Så här är det verkligen att bli kär i en schizofren

Mina vänner sa att vi var ett perfekt par. Han höll min hand inför mina vänner och han sa till mig att han älskar mig i varje chans han får. Han var den första mannen jag någonsin har presenterat för mina föräldrar och min familj tyckte att han var en charmör. Allt var lätt och ljust, allt var perfekt och skyhögt. Eller åtminstone var det vad de trodde. I verkligheten var det inte.

Det var inte bara lyckliga tider. För det mesta var det en utmaning, för det mesta var det en uppoffring.

Det hela började på vår första dejt. Första möten är alltid speciella, alltid spännande, alltid perfekta. Vårt var en 14 timmars bussresa till hans favoritstrand. Vi stannade vid havet till sent på kvällen, lyssnade på våra favoritlåtar, pratade om vårt förflutna, våra drömmar och allt som våra hjärtan slog för. Det tog inte lång tid för oss att bli förälskade i den perfekta romantiska natten som var.

Ett par veckor senare flyttade vi ihop. Det var som att leva i varje sida av en ung flickas dröm. En charmig prins, ett hus, oberoende, inga regler, bara kärlek… bara kärlek. Tills en dag den perfekta sagan tog slut.

Jag minns fortfarande hur han bröt det för mig.

”Jag är inte som de andra”, sa han mellan sina djupa andetag, vårt rum fylldes av lukten av alkohol och cigaretter. ”Jag är rädd. Jag är … annorlunda” Jag var så förvirrad när jag lyssnade på honom. Jag visste inte vad jag skulle säga eller om jag skulle säga något. Jag bara satt där och lyssnade på honom.

Jag visste vad det betydde. Jag visste vad han sa men på något sätt kunde jag inte förstå ett enda ord som kom ut från det par läppar som jag blev förälskad i. Han fortsatte att berätta för mig att han hörde röster, att han ibland såg mig prata men hörde en helt annan röst som förbannade honom, dömde honom. Men han skulle veta att det inte är jag som pratar eftersom han visste att jag aldrig skulle säga sådana saker till honom.

Han fortsatte att berätta allting för mig, det kändes som om jag träffat en helt annan person. Långt ifrån den söta, gosiga, kärleksfulla prinsen som jag trodde att han var. Han berättade för mig hur läkaren sa att han är obotlig. Han berättade allt om och om igen, och han satt där och greppade tag i sin sista ölflaska, som om det var hans förnuft han höll fast vid. Jag tog flaskan ur hans hand och kramade om honom, i hopp om att om jag höll honom hårt skulle det ta bort hans sjukdom. Men det gjorde det inte. Ingenting skulle någonsin göra det.

Det blev aldrig samma sak igen efter det samtalet. Den en gång så sagolika berättelsen blev ett levande helvete på de flesta dagar. Hans situation förvärrades när han började tro att han klarade sig bra utan sin medicinering. Han var en helt annan person. Det fanns tillfällen då han plötsligt skrek åt mig och sa att jag försökte döda honom. Det fanns tillfällen då han sa till mig att mina vänner pratade skit om honom. Och jag kunde inte säga till honom att han hade fel. Även om jag gjorde det trodde han mig aldrig.

Jag släckte ljuset, en natt, efter hans långa episod av schizofreni. Vi lade oss tillsammans på vår säng. Tysta, trötta, rädda och deprimerade. Han bröt tystnaden när han började säga ”snälla, hjälp mig”. Tårarna i hans röst slet mitt hjärta i miljoner bitar.

Han behövde förståelse. De gånger han berättade om sina dåliga erfarenheter om och om igen, eller de gånger han hörde de där rösterna som förbannade honom och attackerade honom verbalt om och om igen, alla de gångerna var inte lika svåra för mig som de var för honom. För mig var det bara en övergående berättelse som jag behövde lyssna på. Men för honom är det hans livsberättelse. Det är hans verklighet, var och kommer att vara.

Otaliga gånger ville jag springa iväg, be honom lämna mig. Otaliga gånger har jag sagt till mig själv att ”jag har inte anmält mig för detta”. Otaliga gånger har jag legat tyst bredvid honom när han sover gott och planerat hur jag ska säga till honom att jag inte vill vara med honom längre. Men det gjorde jag inte. Jag är glad att jag aldrig gjorde något av det. För om jag gjorde det skulle jag vara ett tillägg till de där rösterna som berättar varje ord för honom som ingen människa förtjänar att höra.

Nu har vi gjort slut. Han åkte iväg och hittade en bättre plats för sig själv. Jag ångrar inte att jag lät honom gå, för jag vet att han är lyckligare. Han fokuserar på sig själv och det gör jag också. Men om det är något jag ångrar så är det alla de gånger jag planerade att lämna honom. Han förtjänar kärlek, jag gav honom det ja, men jag vet att jag kunde göra det bättre.

Jag lärde mig så mycket om livet, om kärlek, om tillit och om tålamod från den där personen som inte har något av dem. Han ville inget annat än att dö, och från honom lärde jag mig hur mycket jag ville leva. Hur mycket jag ville älska. Och hur mycket jag ville vara ingen annan än den bättre person som jag kan vara för den framtida kärlek som kommer att komma i min väg.