Sagan om Snövit [Grimm-versionen och moderna bearbetningar]

Jag brukade vara Snövit, men jag drev.

Mae West

Sammanfattning av berättelsen om Snövit

Snövit växer upp till en vacker ung kvinna. Hennes styvmor, drottningen, är svartsjuk och anlitar en jägare för att döda henne.
Jägaren släpper Snövit iväg i skogen. Hon flyttar in hos 7 dvärgar.
När drottningen får reda på att Snö fortfarande lever ger hon sig ut för att döda henne. Så småningom lyckas hon (på sätt och vis).
En prins räddar Snö från sin död/koma och de gifter sig. Drottningen närvarar vid bröllopet och straffas.

Moderna adaptioner av SNOW WHITE

Äventyret SNOW WHITE har anpassats flitigt till serietidningar, film, litteratur, leksaker, spel, konst, osv, Sur La Lune har en ganska omfattande lista över anpassningar. Nedan hittar du 5 moderna anpassningar av SNOW WHITE (3 böcker & 2 filmer).

WINTER

By Marissa Meyer

Prinsessan Winter beundras av månfolket för sin grace och vänlighet, och trots de ärr som skymmer hennes ansikte sägs hennes skönhet vara ännu mer hisnande än sin styvmors, drottning Levanas, skönhet.

Winter föraktar sin styvmor och vet att Levana inte kommer att godkänna hennes känslor för sin barndomsvän – den stilige palatsvakten Jacin. Men Winter är inte så svag som Levana tror att hon är och hon har undergrävt sin styvmors önskemål i åratal. Tillsammans med cyborgmekanikern Cinder och hennes allierade kan Winter till och med ha makten att starta en revolution och vinna ett krig som har rasat alldeles för länge.

BOY, SNOW, BIRD

Av Helen Oyeyemi

Vintern 1953, Boy Novak anländer av en slump till en liten stad i Massachusetts och söker, tror hon, efter skönhet – motsatsen till det liv hon lämnat bakom sig i New York. Hon gifter sig med Arturo Whitman, en lokal änkling, och blir styvmor till hans vackra dotter Snow.

En ond styvmor är en varelse som Boy aldrig trodde att hon skulle bli, men delar av den välkända berättelsen om estetisk besatthet börjar spela ut sig själv när Boys dotter Bird, som är mörkhyad, föds, vilket avslöjar att Whitmans är ljushyade afroamerikaner med ljus hud som går för vita. Även om Boy, Snow och Bird är splittrade kompliceras deras avståndstagande av en ihärdig nyfikenhet på varandra. Genom att söka en förståelse som är skild från den bild som var och en av dem presenterar för världen konfronterar Boy, Snow och Bird spegelns tyranni och frågar sig hur mycket makt ytorna egentligen har.

NAMNELÖS

Författat av Lili St. Crow

När Camille var sex år gammal upptäcktes hon ensam i snön av Enrico Vultusino, gudfadern till de sju – de mäktiga familjerna som styr det magiska New Haven. Pappa Vultusino adopterade det stumma, ärrade barnet, döpte henne efter sin döda fru och uppfostrade henne i lyx på Haven Hill tillsammans med sin egen son Nico.

Nu fyller Cami sexton år. Hon är inte längre stum, även om hon håller sina blekta ärr dolda under sin skoluniform, och även om hon bara öppnar sig för sina två bästa vänner, Ruby och Ellie, och för Nico, som har blivit mer än en bror för henne. Men även om Cami är en bortskämd Vultusino-arvinge vet hon att hon inte riktigt tillhör familjen. Till skillnad från dem är hon en dödlig med ett förflutet som ligger begravt i trauman. And it’s not until she meets the mysterious Tor, who reveals scars of his own, that Cami begins to uncover the secrets of her birth…to find out where she comes from and why her past is threatening her now.

SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN

By NBC Universal

The legendary tale is now an action-adventure epic filled with intense battles and spectacular visual effects.

Starring Charlize Theron, Kristen Stewart, and Chris Hemsworth.

MIRROR MIRROR

By Relativity Media, LLC

One of the most beloved tales of all time comes to life in the spectacular Mirror Mirror, starring Lily Collins as Snow White and Julia Roberts as the evil Queen.

Filmen är en fräsch och rolig nyberättelse av den klassiska sagan och har även Armie Hammer, Sean Bean och Nathan Lane i huvudrollerna.

