Samhällshälsa

Primärvård och primärpreventionRedigera

Samhällsbaserat hälsofrämjande arbete betonar primärprevention och befolkningsbaserat perspektiv (traditionell prevention). Målet med samhällshälsa är att få individer i ett visst samhälle att förbättra sin livsstil eller söka vård. Primärvård tillhandahålls av hälso- och sjukvårdspersonal, särskilt de som en patient träffar först som kan hänvisa dem till sekundär- eller tertiärvård.

Primärprevention avser tidig undvikande och identifiering av riskfaktorer som kan leda till vissa sjukdomar och handikapp. Samhällsfokuserade insatser, inklusive vaccinationer, undervisning i klassrummen och kampanjer för ökad medvetenhet, är alla goda exempel på hur primärpreventiva tekniker används av samhällen för att förändra vissa hälsobeteenden. Förebyggande program kan, om de är noggrant utformade och utarbetade, effektivt förebygga problem som barn och ungdomar ställs inför när de växer upp. Detta konstaterande gäller också för alla grupper och klasser av människor. Förebyggande program är ett av de mest effektiva verktygen som hälso- och sjukvårdspersonal kan använda för att avsevärt påverka individens, befolkningens och samhällets hälsa.

Sekundär hälsovård och sekundärpreventionRedigera

Samhällets hälsa kan också förbättras med förbättringar i individers miljöer. Gemenskapens hälsostatus bestäms av miljöegenskaperna, beteendeegenskaperna, den sociala sammanhållningen i miljön i det samhället. Lämpliga ändringar i miljön kan bidra till att förebygga ohälsosamma beteenden och negativa hälsoutfall.

Sekundärprevention avser förbättringar som görs i en patients livsstil eller miljö efter det att sjukdom eller funktionsnedsättning har uppstått. Denna typ av prevention arbetar för att göra livet lättare för patienten, eftersom det är för sent att förhindra dem från sin nuvarande sjukdom eller funktionsnedsättning. Ett exempel på sekundärprevention är när personer med yrkesrelaterad ländryggssmärta erbjuds strategier för att förhindra att deras hälsotillstånd försämras; utsikterna för sekundärprevention kan till och med vara mer lovande än primärprevention i det här fallet.

Program för egenhantering av kroniska sjukdomarRedigera

Kroniska sjukdomar har varit ett växande fenomen under de senaste decennierna och påverkade nästan 50 % av de vuxna inom USA år 2012. Sådana sjukdomar är bland annat astma, artrit, diabetes och högt blodtryck. Även om de inte är direkt livshotande lägger de en betydande börda på det dagliga livet och påverkar livskvaliteten för individen, deras familjer och de samhällen de lever i, både socialt och ekonomiskt. Kroniska sjukdomar står för uppskattningsvis 70 procent av sjukvårdsutgifterna i USA, med utgifter på nästan 650 miljarder dollar per år.

Med ett stadigt ökande antal har många vårdgivare i samhället utvecklat program för självförvaltning för att hjälpa patienterna att hantera sitt eget beteende på rätt sätt och att fatta lämpliga beslut om sin livsstil. Dessa program, som är skilda från den kliniska patientvården, underlättar för att ytterligare utbilda patienterna om deras hälsotillstånd som ett sätt att införa hälsofrämjande beteenden i sin egen livsstil. Kännetecken för dessa program är bland annat följande:

• Gruppering av patienter med liknande kroniska sjukdomar för att diskutera sjukdomsrelaterade uppgifter och beteenden för att förbättra den allmänna hälsan
• Förbättring av patientens ansvarstagande genom daglig sjukdomskontroll
• Det är billigt och allmänt känt att program för självförvaltning av kroniska sjukdomar är strukturerade för att bidra till att förbättra patientens allmänna hälsa och livskvalitet samt för att utnyttja mindre resurser inom hälso- och sjukvården, t.ex. läkarbesök och akutvård.

För övrigt kan bättre färdigheter i egenkontroll hjälpa patienterna att på ett effektivt och ändamålsenligt sätt utnyttja vårdpersonalens tid bättre, vilket kan leda till bättre vård. Många självhanteringsprogram genomförs antingen genom en sjukvårdspersonal eller en jämnårig som har diagnostiserats med en viss kronisk sjukdom och som utbildats av sjukvårdspersonal för att genomföra programmet. Inga signifikanta skillnader har rapporterats när man har jämfört effektiviteten av både kamratledda och professionellt ledda självförvaltningsprogram.

