Rain Man
”Rain Man” fungerar så bra inom Raymonds begränsningar eftersom det är en film om begränsningar, särskilt Charlies egen begränsade förmåga att älska dem i hans liv, eller att se saker från deras synvinkel. När filmen börjar ser vi Charlie frenetiskt försöka jonglera sig ur en kris i sin affärsverksamhet i Los Angeles, som tycks bestå i att sälja dyra importerade bilar ur sin höftficka. Han är driven, olycklig och arbetsnarkoman. En dag får han veta att hans far – en man som han inte haft någon kontakt med på flera år – har dött österut. Vid uppläsningen av testamentet får han veta att han har fått en slant (inklusive en dyrbar Buick Roadmaster från 1949) och att faderns förmögenhet på tre miljoner dollar har gått till en stiftelse.
Vem är stiftelsen till för? Genom att utföra lite amatördetektivarbete upptäcker Charlie med en chock att den går till en äldre bror som han aldrig visste att han hade – en autistisk bror som har varit inlagd på institution i flera år. När Charlie besöker Raymond på hemmet där han bor finner han en metodisk, mekanisk, plattröstad medelålders man som ”definitivt” vet saker och ting, t.ex. att tapiokapudding ”definitivt” finns på menyn och att hans favoritprogram ”definitivt” är på väg att sändas.
”Rain Man” följer denna upptäckt med en berättelse som är lika gammal som kullarna. Charlie, som är arg över att han inte har fått sin del av arvet, tar Raymond från mentalsjukhuset och lovar att få honom att leva i Kalifornien. Men Raymond vill inte flyga (han kan ”definitivt” räkna upp datum och dödsfall för varje flygbolags senaste krasch). Så Charlie sätter Raymond i framsätet på en Buick från 1949 och de ger sig ut på en upptäcktsfärd över hela landet.
Det är ett gammalt recept, men ett bra sådant, som använder bilder av bilen mot solnedgången som interpunktion. De två bröderna möter förstås äkta riktiga amerikaner på vägen och har förstås märkliga äventyr. Och även om vi har sett den här strukturen i dussintals andra filmer är den ny den här gången eftersom det för Raymond definitivt inte är någon upptäcktsresa.
Allt förändras i filmen utom Raymond. På ett matställe vid vägkanten någonstans på vägen insisterar han fortfarande envist på rutinerna i matsalen på sitt mentalsjukhus: Han insisterar på att han ska ha en rutin på restaurangen i hans mentalsalong: lönnsirapen ska ”definitivt” stå på bordet innan pannkakorna kommer. Charlie verkar till en början inte riktigt acceptera dimensionerna i Raymonds värld och blir frustrerad över vad som ser ut som en nästan viljestyrd envishet. Så småningom, mot slutet av resan, upptäcker han att han älskar sin bror, och att den kärleken innebär att acceptera honom precis som han är.