Robert De Niro och Al Pacino: ”Vi gör inte det här någonsin igen”
”Hej killar och tjejer”, säger Al Pacino glatt och gör sin entré. Han har en veteranboho-look: vad som verkar vara ungefär sex svarta koftor ovanpå varandra, massor av grova fingersmycken och rörigt fågelnesthår. Det kan till och med finnas en av de där två tum långa hästsvansarna som var populära i slutet av 80-talet där någonstans – det är svårt att se i den allmänna tonala oredan.
Nästa som kommer in är Robert De Niro, som – i dramatisk kontrast – ser ut som om han har kommit in från en golfrunda: skjorta och sportjacka, gråvitt hår som är bakåtsträvat. Välkomna alltså till Al och Bob-showen.
Observerar man dem här, i ett intimt rum fullt av utvalda journalister, ser man hur deras personligheter kontrasterar lika mycket som deras klädstil. Pacino talar i ett knappt hörbart basbrummande och är inte fattig på svammel. De Niro, som inte precis är enstavig, tillbringar lika mycket tid med att nicka med sitt karakteristiska underbett med pinnad mun och säger så lite som han kan komma undan med. Det vill säga, tills vi kom in på frågan om en viss amerikansk president, som vi får höra mer om senare.
De båda – filmindustrins motsvarighet till Mick Jagger och Keith Richards – är levande legender, de största amerikanska skådespelarna i sin generation, som kan torka golvet med moderna lättviktare som Leonardo DiCaprio, Brad Pitt och Daniel Day-Lewis. Det är i alla fall vad vi vill tro. I dag har de rullat in i London som huvudattraktion på pressvisningen för The Irishman, Martin Scorseses nya monumentala gangsterfilm – och det finns mycket att ta sig igenom. ”Wow”, säger Pacino vid ett tillfälle och kastar tankarna tillbaka på parets karriärlånga relation. ”Vi har känt varandra väldigt länge.”
I åratal var The Irishman inte mycket mer än ett rykte; plågad av förseningar, distraktioner och avhopp såg den ut att aldrig ta sig ur startgroparna. Men likt en klok man utrustad med en cementöverrock har den landat med dunder och brak mitt i höstsäsongen och blåst bort resten av prisutdelarna.
The Irishman är den fjärde i Scorseses serie av episka maffiafilmer, efter Mean Streets, Goodfellas och Casino; det är den senaste varianten av Scorseses återskapande av maffialivet som en plågad korsvägsstation. Det är också den vintrigaste av karaktärsstudier, där man (i likhet med Scorseses sista film, Silence) betraktar döden med jämnmod. Den CGI som Scorsese lade till för att ”åldersanpassa” sina skådespelare, och det avtal som regissören slöt med Netflix för att finansiera det, har oväntat placerat hans film i samma läger som banbrytande branschaktörer. Scorsese själv har fått ny kulturell valuta under de senaste månaderna: skaparna av Joker har genom sin nakna hyllning/tillägnelse fått uppmärksamhet på hans rad av mästerverk från 70-talet, medan hans avvisande kommentarer om superhjältefilmer (”inte film”) – de första skotten i reklamkampanjen för The Irishman, som det råkar vara – tände en eldstorm i de sociala medierna som ännu inte har lagt sig.
Men mer grundläggande än allt detta är känslan av att The Irishman är en landmärkesmässig återförening av det gamla grannskapet: en sista sammankomst av klanerna, en sista sammankomst innan åldern och tiden tar över dem. Harvey Keitel och Joe Pesci spelar åldrande maffiabossar, Pacino är den ökände fackföreningsbossen Jimmy Hoffa och De Niro är irländaren, den iskalla mördaren Frank Sheeran. The Irishman handlar om förhållandet mellan Hoffa, vars försvinnande och förmodade mord 1975 fortfarande är ouppklarat, och Sheeran, en hittills föga känd maffiafigur som erkände att han mördade Hoffa, sin långvariga vän, för advokaten Charles Brandt, som inkluderade det i sin biografi om Sheeran, I Heard You Paint Houses, från 2004. Hoffa och Sheeran är lämpliga och betydande figurer för Pacino och De Niro att förnya sin konfrontation på filmduken, som skildrades mest levande i Michael Manns thriller Heat från 1995 (poliskomedin Righteous Kill från 2008 var något mindre minnesvärd).
