René Descartes
René Descartes
(Porträtt av Frans Hals, 1649)
Introduktion
René Descartes (1596 – 1650) var en fransk filosof, matematiker, vetenskapsman och författare från förnuftets tidsålder. Han har kallats ”den moderna filosofins fader”, och mycket av den senare västerländska filosofin kan ses som ett svar på hans skrifter. Han är ansvarig för ett av de mest kända citaten inom filosofin: ”Han var en av pionjärerna och en av huvudpersonerna i 1600-talets kontinentala rationalism (ofta känd som cartesianism), som senare förespråkades av Baruch Spinoza och Gottfried Leibniz och motarbetades av den brittiska empiristiska skolan med Hobbes, Locke, Berkeley och Hume. Han representerar en viktig brytning med medeltidens aristotelism och skolastik.
Hans bidrag till matematiken var också av första rang, som uppfinnare av det cartesianska koordinatsystemet och grundare av den analytiska geometrin, vilket var avgörande för uppfinningen av kalkyl och matematisk analys. Han var också en av nyckelfigurerna i den vetenskapliga revolutionen på 1500- och 1600-talen.
Liv
Descartes (uttalas day-CART) föddes i staden La Haye en Touraine (numera omdöpt till Descartes) i Loiredalen i centrala Frankrike den 31 mars 1596. Hans far, Joachim Descartes, var en flitigt verksam advokat och domare i Högsta domstolen, och hans mor, Jeanne (född Brochard), dog av tuberkulos när René bara var ett år gammal. René och hans syskon, Pierre och Jeanne, uppfostrades därför huvudsakligen av sin mormor.
Från 1604 till 1612 gick han på Jesuit Collège Royal Henry-Le-Grand i La Flèche, Anjou, där han studerade klassiker, logik och traditionell aristotelisk filosofi. Hans hälsa var dålig och han fick tillstånd att stanna i sängen till klockan 11 på morgonen, en vana som han behöll resten av sitt liv. Han tillbringade sedan en tid i Paris för att studera matematik, innan han studerade juridik vid universitetet i Poitiers, i enlighet med sin fars önskan att han skulle bli advokat, och tog sin juristexamen 1616.
Hur som helst övergav han sedan sin utbildning och tillbringade flera år med att resa och uppleva världen (han hävdade senare att hans formella utbildning inte gav mycket av substans). Det var under denna tid (1618) som han träffade den holländske filosofen och vetenskapsmannen Isaac Beeckman (1588 – 1637) när han promenerade genom Breda i Holland, som väckte hans intresse för matematik och den nya fysiken.
Året 1622 återvände han till Frankrike och strax därefter sålde han all sin egendom i La Haye, och investerade intäkterna i obligationer som gav honom en bekväm inkomst för resten av livet. Han återvände för att bosätta sig i Holland 1628. Året därpå började han vid universitetet i Franeker, året därpå vid universitetet i Leiden och 1635 uppges han ha gått vid universitetet i Utrecht. Han fick en dotter, Francine, efter ett förhållande i Amsterdam med en tjänsteflicka, Helène Jans, men Francine dog vid fem års ålder. Under åren mellan 1628 och 1649 bodde han faktiskt på 14 olika adresser i 10 olika nederländska städer.
Det var under denna 20-åriga period av frekventa flyttningar som han skrev nästan alla sina större verk om filosofi, matematik och vetenskap. Han höll listigt tillbaka publiceringen av sitt första verk, ”Le Monde” (”Världen”), som skrevs mellan 1629 och 1633, på grund av den romersk-katolska kyrkans fördömande av Galileo Galileis (1564 – 1642) och Nicolaus Copernicus (1473 – 1543) arbeten år 1633. De mest kända av hans verk är bland annat: De mest kända av hans verk är: ”Discours de la méthode pour bien conduire sa Raison et chercher la Vérité dans les Sciences” (”Diskurs om metoden”) från 1637, hans första rationalistiska vision av den mänskliga kunskapens utveckling, ”Meditationes de Prima Philosophia” (”Meditationer om den första filosofin”) från 1641, en mer formell framställning på latin av hans centrala principer, och ”Principia Philosophiae” (”Filosofins principer”) från 1644, en ännu mer systematisk och omfattande framställning av hans åsikter. För en tid, 1643, fördömdes den cartesianska filosofin av universitetet i Utrecht.
