Revolutionär rörelse
En revolutionär rörelse (eller revolutionär social rörelse) är en särskild typ av social rörelse som har som mål att genomföra en revolution. Charles Tilly definierar den som ”en social rörelse som driver exklusiva konkurrerande anspråk på kontroll av staten, eller en del av den”. Jeff Goodwin och James M. Jasper definierar den enklare (och i överensstämmelse med andra arbeten) som ”en social rörelse som åtminstone strävar efter att störta regeringen eller staten”.
En social rörelse kan vilja genomföra olika reformer och få viss kontroll över staten, men så länge de inte strävar efter en exklusiv kontroll är dess medlemmar inte revolutionära. Sociala rörelser kan bli mer radikala och revolutionära, eller tvärtom – revolutionära rörelser kan trappa ner sina krav och gå med på att dela makten med andra och bli ett vanligt politiskt parti.
Goodwin skiljer mellan en konservativ (reformistisk) och en radikal revolutionär rörelse, beroende på hur mycket förändring de vill införa. En konservativ eller reformistisk revolutionär rörelse vill förändra färre delar av det socioekonomiska och kulturella systemet än en radikal reformistisk rörelse (Godwin påpekar också att alla radikala rörelser inte behöver vara revolutionära). En radikal revolutionär rörelse kommer alltså att vilja både ta en exklusiv kontroll över staten och förändra en eller flera delar av samhället, ekonomin eller kulturen i grunden.
Ett exempel på en konservativ rörelse skulle vara den amerikanska revolutionära rörelsen på 1700-talet eller den mexikanska revolutionära rörelsen i början av 1900-talet. Exempel på radikala revolutionära rörelser är bolsjevikerna i Ryssland, det kinesiska kommunistpartiet och andra kommunistiska rörelser i Sydostasien och på Kuba (som försökte införa omfattande förändringar av det ekonomiska systemet), rörelserna i den iranska revolutionen 1979 mot shahen och vissa gerillarörelser i Centralamerika. För att en rörelse ska betraktas som revolutionär i dagens USA bör den kräva en förändring av det dominerande ekonomiska systemet (kapitalism) eller det politiska systemet (representativ tvåpartidemokrati) som verkar i det samhället.
En och samma sociala rörelse kan betraktas på olika sätt beroende på ett givet sammanhang (vanligen regeringen i det land där den utspelar sig). Jack Goldstone konstaterar till exempel att människorättsrörelsen kan ses som en vanlig social rörelse i västvärlden, men att den är en revolutionär rörelse under förtryckande regimer som i Kina. Ett annat exempel som han nämner är rörelsen för jämlikhet mellan raserna, som kunde ses som revolutionär för några decennier sedan i Sydafrika, men som från och med 1998 bara är en vanlig social rörelse.
En revolutionär rörelse kan vara icke-våldsam, även om det är mindre vanligt än inte. Revolutionära rörelser har vanligtvis en bredare repertoar av stridigheter än icke-revolutionära rörelser.
Fem avgörande faktorer för en revolutionär rörelses utveckling och framgång är bland annat:
- massans missnöje leder till folkliga uppror
- dissidentpolitiska rörelser med deltagande av eliten
- starka och enande motiv i stora delar av samhället
- En betydande politisk kris som påverkar staten – vilket minskar statens förmåga eller vilja att ta itu med oppositionen (se politisk möjlighet)
- Externt stöd (eller i sista hand avsaknad av inblandning från statens sida)
.