Om man ser tillbaka tycktes deras skådespelarkarriärer blomma upp i en mystisk symbios. Båda fick i tonåren ett rykte som bråkmakare: De Niro tillbringade en stor del av sin ungdom i Little Italy på Manhattan och den tre år äldre Pacino växte upp i Bronx. Båda fick stora genombrott i början av 70-talet tack vare den italiensk-amerikanska närvaron i Hollywoods nya våg: Pacino som den flinthjärtade kaptenen i väntan i Francis Ford Coppolas gangsterepos Gudfadern 1972, De Niro som en slagkraftig kille i Scorseses Mean Streets ett år senare. De två uppträdde för första gången i samma film, om än inte tillsammans, i Coppolas uppföljare till Gudfadern 1974: De Niro spelade den unga versionen av Pacinos far.
Pacino får lite daggiga ögon; han ser lite ut som en panda med en hemlig sorg. ”Vi står varandra väldigt nära. Vi träffas inte så mycket, men när vi gör det upptäckte vi att vi delade vissa saker. På ett sätt tror jag att vi har hjälpt varandra genom livet.” Tanken på Tony Montana som tuggar saker och ting med Jake LaMotta är inte en bild att leka med. De Niro nickar bort, med nästan vinglande underläpp, men det går inte att stoppa Pacino. Deras vänskap utanför skärmen, säger han, har påverkat deras skådespeleri; i Heat, säger han, ”var vi i motsatta ändar”, medan ”vi stod varandra nära” i Righteous Kill. De ”hade en chans att utforska det igen” i The Irishman: förhållandet mellan Hoffa och Sheeran, som var vänner i flera år innan Sheeran förrådde honom, är filmens kärna. ”Jag tror inte att vi pratade om det medvetet. Det kom relativt lätt, som sådana saker går.”
När det är hans tur att prata är De Niro helt och hållet affärsmässig. Irländaren, verkar det som, är lika mycket hans show som Scorseses. Han förklarar hur han tjatade Pesci till filmen, trots att han nästan hade dragit sig tillbaka: ”Jag sa: ’Kom igen, vi kommer inte att göra det här någonsin igen’.” Sentimentalitet är inte hans grej. ”Det var svårt nog att få den gjord, att få pengar för att göra den och allting. Jag kan inte tänka mig att vi ska sätta upp en sådan här film. Jag hoppas att vi gör andra filmer tillsammans, men så här? Det är inte troligt. This is it.”
Mycket bläck har spillts under årens lopp på axeln De Niro-Scorsese, liksom på axeln De Niro-Pacino. Men bisarrt nog hade Pacino och Scorsese aldrig arbetat tillsammans tidigare. För två så högt profilerade prinsar av den italiensk-amerikanska känslan känns det som ett misstag. ”Jag vet”, mumlar Pacino, lutar sig in och blir världsvan. ”Som allt annat i den här branschen, om man har varit med ett tag, inser man att saker och ting startar, men sedan går de åt olika håll och kulminerar inte alltid i en film. Ett par gånger skulle Marty och jag göra något tillsammans, men sedan glider de iväg.” Han nämner en Modigliani-biografi som han och Scorsese arbetade med på 80-talet, som de försökte och misslyckades med att få finansierad. ”Det händer hela tiden.”
De Niro var nyckeln till att slutligen få igång The Irishman. Han och Scorsese hade i åratal funderat på ett annat projekt om en pensionerad torped, The Winter of Frankie Machine, anpassad efter romanen med samma namn av Don Winslow från 2006. Samtidigt som projektet förbereddes höll De Niro på att regissera sin andra film, The Good Shepherd, om CIA:s tidiga dagar. Filmens manusförfattare, Eric Roth, gav honom ett exemplar av Brandts Sheeran-bok som researchmaterial. Efter att ha läst den tog De Niro den direkt till Scorsese. Precis när Frankie Machine var på väg att få grönt ljus från Paramount gjorde Scorsese det otänkbara: han gick därifrån och började om från början.
Flera Scorsese-filmer kom emellan – Shutter Island, Hugo, The Wolf of Wall Street, Silence – innan tidtabellerna och pengarna stämde och The Irishman kunde börja spelas in. Under ett halvt decennium, säger De Niro, var den enda reliken från filmen en numera legendarisk bordsläsning 2012, ”bara för att få den dokumenterad så att den kunde visas för alla som var intresserade”. Då och då, säger De Niro, ”ringde Pacino mig och frågade: ’Är det på gång?'”. Jag svarade: ’Ja, ja, det är på gång’. Men det tog lång tid.”