Descartes dog av lunginflammation den 11 februari 1650 i Stockholm, Sverige, där han hade bjudits in som lärare till drottning Kristina av Sverige. Senare fördes hans kvarlevor till Frankrike och begravdes i kyrkan Sainte-Geneviève-du-Mont i Paris, för att sedan, under franska revolutionen, grävas upp för att begravas i Panthéon bland andra stora tänkare i Frankrike. För närvarande finns hans grav i kyrkan Saint-Germain-des-Prés i Paris, och hans hjärna finns i Musée de l’Homme.
| Arbete | Tillbaka till början |
Descartes levde under en mycket skeptisk period, i en tid innan vetenskapen som vi känner till den existerade, och efter en lång period av relativ stagnation i det filosofiska tänkandet under den kyrkligt dominerade och Aristoteles-influerade sena medeltiden. Han hade både i sitt akademiska arbete och i sin erfarenhet av världen i stort imponerats av insikten att det inte tycktes finnas något säkert sätt att förvärva kunskap, och han såg sin huvuduppgift som den epistemologiska uppgiften att fastställa vad som skulle kunna vara säker kunskap som en språngbräda mot den slutgiltiga jakten på sanning. Hans mer omedelbara mål i detta var att sätta den vetenskapliga forskningen i en position där den inte längre kunde angripas av skeptikerna, och han försökte göra detta genom ett slags förebyggande skepticism, i huvudsak genom att vara mer skeptisk än skeptikerna.
Kärnan i Descartes filosofiska metod var hans vägran att acceptera tidigare filosofernas auktoritet, och till och med de bevis som hans egna sinnen gav, och att bara lita på det som klart och tydligt kunde ses som bortom allt tvivel (en process som ofta kallas metodologisk skepticism eller cartesianskt tvivel eller hyperboliskt tvivel). Först därefter tillät han sig själv att rekonstruera kunskapen (bit för bit, så att möjligheten till tvivel inte i något skede tilläts smyga sig in igen) för att skaffa sig en fast grund för äkta kunskap och för att skingra all skepticism.
Han skisserade fyra huvudregler för sig själv i sitt tänkande:
- Akceptera aldrig något annat än tydliga och klara idéer.
- Dela upp varje problem i så många delar som behövs för att lösa det.
- Ordna dina tankar från det enkla till det komplexa.
- Kontrollera alltid noggrant om du har glömt något.
Med hjälp av denna process, som han beskrev i detalj i sin epokgörande ”Diskurs om metoden” från 1637 och som han utvidgade i ”Meditationer om den första filosofin” från 1641, försökte Descartes genom det som ibland kallas för tvivelsemetoden begränsa vad som var säkert och vad som innehöll ens skuggan av ett tvivel. Han insåg till exempel att han kunde tvivla till och med på något så till synes grundläggande som att han hade en kropp (det kunde vara så att han bara drömde om den eller att den var en illusion skapad av en ond demon), men han kunde inte under några omständigheter tvivla på att han hade ett sinne eller att han kunde tänka. Han följde upp detta med ett rent, abstrakt tankeexperiment. Han föreställde sig en ond ande (eller ”bedräglig demon”) vars enda avsikt var att vilseleda honom, och frågade om det fanns något som demonen inte skulle kunna vilseleda honom om. Hans slutsats var att det handlar om att tänka, att demonen aldrig skulle kunna få honom att tro att han tänkte när han inte gjorde det (eftersom även en falsk tanke trots allt fortfarande är en tanke).
Efter att ha identifierat denna enda obestridliga princip, att tanken existerar, hävdade han sedan att om någon undrar om han existerar eller inte, så är själva tänkandet i sig självt ett bevis på att han faktiskt existerar: det berömda ”Je pense, donc je suis” (”Jag tänker, därför är jag”) – ett liknande påstående på latin, ”Cogito ergo sum”, återfinns i hans senare ”Principles of Philosophy”. Det är värt att nämna här att Descartes med ”tänkande” inte bara menade begreppstänkande, utan alla former av medvetande, erfarenhet, känslor osv.