Grimms sagor

Grimms sagor är en samling sagor av Jakob & Wilhelm Grimm. Den ursprungliga publikationen, som gavs ut 1812, innehöll 86 sagor. Den sjunde upplagan, som gavs ut 1857, innehöll 211 unika sagor.

Den lilla snövit-sagan

Det var en gång mitt i vintern, när snöflingorna föll som fjädrar från himlen, som en drottning satt och sydde vid sitt fönster, som hade en ram av svart ebenholts trä. Medan hon sydde tittade hon upp på snön och stack sig i fingret med nålen. Tre droppar blod föll ner i snön. Det röda på det vita såg så vackert ut att hon tänkte för sig själv: ”Om jag bara hade ett barn som var lika vitt som snö, lika rött som blod och lika svart som träet i den här ramen.”
Snart därefter fick hon en liten dotter som var lika vit som snö, lika röd som blod och lika svart som ebenholtträ, och därför kallade de henne Lilla Snövit. Och så snart barnet var fött dog drottningen.
Ett år senare tog kungen sig en annan hustru. Hon var en vacker kvinna, men hon var stolt och arrogant, och hon stod inte ut med att någon skulle överträffa henne i skönhet. Hon hade en magisk spegel. Varje morgon ställde hon sig framför den, tittade på sig själv och sade:
Spegel, spegel, på väggen,
Vem i detta land är vackrast av alla?
På detta svarade spegeln:
Du, min drottning, är vackrast av alla.
Då var hon nöjd, för hon visste att spegeln talade sanning.
Snövit växte upp och blev allt vackrare. När hon var sju år gammal var hon lika vacker som dagsljuset, till och med vackrare än drottningen själv.
En dag frågade drottningen sin spegel:
Spegel, spegel, på väggen,
Vem i det här landet är den vackraste av alla?
Spegeln svarade:
Du, min drottning, är vacker, det är sant.
Men Snövit är tusen gånger vackrare än du.
Drottningen blev rädd och blev gul och grön av avund. Från och med den timmen när hon såg på Snövit vändes hennes hjärta om inuti hennes kropp, så stort var hennes hat mot flickan. Avundsjukan och stoltheten växte sig allt större, som ett ogräs i hennes hjärta, tills hon inte hade någon ro dag och natt.

