Sköldkörteldysfunktion och tinnitus

Av Barry Keate
Barry Keate har levt med tinnitus i över 40 år och har publicerat över 150 forskningsartiklar om många aspekter av tinnitus. Han är en expert på tillståndet och en välkänd förespråkare för dem med tinnitus.

Sköldkörteln är en av de största endokrina körtlarna i kroppen. Den finns i halsen under munnen. Sköldkörteln styr hur snabbt kroppen förbränner energi, tillverkar proteiner och hur känslig kroppen är för andra hormoner. Dysfunktion i sköldkörteln leder till många problem, bland annat sänkt energinivå, ökad känslighet för smärta, viktökning, depression och tinnitus. Tinnitus är en mycket vanlig effekt av sköldkörteldysfunktion.

Vi hör från många av de personer med tinnitus som lider av en sköldkörteldysfunktion. Tinnitus minskar eller försvinner vanligen när det underliggande problemet har åtgärdats.

Sköldkörteln styr ämnesomsättningen genom att producera sköldkörtelhormoner, främst tyroxin (T4) och trijodtyronin (T3). Dessa hormoner reglerar ämnesomsättningens hastighet och påverkar tillväxt- och funktionshastigheten i många andra system i kroppen. Sköldkörteln producerar också hormonet kalcitonin, som spelar en roll för kalciumabsorptionen.

Produktionen av T3 och T4 regleras av sköldkörtelstimulerande hormon (TSH) som produceras i hypofysen. Den vanligaste metoden idag för att fastställa sköldkörteldysfunktion är mätning av TSH.

Jod är en viktig komponent i både T3 och T4. T3 innehåller tre jodmolekyler medan T4 innehåller fyra molekyler. Den stora majoriteten av det sköldkörtelhormon som produceras i sköldkörteln är tyroxin (T4) som är det minst aktiva av de två. Upp till 80 % av T4 omvandlas i levern till T3 som är tio gånger mer aktivt.

Villkor
De två vanligaste problemen vid sköldkörteldysfunktion är hormonöverproduktion (hypertyreos) och hormonunderproduktion (hypotyreos).

Hypertyreos är sällsynt och drabbar cirka 1 % av befolkningen. Den resulterar i att de metaboliska processerna påskyndas. Symtom är bland annat nervositet, irritabilitet, viktnedgång, skakiga händer, panikångest, hjärtklappning och tinnitus. Den vanligaste orsaken till hypertyreos är Graves sjukdom, en autoimmun reaktion som överstimulerar sköldkörteln. Den tinnitus som orsakas av hypertyreos är vanligen associerad med hjärtfrekvensen och är pulserande till sin natur.

Hypotyreos är mycket vanligare och kan vara underdiagnostiserad hos dem som har mindre än allvarliga symtom. Hypotyreos drabbar 1,4 % till 2,0 % av kvinnorna och 0,1 % till 0,2 % av männen. Prevalensen ökar kraftigt med åldern och drabbar 5-10 % av kvinnor över 50 år och 1,25 % av män över 60 år. Typiska symtom är förenliga med minskande metaboliska funktioner och sträcker sig från vaga klagomål på trötthet till tydliga kliniska symtom som förändringar i tänkande och minne, slöhet, viktökning, köldintolerans, förstoppning och förstoring av sköldkörteln med struma. Andra tillstånd som hörselnedsättning och tinnitus förekommer, särskilt hos äldre personer. Den vanligaste orsaken till hypotyreos är Hashimotos tyreoidit, en inflammatorisk sjukdom som angriper sköldkörteln. Vid hypotyreos förekommer tinnitus i allmänhet som ett kontinuerligt ljud.

Fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom (CFS) är tillstånd som ofta förknippas med hypotyreos. Studier tyder på att upp till 15 procent av de personer som diagnostiseras med sköldkörtelproblem kommer att sluta med fibromyalgi. Det är ett syndrom med kronisk trötthet och diffus muskelsmärta och sömnproblem. Man uppskattar att 6 miljoner amerikaner, främst kvinnor, lider av fibromyalgi. Kroniskt trötthetssyndrom är ett vanligt problem bland personer med fibromyalgi, liksom myofaciala smärtsyndrom och depression.

Diagnos
Det vanligaste testet som används för att mäta sköldkörtelfunktionen är bestämning av sköldkörtelstimulerande hormon (TSH). TSH produceras i hypofysen och stimulerar sköldkörteln att utsöndra T3 och T4. TSH är förhöjt som svar på låga sköldkörtelhormonnivåer medan TSH-nivåerna är låga som svar på förhöjda sköldkörtelhormonnivåer.

Standardreferensintervallet för TSH ligger mellan 0,2 och 5,5 mU/L blod. En avläsning som är högre än 5,5 signalerar lågt sköldkörtelhormon och eventuell hypotyreos. Tyvärr är detta intervall mycket brett. Många kliniker och forskare anser att den övre gränsen i intervallet är alldeles för hög för att möjliggöra upptäckt hos personer med betydligt låg sköldkörtelfunktion.

I verkligheten kan en TSH-avläsning på mer än 2,0 tyda på lägre än normala sköldkörtelhormonnivåer. Patienter med en avläsning högre än 2,0 har en ökad chans att utveckla öppen hypotyreos och kan också drabbas av symtom som depression och viktökning.

En annan komplikation är det faktum att en patient kan ha helt normala cirkulerande TSH-nivåer men ändå ha tecken och symtom på hypotyreos. På samma sätt som personer med hyperinsulinemi blir okänsliga för kroppens befintliga insulin har dessa personer blivit resistenta mot T3 och T4.

