Sir Ernest Rutherford (1871-1937)

När Ernest Rutherford fick höra, när han arbetade på familjens gård i Nya Zeeland, att han hade vunnit ett stipendium till Cambridge University, var hans reaktion att stå rak och förklara: ”Jag har just grävt min sista potatis.”

Denna ambition tjänade honom väl. När professorn anställdes 1898 för att arbeta i McGills då helt nya Macdonald Physics Building satte han sitt sikte på att karaktärisera det nyligen beskrivna fenomenet radioaktivitet. Han kom snart fram till att den märkliga kraften var resultatet av atomens sönderfall – ett revolutionerande koncept som Frederick Soddy, en demonstratör vid McGills kemiavdelning, kallade för ”en ny värld”.

Soddy var redo att utforska den världen, och tillsammans med Rutherford skulle han samarbeta om experiment som skulle börja avslöja atomens struktur. Rutherfords arbete var så banbrytande att han var tvungen att konstruera de apparater som han använde för att mäta atomaktivitet. År 1903 publicerade han ”Radioactive Change” i en tidskrift i London, en artikel som öppnade atomfysikens område. Rutherfords slutsats att atomer kan omvandlas och att varje atom potentiellt bär på en enorm mängd energi gav honom Nobelpriset i kemi 1908. Soddy skulle också få Nobelpriset 1921.

Efter att ha lämnat McGill skulle Rutherford göra andra stora genombrott, bland annat genom att klyva atomen 1913, vilket han beskrev som att han hade ”brutit sönder maskinen och rört vid materiens spöke”.”När Rutherford dog skrev New York Times att ”han var allmänt erkänd som den ledande utforskaren av det stora oändligt komplexa universum som finns inom atomen, ett universum som han var den förste att tränga in i”.