Efter att ha skingrat allt tvivel genom denna process arbetade Descartes sedan med att bygga upp, eller återskapa, världen igen. Men han var noga med att inte göra detta godtyckligt, utan endast enligt sina egna mycket strikta regler, så att den ”återskapade världen” inte var densamma som den ursprungliga, som han hade demonterat bit för bit på grund av tvivel. Det sätt på vilket han uppnådde detta (vilket, det måste sägas, ur modern synvinkel framstår som något av ett trolleritrick) var att hävda att bland innehållet i vårt (vissa) medvetande fanns idén om Gud, vilket han i sig såg som ett bevis för Guds existens. Han hävdade sedan att om vi har ett överväldigande intryck av att det finns en konkret värld omkring oss, vilket vi gör, så skulle en allsmäktig, allvetande och allsmäktig Gud se till att en sådan värld faktiskt existerar för oss. Dessutom hävdade han att kärnan i denna fysiska värld var utbredning (att den tar upp utrymme), i motsats till sinnets utbredningslösa värld.
Paradoxalt nog var detta ett viktigt steg framåt i 1600-talets vetenskap, eftersom det etablerade en fysisk värld som var av matematisk karaktär och möjliggjorde att matematisk fysik kunde användas för att förklara den. Viktigt är också att, som vi har sett, även om Gud var oumbärlig för Descartes metod för att komma fram till en fysisk värld, så var det, när en sådan värld väl var accepterad, inte längre nödvändigt att involvera Gud i beskrivningen, mätningen och förklaringen av hur saker och ting fungerar. Därmed befriades vetenskapens process från teologiska begränsningar och inblandning.
Descartes avfärdade sinnena och perceptionen som opålitliga, och för att visa detta använde han det så kallade vaxargumentet. Detta kretsar kring idén att ett vaxföremål, som har vissa egenskaper i form av storlek, färg, lukt, temperatur etc., tycks ändra nästan alla dessa egenskaper när det smälts, till den grad att det för våra sinnen framstår som en helt annan sak. Vi vet dock att det i själva verket fortfarande är samma vaxbit. Descartes drog av detta slutsatsen att sinnena kan vara vilseledande och att förnuft och deduktion är den enda tillförlitliga metoden för att uppnå kunskap, vilket är kärnan i rationalismen.
Descartes hävdade vidare att sinnesupplevelser kommer till honom ofrivilligt (inte är viljestyrda av honom), och att de därför är externa för hans sinnen och därför bevisar existensen av en extern värld utanför hans sinne. Han hävdade att sakerna i den yttre världen är materiella eftersom Gud inte skulle lura honom när det gäller de idéer som överförs, och har gett honom benägenheten att tro att sådana idéer orsakas av materiella saker. På grund av denna tro på att Gud är välvillig och inte vill lura honom kan han därför ha en viss tilltro till den verklighetsbeskrivning som hans sinnen ger honom.
Descartes trodde att människokroppen fungerar som en maskin, att den har de materiella egenskaperna utbredning och rörelse och att den följer fysikens lagar. Delarna i den mänskliga maskinen, hävdade han, är som urverksmekanismer, och att maskinen kan förstås genom att ta isär delarna, studera dem och sedan sätta ihop dem igen för att se den större bilden (en idé som kallas reduktionism). Sinnet eller själen, å andra sidan, är en icke-materiell enhet som saknar utbredning och rörelse och som inte följer fysikens lagar.
Descartes var den förste som formulerade sinnes- och kroppsproblemet i den form som det existerar i dag (se avsnittet om sinnesfilosofi), och den förste som tydligt identifierade sinnet med medvetande och självmedvetenhet, och som skilde detta från hjärnan, som var den fysiska sätesplatsen för intelligens (dualism). I sitt epistemologiska arbete i ”Diskurs om metoden” hade han insett att även om han kunde tvivla på att han ägde en kropp, kunde han inte under några omständigheter tvivla på att han ägde ett sinne, vilket fick honom att dra slutsatsen att sinnet och kroppen var två mycket olika och skilda ting. Hans speciella form av dualism (känd som Cartesiansk dualism) föreslog att sinnet kontrollerar kroppen, men att kroppen också påverkar det annars rationella sinnet (t.ex. när människor agerar av passion) i ett slags dubbelriktad växelverkan, som han hävdade, utan mycket bevis, skedde i tallkottkörteln. Gilbert Ryle beskrev senare denna typ av dualism (där mental aktivitet pågår parallellt med fysisk aktivitet, men där deras sätt att interagera är okända eller i bästa fall spekulativa) som ”spöket i maskinen”. Även om hans egen lösning var långt ifrån övertygande, satte denna typ av cartesiansk dualism dagordningen för den filosofiska diskussionen om kropp och själ-problemet i många år efter Descartes död.
