Social ojämlikhet

Strukturella synsätt

Strukturella redogörelser betonar hur befolkningsfrågor är en inneboende del av de ekonomiska och sociala ojämlikheter som kännetecknar dagens kapitalistiska ackumulationsmönster. Mer allmänt, inom den mänskliga geografin, har strukturella redogörelser varit särskilt intresserade av hur ojämlikhet och ojämlikhet uppstår, framträder inom och förs vidare genom kapitalismens utrymmen och skalor. Medan David Harveys geografiska materialism har sitt ursprung i Marx’ syn på arbetets värdelära, finns det en mängd olika tvärvetenskapliga bidrag om beroendeförhållanden och världssystemteori, ojämn regional utveckling, olika urbaniseringsmönster, globala system och nätverkssamhällets artikulation som berör befolkningsgeografin. Andra nymarxistiska kritiker har avslöjat de ideologiska antaganden som ligger bakom neomalthusianska tolkningar av befolkningskriser och resursfrågor. Radikal feministisk forskning har uppmärksammat de könsrelationer som är inneboende i det patriarkala samhället och hur dessa könssystem interagerar med klassystem för att cirkulera ojämlikhet.

Befolkning förekom i dessa redogörelser på olika sätt. Befolkningsfenomen som överurbaniseringen av många städer i majoritetsvärlden kan läsas som ”symptom” på djupare motsättningar inom kapitalismen: till exempel den systematiska överproduktionen av arbetare genom både naturlig ökning och migration som har effekten att lönerna pressas ned. I allt större utsträckning begreppsliggörs dock befolkningsaktiviteter i strukturella redovisningar som ”sociala processer” som reproducerar strukturell ojämlikhet på ett ömsesidigt beroende sätt. Flöden av kvalificerade migranter gynnar till exempel storstadsekonomierna i nord genom att de samlar en klass av innovatörer och framtida ledare för ekonomin, men har en negativ inverkan på sändarländerna i syd, som inte kan förverkliga den innovativa klassens potential (trots att de har ansvarat för utbildningen) och som hamnar längre efter de utvecklade ekonomierna. Exemplen är ofta hämtade från sjuksköterske- och hälsovårdsbranschen, men sträcker sig också till ingenjörer, pedagoger och biståndsarbetare.

Att betona hur befolkningsprocesser har varit en viktig komponent i tillväxten av världsekonomin och globaliseringen gav fältet en möjlighet att rikta uppmärksamheten mot systematiska skillnader i materiella förhållanden som var allmänt dokumenterade mellan till exempel majoritetsvärlden i det globala syd och storstadsekonomierna i det globala nord, mellan landsbygds- och stadsområden i majoritetsvärlden och mellan olika klasser, etniska och ”rasmässiga” grupper. Vissa strukturella redogörelser fick därför en framträdande plats som kritik av individcentrerade neoklassiska ekonomiska framställningar av migration, medan andra byggde på feministisk teori för att placera redogörelser för ojämna rumsliga arbetsfördelningar som upprätthöll ”glastak” och fångenskap i förorterna i tolkningar av den sociala arbetsfördelningen. Eftersom den samtida forskningen erkände att individer ägnar sig åt aktiviteter som tillför och cirkulerar kapital direkt (t.ex. genom att arbeta) och indirekt (genom en rad sociala reproduktionsaktiviteter, t.ex. genom att uppfostra och socialisera framtida samhällsmedlemmar), visar en parallell till en tidigare period av intellektuell utveckling i f.d. Sovjetunionen att kunskapscyklerna inte är linjära. Det vill säga, tidiga befolkningsgeografer använde sig av Marx’ historiska materialism för att se befolkningsfördelningen som en återspegling av den ekonomiska produktionens territoriella grund. Men intern migration, urbanisering och den sektoriella och rumsliga arbetskraftsbristen under det sovjetiska 1950-talet tvingade Pokshishevskiy att anmärka att ”varje befolkningsgrupp skapar en konsumtionsnod, och därför avslöjar befolkningsgeografin platser där det finns en betydande koncentration av separata näringsgrenar som tillhör konsumentsidan av den sociala produktionsprocessen”.”

Strukturella metoder inom befolkningsgeografin kan börja differentieras längs ett kontinuum där man i ena änden betraktar befolkningen som ett symptom på ojämlikhet och i den andra änden som en del av en matris av sociala processer som leder till ojämlikhet. De fyra uppsättningar bidrag som sammanfattas nedan utgör en vägledande snarare än uttömmande redogörelse för sådan forskning. För det första finns det en betydande mängd forskning som visar hur praxis för befolkningsrörlighet härrör från ojämlikhet i fördelningen av möjligheter och bidrar till att vidmakthålla strukturella klyftor. Teoretiker har länge varit medvetna om de negativa effekterna av migration av typen brain-drain. Till exempel har man i arbetet med kolonialt inspirerade mönster för arbetskraftens rörlighet i Afrika kopplat manipuleringen av arbetskraftsflöden till ”penetreringen av de inhemska produktionssätten av de externa penningekonomierna” (Swindell, 1979: 248) genom åtgärder som jordbruksreformer, rättsliga restriktioner och tvångsarbetsregimer. I dag tyder de ekonomiska och ideologiska resurserna på globaliserade arbetsmarknader som möjliggör det fria flödet av elitmigranter på att denna form av migration har blivit en förankrad del av globaliseringen. På samma sätt tyder allt på att kvalificerad, okvalificerad och påtvingad migration har producerats internationellt för att tillhandahålla billig arbetskraft till storstädernas knutpunkter, med beroendeförhållanden som utökas ytterligare genom att man förlitar sig på sådana överföringar som ekonomiska penningöverföringar.