Så lång tid att de började bli för gamla för att spela sina roller så som de ursprungligen var tänkta. Båda skådespelarna är långt in i sitt åttonde decennium: Pacino är 79 år och De Niro 76 år. Scorsese hade varit tydlig med att han inte ville använda olika skådespelare för deras medelålders jag, som dominerar filmens scener. Det var därför som CGI-tekniken kom in i bilden. ”Netflix kom in och betalade för processen”, säger De Niro. ”Det hjälpte oss hela tiden.”
Fick de rysningar när de konfronterade sina yngre versioner? Det är en skrattretande skrattretare som följer med. ”Vad tycker du?” frågar De Niro. ”Gör inte alla det?” svarar Pacino. Tycker de fortfarande om jobbet? De Niro är kärnfull: ”Det är annorlunda, men jag gillar det lika mycket. Pacino går ut med en lång rad kommentarer: ”Det beror på vad man gör”, säger han. ”Jag hatar att säga det, men det kan gå 20 år mellan inspirationerna.” Han stannar upp ett ögonblick, förbryllad av sin egen vältalighet. ”Ha tålamod med mig – jag går igenom buskarna här och jag kommer ut med något.” Han säger att han alltid är på jakt efter ”något som man verkligen känner igen sig i, som man verkligen vill göra”. En stor del av det skådespeleri han gör är ”arbete-vila”, säger han, så att han kan ”återgå till att se sig omkring och se vad som finns där ute”.
De Niro nickar ursinnigt med. Pacino är med på noterna. ”Ibland känner jag att jag inte vet någonting om skådespeleri. Tills man börjar. Det är det som är spännande för mig. En ny karaktär. Jag säger ofta: ’Lust är mer motiverande än talang’. Jag har sett människor med stor önskan ta sig igenom. Sanningen är att det är samma sak som alltid varit: du känner den här nya karaktären, den här nya personen, den här nya historien.” När han stannar upp ser Pacino nöjd ut: han har kommit ut med något helt rätt. Det är ett fantastiskt manifest för en levande legend.
När mötet börjar gå mot sitt slut är en stor fråga – förmodligen den största – fortfarande obearbetad. Om den handlar om något så handlar The Irishman om gangsteriseringen av amerikansk politik, hur Cosa Nostra utnyttjade möjligheterna att korrumpera valprocessen och det organiserade arbetet. Två stora mord – på John F Kennedy och Hoffa – beskrivs som resultatet av maffians ingripande i den politiska sfären. Vissa skulle kunna säga att USA fortfarande lever med arvet; som De Niros version av Sheeran brukar säga: ”Det är vad det är”. De Niro har en historia om detta: vi vet att han hatar Trump och har skällt ut honom gång på gång. Men det sätt på vilket han plötsligt tar över rummet är häpnadsväckande att beskåda: ögon som pistolsikten, han ger Trump båda piporna. ”Vi har ett verkligt, omedelbart problem i och med att vi har en gangsterpresident som tror att han kan göra vad han vill.” De Niro är rasande; Pacino vet att han ska hålla tyst. ”Om han faktiskt kommer undan med det har vi alla ett problem. Fräckheten hos de människor runtomkring honom som faktiskt försvarar honom, dessa republikaner, är skrämmande.” Han kallar inte Trump för en ”mook”, men det kan han lika gärna ha gjort.
Istället har han ett meddelande till pressen: Han har ett budskap till pressen: ”Det är en förbittring mot människor som ni, som skriver om vad ni ser som uppenbar gangsterverksamhet. De gillar inte det, så de säger: ’Dra åt helvete, vi ska lära er folk’. Och de måste veta att de kommer att bli undervisade.” Detta är De Niro utan filter, och det är spännande att uppleva det på nära håll. Tror han att Trump kommer att hamna i fängelse? ”Åh, jag kan inte vänta på att se honom i fängelse. Jag vill inte att han ska dö. Jag vill att han ska hamna i fängelse.”
Och med det avslutas Al och Bobs show. De Niro återupptar plötsligt sin affektfulla persona och tar farväl; han och Pacino eskorteras snabbt ut. Trump – kan vi bara hoppas – darrar i sina stövlar. Men The Irishman roadshow rullar vidare. Det är vad det är.
The Irishman har premiär på brittiska biografer den 8 november och finns på Netflix från och med den 27 november
{{topLeft}}
{{{bottomLeft}}}
{{{topRight}}
{{{bottomRight}}}
.
{{/goalExceededMarkerPercentage}}
{{/ticker}}
{{heading}}
{{#paragraphs}}
{{.}}
{{/paragraphs}}{{highlightedText}}
- Share on Facebook
- Share on Twitter
- Share via Email
- Share on LinkedIn
- Share on Pinterest
- Share on WhatsApp
- Share on Messenger