Det bör dock noteras att trots alla Descartes’ innovationer och djärvhet överger han inte den traditionella gudsföreställningen. Han definierade ”substans” (som i huvudsak betyder vad världen verkligen består av) som ”det som inte kräver något annat än sig självt för att existera”, men han drog slutsatsen att den enda sanna substansen var Gud själv, eftersom allt annat (från själar till materiella objekt som människokroppen) var beroende av Gud för sin existens. Han använde sina egna varianter av kausalargumentet, det ontologiska argumentet och det kosmologiska argumentet för Guds existens i sina ”Meditationer” (se avsnittet om religionsfilosofi), och Guds existens spelade en viktig roll i hans validering av förnuftet och i andra delar av Descartes system. Med tanke på den viktiga roll som Gud spelar i hans arbete verkar förslagen om att Descartes egentligen var en hemlig ateist, och att han inkluderar argumenten för Guds existens som en skyltning, ytterst osannolika.
I matematiken insåg Descartes att en graf kunde ritas för att visa en geometrisk tolkning av en matematisk funktion med hjälp av punkter som kallas kartesiska koordinater, och därmed grundade han den analytiska geometrin eller kartesiska geometrin (genom att använda algebra för att beskriva geometri), som var avgörande för Sir Isaac Newtons (1643 – 1727) och Gottfried Leibniz senare utveckling av kalkyl. Han uppfann också den notation som använder överskrift för att ange potenser eller exponenter, och hans teckenregel är också en vanligt förekommande metod för att bestämma antalet positiva och negativa nollor i ett polynom. Man kan hävda att hans reflektioner om sinne och mekanism, som drevs på av uppfinningen av den elektroniska datorn och av möjligheten av maskinell intelligens, utvecklades till Turing-testet av en maskins förmåga att demonstrera intelligens.
I optiken visade han med hjälp av geometriska konstruktioner och brytningslagen (även känd som Descartes lag) att vinkelradien för en regnbåge är 42 grader. Han upptäckte också oberoende av varandra lagen om reflektion (att infallsvinkeln är lika med reflektionsvinkeln).
I fysiken introducerade Descartes (före Newton) begreppet rörelsemängd för en rörlig kropp (vad han kallade ”rörelsemängd”), som han definierade som produkten av kroppens massa och dess hastighet eller fart. Hans tre ”naturlagar” blev grunden för Newtons senare rörelselagar och den moderna teorin om dynamik: att varje sak försöker förbli i samma tillstånd och, när den väl har rörts, fortsätter att röra sig; att all rörelse sker längs raka linjer; och att när en kropp kommer i kontakt med en annan kropp förblir den kombinerade ”rörelsemängden” densamma (hans princip om rörelsens bevarande).
I ett försök att förklara planeternas banor konstruerade Descartes också sin virvelteori som skulle komma att bli den mest populära teorin om planeters rörelse i slutet av 1600-talet (även om den senare misskrediterades). Han fortsatte dock att hålla fast vid 1600-talets traditionella mekaniska filosofi, som hävdade att allt fysiskt i universum skulle bestå av små ”korpuskel” av materia (även om teorin, till skillnad från atomismen, hävdade att det inte kunde finnas något vakuum, utan bara en massa virvlande materia).
| René Descartes böcker | Tillbaka till början |
Se de ytterligare källorna och listan över rekommenderad läsning nedan, eller titta på sidan med filosofiböcker för en fullständig lista. När det är möjligt har jag länkat till böckerna med min affilieringskod till Amazon, och som Amazon Associate tjänar jag på kvalificerade köp. Inköp från dessa länkar bidrar till att hålla hemsidan igång, och jag är tacksam för ditt stöd!