Då kallade hon på en jägare och sade till honom: ”Ta med dig Snövit ut i skogen. Jag vill aldrig se henne igen. Döda henne, och som bevis på att hon är död ta med hennes lungor och lever tillbaka till mig.”
Jägaren lydde och tog med sig Snövit ut i skogen. Han tog fram sin jaktkniv och skulle precis sticka den i hennes oskyldiga hjärta när hon började gråta och sa: ”Åh, käre jägmästare, låt mig leva. Jag ska springa in i den vilda skogen och aldrig komma tillbaka.”
Då hon var så vacker förbarmade sig jägaren över henne och sa: ”Spring iväg, ditt stackars barn.”
Han tänkte: ”De vilda djuren kommer snart att sluka dig i alla fall.”
Men ändå var det som om en sten hade fallit från hans hjärta, för han skulle slippa döda henne.
Just då kom ett ungt vildsvin springande förbi. Han dödade det, skar ut dess lungor och lever och tog med sig dem tillbaka till drottningen som bevis på att Snövit var död. Kocken var tvungen att koka dem med salt, och den onda kvinnan åt dem och trodde att hon hade ätit Snövitens lungor och lever.
Det stackars barnet var nu helt ensam i den stora skogen, och hon var så rädd att hon bara tittade på alla löv på träden och visste inte vad hon skulle göra. Då började hon springa. Hon sprang över vassa stenar och genom törnen, och vilda djur hoppade på henne, men de gjorde henne ingen skada. Hon sprang så långt hennes fötter kunde bära henne, och precis när kvällen höll på att falla såg hon ett litet hus och gick in för att vila.
Inne i huset var allting litet, men så prydligt och rent att ingen kunde säga något annat. Det fanns ett litet bord med en vit duk och sju små tallrikar, och varje tallrik hade en sked, och det fanns sju knivar och gafflar och sju muggar också. Mot väggen fanns sju små sängar, som alla stod på rad och var täckta med snövita lakan.
För att hon var så hungrig och törstig åt Snövit några grönsaker och lite bröd från varje liten tallrik, och från varje mugg drack hon en droppe vin. Efteråt, eftersom hon var så trött, lade hon sig på en säng, men ingen av dem kändes rätt – den ena var för lång, den andra för kort – tills slutligen den sjunde sängen var helt rätt. Hon stannade kvar i den, anförtrodde sig åt Gud och somnade.
När det blev mörkt återvände husets herrar hem. De var de sju dvärgarna som plockade och grävde efter malm i bergen. De tände sina sju ljus, och så fort det blev ljust i deras hus såg de att någon hade varit där, för allting var inte i samma ordning som de hade lämnat det.
Den första sade: ”Vem har suttit i min stol?”
Den andra: ”Vem har ätit från min tallrik?”
Den tredje: ”Vem har ätit mitt bröd?”
Den fjärde: ”Vem har ätit mina grönsaker?”
Den femte: ”Vem har stuckit med min gaffel?”
Den sjätte: ”Vem har skurit med min kniv?”
Den sjunde: ”Vem har druckit ur min mugg?”
Då såg den förste att det fanns ett litet avtryck i hans säng och sade: ”Vem har trampat på min säng?”
De andra kom springande och ropade: ”Någon har också legat i min.”
Men den sjunde tittade på sin säng och fann Snövit som låg där och sov. De sju dvärgarna kom alla springande och skrek av förvåning. De hämtade sina sju ljus och lyste med ljuset på Snövit. ”Åh, herregud! Åh goda himmel!” ropade de. ”Detta barn är så vackert!”
De var så lyckliga att de inte väckte henne utan lät henne fortsätta att sova där i sängen. Den sjunde dvärgen var tvungen att sova med sina kamrater, en timme med var och en, och sedan var natten slut.
Nästa morgon vaknade Snövit, och när hon såg de sju dvärgarna blev hon rädd. Men de var vänliga och frågade: ”Vad heter du?”
”Jag heter Snövit”, svarade hon.
”Hur hittade du till vårt hus?” frågade dvärgarna vidare.
Då berättade hon för dem att hennes styvmor hade försökt döda henne, att jägaren hade skonat hennes liv och att hon hade sprungit hela dagen för att till slut komma till deras hus.
Dvärgarna sa: ”Om du håller hus åt oss och lagar mat, bäddar sängar, tvättar, syr och stickar och håller allting rent och snyggt, så kan du stanna hos oss, och du ska få allt du vill ha.”
”Ja”, sa Snövit, ”av hela mitt hjärta.”
Så höll hon hus åt dem. Varje morgon gick de upp i bergen för att leta efter malm och guld, och på kvällen när de kom hem måste deras måltid vara klar. Under dagen var flickan ensam.
De goda dvärgarna varnade henne och sa: ”Var försiktig med din styvmor. Hon kommer snart att få veta att du är här. Släpp inte in någon.”
Nu kunde drottningen, som trodde att hon hade ätit Snövitens lungor och lever, bara tänka att hon återigen var den första och vackraste kvinnan av alla. Hon gick fram till sin spegel och sade:
