Social Security Disability Insurance (Title II of Social Security Act)

Social Security Disability Insurance (SSDI) är ett federalt program som ger kontantutbetalningar till personer som är under 65 år, som har tjänat in tillräckliga ”arbetstillgodohavanden” genom att betala FICA-skatt (Federal Insurance Contributions Act) och som uppfyller definitionen av ”funktionshindrad”. Uppskattningsvis 11 miljoner människor får SSDI med en genomsnittlig ersättning på 1 000 dollar per månad. Beloppet av förmånen beror på arbetstagarens inkomster, och det finns en väntetid på fem månader innan förmånerna börjar betalas ut. Makar och underhållsberättigade barn till funktionshindrade arbetstagare är berättigade till partiella förmåner. Efter att ha fått SSDI i två år blir en person med funktionsnedsättning berättigad till Medicare.

Lagstiftningshistoria

Social Security Disability Insurance (SSDI) blev lag enligt Social Security Act Amendments of 1956. Under många år innan dess debatterade lagstiftarna definitionen av funktionshinder och huruvida kontantförmåner var ett hinder för individer att stanna kvar i arbetslivet. För att säkra det första antagandet kom beslutsfattarna överens om att begränsa förmånerna till personer i åldern 50-64 år.

Lagstiftarna stärkte SSDI-programmet från 1958 till 1972 baserat på ett överskott i Social Security trust fund. SSDI-förmånerna berikades och den berättigade populationen utökades till arbetstagare under 50 år och änkor/änklingar. Definitionen av funktionshinder förtydligades till att innebära att arbetstagaren inte bara inte kunde utföra det arbete han/hon tidigare hade, utan att han/hon inte kunde utföra något arbete i den nationella ekonomin (med hänsyn tagen till ålder, utbildning och erfarenhet). I mitten av 1970-talet utmanades dock programmet av att antalet förmånstagare ökade mer än väntat och att levnadskostnaderna ökade.

I en rapport från 1979 från senatens finansutskott om lagstiftning om funktionshinder identifierades flera problem som togs upp i Social Security Amendments från 1980. Det handlade bland annat om att skapa incitament till arbete, att göra processerna för fastställande av funktionshinder mer enhetliga inom och mellan delstaterna och att genomföra översyner av fastställandet. På 1980-talet väckte enskilda personer, delstater och organisationer som företräder administrativa domare talan om ansöknings- och omprövningsprocesser som ansågs vara betungande. Social Security Disability Benefits Reform Act från 1984 syftade till att skydda potentiella förmånstagare och standardisera de riktlinjer och förfaranden som används av Social Security Administration. Lagstiftningen krävde också att SSA skulle se över kriterierna under kategorin ”Mental Disorders” i listan över funktionsnedsättningar.

Under 1990-talet inleddes ytterligare en period av snabb tillväxt i programmet, vilket ledde till att förmåner för personer som lider av alkoholism och drogmissbruk begränsades. Kongressen valde ett mer omfattande tillvägagångssätt för att uppmuntra sysselsättning genom Ticket to Work and Work Incentives improvement Act of 1999 (Public Law 106-70).

Hållbarhet

Bipartisan Budget Act of 2015 säkerställde att SSDI- och SSI-programmen kunde upprätthålla förmåner fram till 2022. När kongressen antog lagen krävde den en utredning av kostnadsbesparingar.