Det har funnits en hel del debatt om effektiviteten av dessa program och hur väl de påverkar patienternas beteende och förståelse för sina egna hälsotillstånd. Vissa studier hävdar att självförvaltningsprogrammen är effektiva när det gäller att förbättra patienternas livskvalitet och minska sjukvårdsutgifterna och sjukhusbesöken. I en studie från 2001 utvärderades hälsostatusen genom användning av sjukvårdsresurser och resultat av självförvaltning efter 1 och 2 år för att fastställa effektiviteten hos program för självförvaltning av kroniska sjukdomar. Efter att ha analyserat 800 patienter med olika typer av kroniska sjukdomar, bland annat hjärtsjukdomar, stroke och artrit, visade studien att det efter två år fanns en betydande förbättring av hälsostatusen och färre akutmottagningar och läkarbesök (även betydande efter ett år). De drog slutsatsen att dessa billiga självförvaltningsprogram möjliggjorde ett mindre vårdutnyttjande samt en förbättring av patienternas allmänna hälsa. En annan studie från 2003 av National Institute for Health Research analyserade ett 7-veckors självförvaltningsprogram för kroniska sjukdomar med avseende på dess kostnadseffektivitet och hälsoeffektivitet inom en population över 18 år som drabbades av en eller flera kroniska sjukdomar. De observerade liknande mönster, t.ex. en förbättring av hälsotillståndet, minskat antal besök på akutmottagningen och hos läkare samt kortare sjukhusbesök. De noterade också att efter att ha mätt enhetskostnader för både sjukhusvistelser (1 000 dollar) och besök på akutmottagningen (100 dollar) fann studien att de totala besparingarna efter självförvaltningsprogrammet resulterade i nästan 489 dollar per person. Slutligen analyserades i en metaanalysstudie från 2005 flera självförvaltningsprogram för kroniska sjukdomar med särskilt fokus på högt blodtryck, artros och diabetes mellitus, där man jämförde och kontrasterade olika interventionsgrupper. De drog slutsatsen att självförvaltningsprogram för både diabetes och hypertoni gav kliniskt signifikanta fördelar för den allmänna hälsan.

Däremot finns det ett fåtal studier som mäter liten betydelse av effektiviteten hos självförvaltningsprogram för kroniska sjukdomar. I den tidigare studien från 2005 i Australien fanns det ingen klinisk signifikans i hälsofördelarna med program för självhantering av artros och kostnadseffektivitet för alla dessa program. I en litteraturöversikt från 2004 där man analyserade variabiliteten i utbildningsprogrammen för självförvaltning av kroniska sjukdomar per sjukdom och deras överlappande likheter, fann forskarna dessutom ”små till måttliga effekter för utvalda kroniska sjukdomar”, och rekommenderade att ytterligare forskning skulle genomföras.

Vissa program försöker integrera självförvaltningsprogrammen i det traditionella hälso- och sjukvårdssystemet, särskilt primärvården, som ett sätt att införliva beteendeförbättringar och minska de ökade patientbesöken med kroniska sjukdomar. De har dock hävdat att allvarliga begränsningar hindrar dessa program från att agera sin fulla potential. Möjliga begränsningar i utbildningsprogrammen för självförvaltning av kroniska sjukdomar omfattar följande:

• underrepresentation av minoritetskulturer inom programmen
• bristande medverkan av läkare/hälsovårdspersonal (särskilt primärvård) i egenvård.program för självhantering
• låg profil av program i samhället
• brist på adekvat finansiering från federal/statlig regering
• låg medverkan av patienter med kroniska sjukdomar i programmet
• osäkerhet om programmens effektivitet/tillförlitlighet

TertiärvårdRedigera

I tertiärvården, kan samhällets hälsa endast påverkas med professionell medicinsk vård som omfattar hela befolkningen. Patienterna måste hänvisas till specialister och genomgå avancerad medicinsk behandling. I vissa länder finns det fler subspecialiteter av medicinska yrken än det finns specialister inom primärvården. Ojämlikhet i hälsa är direkt kopplad till sociala fördelar och sociala resurser.