Spegel, spegel, på väggen,
Vem i detta land är den vackraste av alla?
Den svarade:
Du, min drottning, är vacker, det är sant.
Men Snövit, bortom bergen
Med de sju dvärgarna,
är fortfarande tusen gånger vackrare än du.
Detta skrämde drottningen, för hon visste att spegeln inte ljög, och hon insåg att jägaren hade lurat henne och att Snövit fortfarande levde. Då tänkte hon, och tänkte igen, hur hon skulle kunna döda Snövit, för så länge hon inte var den vackraste kvinnan i hela landet skulle hennes avundsjuka inte ge henne någon ro.
Äntligen kom hon på något. Genom att färga sitt ansikte förklädde hon sig till en gammal försäljare, så att ingen skulle känna igen henne. I denna förklädnad gick hon till de sju dvärgarnas hus. Hon knackade på dörren och ropade: ”Vackra varor till salu, till salu!”
Snövit kikade ut genom fönstret och sa: ”God dag, kära kvinna, vad har du till salu?”
”Goda varor, vackra varor”, svarade hon. ”Korsettspetsar i alla färger.” Och hon tog fram en som var flätad av färgglatt silke. ”Vill du ha den här?”
”Jag kan släppa in den ärliga kvinnan”, tänkte Snövit, låste upp dörren och köpte den vackra livstycket.
”Barn,” sa den gamla kvinnan, ”vad du ser ut! Kom, låt mig spetsa dig ordentligt.”
Den intet ont anande Snövit ställde sig framför henne och lät henne sy upp den nya spetsen, men den gamla kvinnan drog så snabbt och så hårt att Snövit inte kunde andas.
”Du brukade vara den vackraste”, sade den gamla kvinnan och skyndade sig iväg.
Inte långt därefter, vid kvällstid, kom de sju dvärgarna hem. Hur förskräckta blev de inte när de såg sin kära Snövit ligga på marken och inte röra sig alls, som om hon vore död. De lyfte upp henne, och då de såg att hon var för hårt snöret, klippte de av spetsen i två delar. Då började hon andas lite, och undan för undan kom hon tillbaka till livet.
När dvärgarna hörde vad som hade hänt sade de: ”Den gamla försäljarekvinnan var ingen annan än den gudlösa drottningen. Var försiktig och släpp inte in någon när vi inte är med dig.”
När den onda kvinnan återvände hem gick hon till sin spegel och frågade:
Spegel, spegel, på väggen,
Vem i det här landet är den skönaste av alla?
Spegeln svarade än en gång:
Du, min drottning, är skön, det är sant.
Men Snövit, bortom bergen
med de sju dvärgarna,
är fortfarande tusen gånger vackrare än du.
När hon hörde det rann allt hennes blod till hennes hjärta, för hon visste att Snövit hade återuppstått.
”Den här gången”, sade hon, ”ska jag komma på något som kommer att förgöra dig.”
Då gjorde hon med hjälp av häxkonsten, som hon förstod, en förgiftad kam. Sedan förklädde hon sig och tog formen av en annan gammal kvinna. Så gick hon över de sju bergen till de sju dvärgarna, knackade på dörren och ropade: ”Goda varor till salu, till salu!”
Snow-White tittade ut och sa: ”Gå din väg. Jag får inte släppa in någon.”
”Du får säkert ta en titt”, sa den gamla kvinnan, tog fram den förgiftade kammen och höll upp den. Barnet tyckte så mycket om den att hon lät sig luras och öppnade dörren.
När de hade kommit överens om köpet sa den gamla kvinnan: ”Låt mig nu kamma ditt hår ordentligt.”
Hon hade knappt stuckit in kammen i Snövitas hår när giftet gjorde verkan och flickan föll omkull medvetslös.
”Ditt skönhetsexemplar”, sa den ondskefulla kvinnan, ”nu är det kört för dig”. Och hon gick därifrån.
Tursamt nog var det snart kväll och de sju dvärgarna kom hem. När de såg Snövit ligga på marken som om hon var död misstänkte de genast sin styvmor. De undersökte henne och hittade den förgiftade kammen. De hade knappt dragit ut den när Snövit kom till sig själv igen och berättade vad som hade hänt. Ännu en gång varnade de henne för att vara på sin vakt och att inte öppna dörren för någon.
Tillbaka hemma klev drottningen framför sin spegel och sa:
Spegel, spegel, på väggen,
Vem i det här landet är den skönaste av alla?
Spegeln svarade:
Du, min drottning, är sköna, det är sant.
Men Snövit, bortom bergen
med de sju dvärgarna,
är ändå tusen gånger skönare än du.
När drottningen hörde spegeln säga detta skakade hon och darrade av ilska: ”Snövit ska dö”, skrek hon, ”om det så kostar mig mitt liv!”
Då gick hon in i sitt hemligaste rum – ingen annan fick komma in – och hon gjorde ett förgiftat, förgiftat äpple. Utifrån var det vackert, vitt med röda kinder, och alla som såg det ville ha det. Men alla som kunde äta en liten bit av det skulle dö. Sedan färgade hon sitt ansikte och förklädde sig till en bondkvinna, och på så sätt gick hon över de sju bergen till de sju dvärgarna. Hon knackade på dörren.
