden i behandling är berättigad: är de kriterier vi använder relevanta för den aktuella situationen? Men rättvisa är inte den enda princip som vi måste ta hänsyn till när vi fattar etiska beslut. Ibland kan rättviseprinciperna behöva åsidosättas till förmån för andra typer av moraliska krav, t.ex. rättigheter eller samhällets välfärd. Rättvisa är dock ett uttryck för vårt ömsesidiga erkännande av varandras grundläggande värdighet och ett erkännande av att om vi ska kunna leva tillsammans i ett ömsesidigt beroende samhälle måste vi behandla varandra som jämlikar.