En del läkare anser att standardtesterna är så otillförlitliga att de ställer diagnoser beroende på symtom. Carol Roberts, MD, chef för Wellness Works i Tampa, FL, uppger att hon anser att blodproverna är ”chockerande” opålitliga och att hon tror på patienten och sina egna ögon snarare än på proverna. Hon utför blodproverna för dokumentationens skull och bara ifall de är onormala.

Behandling
Den vanligaste behandlingen för låga nivåer av sköldkörtelhormon består av läkemedelsersättning av sköldkörtelhormon. Konventionell behandling börjar nästan alltid med syntetiska T4-läkemedel, inklusive Synthroid® eller Levoxyl®. Låga doser används vanligtvis till en början eftersom en snabb ökning av sköldkörtelhormon kan leda till hjärtskador.

För vissa patienter kvarstår symptomen på hypotyreos trots standardbehandling. T4-behandling kan inte vara mer effektiv än placebo när det gäller att förbättra kognitiv funktion och psykologiskt välbefinnande hos patienter med symtom på hypotyreos trots att sköldkörteltestresultaten ligger väl inom referensintervallet.

För dessa patienter är det endast en kombinationsbehandling, med syntetiskt T4 i kombination med T3, som kan återställa de naturliga hormonnivåerna. Ett sådant kombinationsläkemedel är Thyrolar®, som kombinerar syntetiskt T3 och T4 i ett fast 4:1-förhållande. Försiktighet måste iakttas vid administrering av T3 till personer över 50 år på grund av eventuella hjärtproblem.

I vissa fall åtföljs hypotyreos av järnbrist. När detta inträffar ger tillskott av järn ofta de nödvändiga terapeutiska resultaten. Patienter med hypotyreos bör rutinmässigt kontrolleras för järnbrist.

Naturliga sköldkörtelmediciner som innehåller avsvalnad sköldkörtel som härrör från sköldkörtlar från gris finns också tillgängliga. Dessa läkemedel inkluderar Armour thyroid (Thyrar®), Nathroid® och Westhroid®. Naturliga sköldkörtelextrakt har använts sedan 1892 och godkändes av Food and Drug Administration 1939. Dessa naturliga sköldkörtelextrakt har till stor del ersatts inom den kliniska medicinen av Synthroid eftersom läkarna anser att de är inkonsekventa från dos till dos. Detta trots att de tillverkas enligt standarder som godkänts av United States Pharmacopoeia.

Patienter med hypotyreos visar större förbättringar i humör och hjärnfunktion om de får behandling med Armour thyroid i stället för Synthroid. Forskarna fann att substitution av Armour thyroid ledde till förbättringar av humöret och den neuropsykologiska funktionen. De är också mycket billigare än de nyare, patenterade syntetiska läkemedlen.

Hjälpsamma kosttillskott
Det finns flera kosttillskott som är till hjälp för att stödja sköldkörteln och förhindra sjukdomsutveckling.

1 – Jod. Det är oerhört viktigt för sköldkörtelhälsan eftersom det är byggstenen för sköldkörtelhormoner. Det är dock ett tveeggat svärd eftersom för mycket jod orsakar eller förvärrar samma problem som för lite.

Det finns många områden i världen där jod saknas i jorden. Området runt de stora sjöarna var tidigare känt som strumabältet eftersom jorden är särskilt jodfattig. Jodbrist utrotades dock praktiskt taget i USA när jodsalt infördes. Vegetarianer och veganer löper risk om de undviker salt och inte äter jodberikade mejeriprodukter.

Sannolikheten att ett sköldkörtelproblem orsakas av jodbrist är en faktor som beror på geografiskt läge, kost och användning av salt och jodbehandlade produkter. De flesta fall av sköldkörtelproblem orsakas inte av jodbrist.

Rekommenderad dosering: Dosering: 150 till 300 mikrogram (mcg) dagligen.

2 – Zink. Djurstudier visar att zinkbrist är förknippat med minskade T3-nivåer i serum. Zink kan spela en roll i sköldkörtelhormonmetabolismen hos patienter med lågt T3 och kan bidra till omvandlingen av T4 till T3 hos människor. Individer med låg zinkhalt har också en ökad risk för tinnitus.

Rekommenderad dosering: 30 till 60 mg dagligen.

3 – Selen. Krävs för lämplig syntes, aktivering och metabolism av sköldkörtelhormon. Selenbrist kan allvarligt påverka bildandet av fria radikaler, omvandlingen av T4 till T3 och den autoimmuna processen.

Rekommenderad dosering: Rekommenderad dosering: 200 till 400 mcg dagligen

4 – Vitamin D. Nödvändigt för produktion av sköldkörtelstimulerande hormon i hypofysen.

Rekommenderad dosering: Rekommenderad dosering: 200 till 400 mcg dagligen: Rekommenderad dosering: 800 IE dagligen.

5 – Vitamin E. Antioxidant som kan skydda mot ökad oxidation och skador på sköldkörtelceller.

Rekommenderad dosering: Rekommenderad dosering: 1,5 mg per dag: Rekommenderad dosering: 400 IE dagligen.

6 – Vitamin C. I kombination med vitamin E minskar hypotyreos hos djur.

Rekommenderad dosering: Rekommenderad dosering: 400 IE dagligen: Dosering: 2 till 3 gram dagligen.