Snow-White stack ut huvudet genom fönstret och sa: ”Jag får inte släppa in någon. Dvärgarna har förbjudit mig att göra det.”
”Det är okej för mig”, svarade bondkvinnan. ”Jag blir lätt av med mina äpplen. Här ska jag ge dig ett av dem.”
”Nej”, sade Snövit, ”jag kan inte ta emot någonting.”
”Är du rädd för gift?” frågade den gamla kvinnan. ”Titta, jag skär äpplet i två delar. Du äter den röda halvan och jag ska äta den vita halvan.”
Nu hade äpplet gjorts så konstfullt att endast den röda halvan var förgiftad. Snövit längtade efter det vackra äpplet, och när hon såg att bondkvinnan åt en del av det kunde hon inte längre motstå det, och hon stack ut sin hand och tog den förgiftade halvan. Hon hade knappt en tugga i munnen när hon föll död till marken.
Drottningen tittade på henne med en gräslig blick, skrattade högt och sa: ”Vit som snö, röd som blod, svart som ebenholts trä! Den här gången kan dvärgarna inte väcka dig.”
Vid hemmet frågade hon sin spegel:
Spegel, spegel, på väggen,
Vem i det här landet är den vackraste av alla?
Den svarade till slut:
Du, min drottning, är den vackraste av alla.
Då vilade hennes avundsjuka hjärta, så väl som ett avundsjukt hjärta kan vila.
När dvärgarna kom hem den kvällen fann de Snövit liggande på marken. Hon andades inte alls. Hon var död. De lyfte upp henne och letade efter något giftigt. De lossade hennes skosnören. De kammade hennes hår. De tvättade henne med vatten och vin. Men ingenting hjälpte. Det kära barnet var dött, och hon förblev död. De lade henne på en bår och alla sju satt bredvid henne och sörjde för henne och grät i tre dagar. De skulle begrava henne, men hon såg fortfarande lika fräsch ut som en levande människa och hade fortfarande sina vackra röda kinder.
De sade: ”Vi kan inte begrava henne i den svarta jorden”, och de lät göra en genomskinlig glaskista, så att hon kunde ses från alla håll. De lade henne i den, och med gyllene bokstäver skrev de på den hennes namn och att hon var en prinsessa. Sedan lade de kistan utanför på ett berg, och en av dem stannade alltid vid den och vakade över henne. Även djuren kom och sörjde Snövit, först en uggla, sedan en korp och slutligen en duva.
Snövit låg där i kistan en lång, lång tid, och hon förmultnade inte, utan såg ut att sova, för hon var fortfarande vit som snö och röd som blod och svarthårig som ebenholts trä.
Nu hände det att en prins gick in i dessa skogar och råkade komma till dvärgarnas hus, där han sökte skydd för natten. Han såg kistan på berget med den vackra Snövit i den, och han läste vad som stod skrivet på den med gyllene bokstäver.
Då sade han till dvärgarna: ”Låt mig få kistan. Men dvärgarna svarade: ”Vi säljer den inte för allt guld i världen.”
Då sade han: ”Ge den då till mig, för jag kan inte leva utan att få se Snövit. Jag ska hedra henne och respektera henne som min mest älskade.”
När han så talade fick de goda dvärgarna medlidande med honom och gav honom kistan. Prinsen lät sina tjänare bära bort den på sina axlar. Men då hände det att en av dem snubblade på en buske, och denna lossade från Snövit den bit av det förgiftade äpplet som hon hade bitit av från halsen. Inte långt därefter öppnade hon ögonen, lyfte på locket från sin kista, satte sig upp och var levande igen.
”Gode Gud, var är jag?” ropade hon.
Prinsen sa glatt: ”Du är med mig”. Han berättade för henne vad som hade hänt och sa sedan: ”Jag älskar dig mer än något annat i världen. Följ med mig till min fars slott. Du ska bli min hustru.” Snövit älskade honom och hon följde med honom. Deras bröllop planerades med stor prakt och majestät.
Snövitas gudlösa styvmor var också inbjuden till festen. Efter att ha tagit på sig sina vackra kläder klev hon framför sin spegel och sade:
Spegel, spegel, på väggen,
Vem i detta land är den vackraste av alla?
Spegeln svarade:
Du, min drottning, är vacker, det är sant.
Men den unga drottningen är tusen gånger vackrare än du.
Den elaka kvinnan uttalade en förbannelse, och hon blev så rädd, så rädd, att hon inte visste vad hon skulle göra. Först ville hon inte gå till bröllopet, men hon fann ingen ro. Hon var tvungen att gå och träffa den unga drottningen. När hon kom fram kände hon igen Snövit, och förskräckt kunde hon bara stå där utan att röra sig.
Då lade de ett par järnskor i glödande kol. De togs fram med en tång och ställdes framför henne. Hon tvingades kliva in i de glödande skorna och dansa tills hon föll död omkull.

Är du inspirerad?

FollowFollowFollowFollowFollowFollowFollowFollow