Schema

Schema, inom samhällsvetenskap, mentala strukturer som en individ använder för att organisera kunskap och vägleda kognitiva processer och beteenden. Människor använder scheman (plural av schema) för att kategorisera objekt och händelser utifrån gemensamma element och egenskaper och på så sätt tolka och förutsäga världen. Ny information bearbetas beroende på hur den passar in i dessa mentala strukturer, eller regler. Inom samhällsvetenskapen, särskilt inom kognitionsvetenskapen, är det underförstått att människor hämtar kunskap från olika områden för att dra slutsatser om saknad eller icke-offentlig information, t.ex. vid beslutsfattande eller politisk utvärdering. Schemata representerar de sätt på vilka egenskaperna hos vissa händelser eller objekt återkallas, vilket bestäms av ens självkännedom och kulturell-politiska bakgrund. Exempel på scheman är rubriker, uppfattade sociala roller, stereotyper och världsbilder.

Begreppet schema introducerades för första gången i psykologin av den brittiske psykologen Frederic Bartlett i Remembering: A Study in Experimental and Social Psychology (1932). Bartlett uppfattade organiserad kunskap som ett utarbetat nätverk av abstrakta mentala strukturer som representerar en persons förståelse av världen, och han studerade hur ens kulturella bakgrund påverkade omformuleringen och memoriseringen av vissa händelser. I en av sina mest kända studier undersökte han till exempel om försökspersoner kunde minnas händelser som starkt avvek från deras egen miljöbakgrund, och han visade att ju mer kulturellt annorlunda den egna bakgrunden var jämfört med den som presenterades i berättelsen, desto mindre sannolikt var det att deltagarna kunde minnas berättelsen. Bartlett drog slutsatsen att deltagarna förvrängde den presenterade berättelsen till förmån för sina egna kulturella stereotyper, och detaljer som var svåra att tolka utelämnades eftersom de inte passade in i deltagarnas egna scheman.

I allmänhet bygger inläraren i schemateorin aktivt upp scheman och reviderar dem mot bakgrund av upprepad exponering för ny information. Här är det viktigt att nämna att varje schema är unikt och beror på en individs erfarenheter och kognitiva processer. Den amerikanske psykologen David Ausubel presenterade sin ”teori om meningsfullt lärande” i Educational Psychology: A Cognitive View (1968). Han hävdade att det finns en hierarkisk organisation av kunskap och att ny information kan införlivas i den redan existerande hierarkin. Den schweiziske psykologen Jean Piaget hävdade däremot att det finns mer än en kunskapsmassa som är tillgänglig för inlärare. Piaget hävdade att det finns ett nätverk av kontextspecifika kunskapsorgan och att människor tillämpar dessa kunskapsorgan i enlighet med specifika situationer.

Schemata gör det möjligt att uppfatta hela bilden av en händelse eller ett objekt utifrån partiella informationsstrukturer. Denna hänvisning är möjlig eftersom varje schema har en huvudkategori, en så kallad slot som förbinder olika semantiska nätverk. Till exempel lagrar huvudsloten ”hus” informationen ”vägg”, ”tak” och ”golv”, och inom ramen för del-helhetsrelationer kan man därför dra slutsatsen att ett hus har en vägg, ett tak och ett golv. Dessutom är varje schema utvecklat på ett sätt som gör det enklare att dra slutsatser av ett representerat begrepp. Om man till exempel vet att ett objekt är en dörr kan man enligt definitionen av ett schema ”dörr” anta att den har ett lås, ett handtag och gångjärn.

År 1981 studerade de amerikanska forskarna William Brewer och James Treyens effekterna av scheman i det mänskliga minnet. I deras studie fördes 30 försökspersoner in på huvudforskarens kontor och fick vänta. Efter 35 sekunder ombads försökspersonerna att lämna rummet och lista allt de kunde minnas att de fanns där. Brewer och Treyens visade att försökspersonerna kunde minnas alla de föremål som passade in i deras schema av ”kontorsrum”, och att de hade ett mycket mer bristfälligt minne av de föremål som inte var en del av deras schema. Till exempel mindes 29 av 30 försökspersoner att kontoret hade en stol, ett skrivbord och väggar, men endast åtta kunde minnas den anatomiska skallen eller ett skrivblock. Intressant nog nämnde nio försökspersoner att de hade sett böcker, men i själva verket fanns det inga böcker på kontoret. Att kunna minnas böcker när böcker inte fanns bland de föremål som var närvarande visar att minnet av egenskaperna hos vissa platser beror på scheman som är förknippade med dessa typer av platser.

Vissa strategier för att förenkla scheman innefattar stereotyper och arketyper som styr beslutsprocessen. Förkunskaper spelar en roll i den kognitiva bearbetningen, eftersom redan existerande scheman ofta måste aktiveras för att relatera till ny information. Detta beskrivs i litteraturen som ”stimulering av återkallande av tidigare kunskap”. Lärare aktiverar till exempel elevernas tidigare kunskaper genom att läsa rubriken och titeln innan de påbörjar ett nytt ämne som är relaterat till det. En annan undervisningsstrategi är att använda analogier och jämförelser för att aktivera elevernas befintliga scheman, särskilt för att hjälpa eleverna att göra kopplingar mellan redan befintliga scheman.