För det andra fokuserar analysen på kopplingarna mellan migration och globala städer, med utgångspunkt i ekonomiska och sociologiska arbetsmarknadsteorier. Som en del av en bredare agenda för att förstå konturerna av den ekonomiska globaliseringen, teoretiseras migrationen som ett tillbehör till de kluvna och polariserade arbetsmarknader som har observerats av Friedmann och Sassen i de ekonomiska kontroll- och samordningsnoderna som London, Paris och Tokyo. Framväxten av producenttjänster, efterfrågan på billig, flexibel och förbrukningsbar arbetskraft, det ökande kvinnliga arbetskraftsdeltagandet och många inhemskt födda arbetstagares ovilja att utföra enkla arbeten skapar en strukturell efterfrågan på invandring. En stor del av denna efterfrågan är sektorspecifik och i kombination med utvandringspolitiken i sändarländer som Filippinerna skapar den drivkraft som krävs för att kvinnliga målinvandrare ska anlända till bland annat sweatshops, hushållsarbete, hälsovårdstjänster, detaljhandel och prostitution. Köns- och klassdimensionerna i dessa flöden i de flesta storstadsområden i Australien, USA och Europa bygger på ekonomiska och ideologiska principer som förknippar sådant arbete med kvinnor med särskild klass- och födelsebakgrund, och som leder till segmentering och förankring. På liknande sätt, och med respekt för neoklassisk och hushållsekonomisk teori, hävdar Bauder att det inte är arbetsmarknaderna som driver migrationen, utan att det är migrationen som strukturerar banorna för vissa arbetsmarknader.

För det tredje utforskar forskningen hur beslut om hur man organiserar och tar hand om hushållen fördjupar de sociala ojämlikheterna. Många medelinkomsthushåll i det globala Norden anlitar barnflickor och hushållsarbetare för att balansera sina egna prioriteringar mellan arbete och privatliv. Tillåtande statliga bestämmelser (som ofta innebär att man blundar för denna oreglerade sektor), bristande tillgång på inhemska arbetstagare och segmentering av utrikes födda arbetstagare i behov av jobb har lett till att unga invandrarkvinnor har fått ta emot sådant arbete. Dessutom tvingar detta arbete många av dessa invandrarkvinnor att upprätthålla egna splittrade hushåll och att inte bara vara separerade från sina egna barn utan också utsättas för en extra press att skicka hem och försörja den utvidgade familjen i avlägsna ursprungsregioner. Sådana transnationella familjer uppstår när komplexa globala vårdkedjor knyter samman arbetande familjer i nord och syd på nya, men ojämlika sätt. Ytterligare exempel gäller organiseringen av äldreomsorgen, som får allt större betydelse i åldrande samhällen där fruktsamheten har sjunkit dramatiskt under det senaste århundradet. Återigen tvingas arbetande familjer (ofta med egna barn hemma) att flytta närmare en eller flera sjuka föräldrar och inte bara avstå från ekonomiska möjligheter utan också ta på sig ytterligare vårdkrav. Detta drabbar oproportionerligt mycket arbetarklassen och, på grund av könsideologier, kvinnor, vilket ytterligare fördjupar de sociala klyftorna i avsaknad av socialt stöd från staten. Gibson-Graham (1996: 261) föreslår att ”icke-marknadstransaktioner (både inom och utanför hushållet) står för en betydande del av transaktionerna, och att det som vi så lättvindigt har kallat den kapitalistiska ekonomin…därför inte helt och hållet eller till och med till övervägande del är en marknadsekonomi, och att vi kanske kan titta inom och bakom marknaden för att se vilka skillnader som döljer sig där”, och placerar uppgifter som hör till den sociala reproduktionen – omsorgsverksamheter – som viktiga sociala processer som korsar och skapar ojämlikhet.

För det fjärde har politisk ekonomi och politisk ekologi belyst hur statlig befolkningspolitik vidmakthåller ojämlikhet. Forskning om familjeplaneringspolitiken i Kina och Indonesien avslöjar till exempel hur patriarkala och imperiala relationer påverkar modellen och teknikerna för genomförandet av politiken, vilket på olika sätt resulterar i barnamord på kvinnor och att abort för ogifta kvinnor inte sanktioneras, samt att vissa kvinnors låga status i sina respektive samhällen vidmakthålls. Ramar för reproduktiva rättigheter har diskuterats som ett sätt att ta itu med de problem som identifierats i denna forskning.

Fortsättningen av ojämlikhetsmönster – och i vissa fall ökade fattigdomsklyftor och demografiska klyftor – ger trovärdighet och legitimitet åt strukturellt baserade redogörelser för befolkningen. I takt med att forskningen har integrerat ekonomiska, politiska, sociala och kulturella processer har dock synen på särart – på hur sammanhanget spelar roll, på tillfällighet och på rum och plats – blivit alltmer bräcklig. Ett svar har varit att ta reda på hur kultur (som ofta, men felaktigt, förknippas med aktörer och institutioner som agerar uppifrån och ner) och politisk ekonomi (struktur, som återigen felaktigt förknippas med uppifrån och ner) påverkar varandra. Fördelarna med Anthony Giddens strukturationistiska synsätt debatteras ofta inom området, men synsättet har visat sig vara svårt att operationalisera. Ett annat svar, som kommer från den mänskliga geografin, tar hänsyn till hur kulturellt inspirerade former av olikheter uppstår och cirkulerar, och detta utgör kärnan i en rad kulturvetenskapliga undersökningar.