- Oeuvres De Descartes
av Rene. Adam, Charles, & Tannery, Paul, Ed. Descartes (Författare) - The Philosophical Works of Descartes (v. 1)
av René Descartes (Författare), Elizabeth S. Haldane (Översättare), G. R. T. Ross (Översättare) - The Philosophical Writers of Descartes (Volume 3: The Correspondence (Paperback))
av René Descartes (Författare), John Cottingham (Redaktör), Dugald Murdoch (Redaktör), Robert Stoothoff (Redaktör), Anthony Kenny (Redaktör) - Discourse on Method and Meditations on First Philosophy, 4th Ed. 4th Edition
av Rene Descartes (Författare), Donald A. Cress (Översättare) - Descartes filosofiska skrifter: Volume 1
av René Descartes (Författare), John Cottingham (Översättare), Robert Stoothoff (Översättare), Dugald Murdoch (Översättare) - Philosophical Essays and Correspondence (Descartes) (Hackett Publishing Co.)
av Rene Descartes (Författare), Roger Ariew (Författare) - Descartes: The World and Other Writings (Cambridge Texts in the History of Philosophy)
av René Descartes (Författare), Stephen Gaukroger (Redaktör) - Discours de la méthode (Fransk utgåva) (Fransk) Paperback
av René Descartes (Författare) - Meditationer om den första filosofin / Meditationes de prima philosophia: A Bilingual Edition (English and Latin Edition)
av René Descartes (Författare), George Heffernan (Redaktör) - Cogito, Ergo Sum: The Life of Rene Descartes by Richard Watson (2002-04-30) Hardcover – 1884
av Richard Watson (Författare) - The Cambridge Companion to Descartes (Cambridge Companions to Philosophy)
av John Cottingham (Redaktör) - Descartes (Hackett Publishing) Reprint Edition
av Marjorie Glicksman Grene (Författare) - Descartes: A Study Of His Philosophy (Key Texts) 1st Edition
av Anthony Kenny (Författare) - Ideas and Mechanism by Margaret Dauler Wilson (1999-02-08)
av Margaret Dauler Wilson (Författare) - Feminist Interpretations of René Descartes (Re-Reading the Canon) 1st Edition
av Susan Bordo (Redaktör) - Descartes: The Great Philosophers (The Great Philosophers Series) by John Cottingham (1999-07-16)
av John Cottingham (Författare) - Descartes: An Analytical and Historical Introduction 2nd Edition
av Georges Dicker (Författare) - Descartes and Method: A Search for a Method in Meditations (Routledge Studies in Seventeenth Century Philosophy) by Clarence A. Bonnen (1999-07-08) Hardcover – 1750
by Clarence A. Bonnen;Daniel E. Flage (Author) - Descartes Embodied: Reading Cartesian Philosophy through Cartesian Science
av Daniel Garber (Författare) - Descartes’s Metaphysical Reasoning (Studies in Philosophy) 1st Edition
av Roger Florka (Författare) - Descartes’ Philosophy Interpreted According to the Order of Reasons: Själen och Gud Själen och kroppen (Volymer I & II) Hardcover – 1984
av Martial Gueroult (Författare), Roger Ariew (Översättare) - Descartes mot skeptikerna Hardcover – 18 maj 1978
av E. M. Curley (Författare) - Descartes: Belief: Belief, Scepticism and Virtue (Routledge Studies in Seventeenth Century Philosophy) by Richard Davies (2001-05-24) Hardcover – 1644
av Richard Davies (Författare) - Descartes’ Method of Doubt Paperback
av Janet Broughton (Författare) - Descartes’ System of Natural Philosophy 1st Edition
av Stephen Gaukroger (Författare) - Descartes’ Natural Philosophy (Routledge Studies in Seventeenth-Century Philosophy) 1st
av S. Gaukroger (Redaktör), John Schuster (Redaktör), John Sutton (Redaktör) - Descartes’ metafysiska fysik (Science and Its Conceptual Foundations series) by Daniel Garber (1992-05-01) Paperback
av Daniel Garber (Författare) - What Am I?: Descartes and the Mind-Body Problem
av Joseph Almog (Författare)