Spårning av historien om påssjuka: en tidslinje

Sjukavirus är mycket smittsamt, sprider sig snabbt och kan leda till komplikationer som hjärnhinneinflammation, bukspottkörtelinflammation, hjärtinflammation och svullnad i äggstockar och testiklar, för att bara nämna några exempel.

När man väl fångats är det enda alternativet behandling av symtomen, och med sterilitet, dövhet och till och med risk för död på grund av njur- och bukspottkörtelkomplikationer listade som sällsynta men möjliga utfall är det bästa alternativet att förebygga sjukdomen från början. Är de läkemedel som vi använder i dag fortfarande tillräckligt bra med tanke på att vaccinimmuniteten avtar? Vi följer historien om läkemedelsutveckling för påssjuka.

5:e århundradet f.Kr. – Första skriftliga beskrivningen av påssjuka

Den första skriftliga beskrivningen av påssjuka som sjukdom kan hittas så långt tillbaka som till det femte århundradet f.Kr. Medicinens fader Hippokrates beskrev ett utbrott av påssjuka på den grekiska ön Thasos omkring 410 f.Kr. som moderna läkare idag fortfarande hänvisar tillbaka till som en mästerlig dokumentation av sjukdomen.

”Svullnader uppstod kring öronen, i många på vardera sidan och i störst antal på båda sidor”, står det i avsnittet. ”De var av slapp, stor, diffus karaktär, utan inflammation eller smärta, och de försvann utan något kritiskt tecken.”

Den fullständiga beskrivningen, som återfinns i Corpus Hippocraticum i den första boken av ”Epidemierna”, citeras ofta som ett exempel på observationens värde i sjukdomsbehandlingsprocessen.

1934 – Etiologin för påssjuka upptäcks

Medans olika studier av sjukdomen hade utförts under 1800- och 1900-talen, upptäcktes och dokumenterades slutligen den virala etiologin för påssjuka av Claud D. Johnson och Ernest W. Goodpasture 1934.

Johnson och Goodpasture upptäckte att rhesusapor som infekterats med ett virus som hittades i salivprover från patienter med tidiga stadier av påssjuka själva utvecklade sjukdomen. De bedömde därför att detta virus var orsaken till påssjuka, vilket gjorde det möjligt att öppna nya forskningsvägar för utveckling av ett vaccin för att stoppa ytterligare spridning av sjukdomen.

1945 – Isolering av påssjukeviruset

I 1945 isolerades påssjukeviruset för första gången, och 1948 hade man utvecklat ett inaktiverat vaccin. Denna version av påssjukevaccinet hade dock endast kortvarig effekt, och senare preparat använder ett levande virus som har försvagats, snarare än en inaktiverad variant.

Denna version av vaccinet var relativt kortlivad och lades ned i mitten av 1970-talet när effektivare alternativ utvecklades.

1967 – Mumpsvax: Jeryl Lynn-vaccinet

Den 30 mars 1967 licensierade USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet (FDA) Mumpsvax, ett vaccin utvecklat av Maurice Hilleman som skapades från det påssjukevirus som infekterat hans femåriga dotter Jeryl Lynn Hilleman. Vaccinet Mumpsvax rekommenderades för rutinmässig användning i USA 1977.

Must Read

De levande virusstammarna av påssjuka utvecklades i embryonala hönsägg och cellkulturer av kycklingembryon. Detta innebar att virusstammarna var försvagade och därför drabbades av minskad lämplighet när de användes med mänskliga celler, även om detta inte hindrade att denna stam av det levande försvagade påssjukeviruset vidareutvecklades till ett fungerande vaccin. Stammen ”Jeryl Lynn” används fortfarande i vacciner i USA i dag.

1971 – Utveckling av MMR-vaccinet

MMR-vaccinet utvecklades av Hilleman när han arbetade vid Merck Institute of Therapeutic Research i Pennsylvania, USA, och blandar levande försvagade virus av mässling, påssjuka och röda hund. Hilleman var också den som skapade mässlingsvaccinet 1963 och en förbättrad version 1968.

Men medan Hilleman också skapade ett vaccin mot röda hund, använde han för MMR-vaccinet en version som utvecklats av Stanley Plotkin vid Wistar-institutet. Plotkin använde mänskliga celler för att utveckla sitt rubellavaccin, vilket innebar att det kunde skydda bättre mot sjukdomen än Hillemans djurcellsbaserade variant. MMR-vaccinet godkändes 1971 och en andra dos introducerades 1989.

1998 – MMR-vaccinets autismkontrovers

In 1998 skrev Andrew Wakefield, som då var en brittisk medicinsk forskare, en forskningsrapport som publicerades i den medicinska tidskriften Lancet och där han hävdade att det fanns en koppling mellan MMR-vaccinet och utvecklingen av autism, samt tarmproblem.

Wakefields studie var endast en fallrapport snarare än detaljerad forskning, och omfattade endast 12 barn – ett otroligt litet urval. Studien anses nu vara felaktig och bedräglig, men vid den tiden rapporterades den flitigt i media, vilket ledde till en kraftig minskning av vaccinationsfrekvensen i Storbritannien och Irland och katalyserade anti-vaccinationsrörelsen. Antalet dödsfall och långtidsskador till följd av påssjuka och mässling ökade avsevärt.

Studien har kallats en av de mest ökända och skadliga litteraturstyckena i den moderna medicinens historia.

2009 – Amerikansk domstol tillbakavisar påståenden om autism

Office of Special Masters of the US Court of Federal Claims, som i vardagligt tal kallas för ”vaccindomstolen”, inrättades 1986 genom National Childhood Vaccine Injury Act, för att hantera vaccinrelaterade skadeståndskrav.

År 2009 beslutade domstolen att det inte fanns några bevis för att det fanns en koppling mellan autismspektrumstörningar och vacciner, och avvisade därmed stämningar från över 5 300 föräldrar som hävdade att MMR-vaccinet hade orsakat autism hos deras barn.

2010 – Wakefields autismforskning avfärdas som ”oärlig”

Flera forskare kunde inte reproducera Wakefields resultat och 2004 upptäckte Sunday Times reporter Brian Deer manipulation av studiens data och ekonomiska intressekonflikter. De flesta medförfattare drog tillbaka sitt stöd för studiens resultat, och en grundlig utredning av det brittiska General Medical Council (GMC) genomfördes om anklagelserna mot Wakefield.

Den 28 januari 2010 fann GMC Wakefield skyldig till mer än 30 anklagelser, bland annat oärlighet och misshandel av utvecklingsstörda barn. GMC-panelen ansåg att han hade ”misslyckats med sina plikter som ansvarig konsult” och hade agerat ”oärligt och oansvarigt”. Tidskriften Lancet drog tillbaka Wakefields studie från 1998 helt och hållet, och chefredaktören förklarade då att tidskriften hade blivit ”lurad”. Tre månader senare ströks Wakefield ur det brittiska läkarregistret.

2013 – Högsta antalet MMR-vaccinationer i Storbritannien

I Storbritannien blev allmän MMR-vaccinering standard 1988, och 2013 rapporterade det brittiska hälsovårds- och socialvårdsinformationscentret (Health and Social Care Information Centre, HSCIC) att 92,3 procent av alla barn hade vaccinerats med MMR-vaccinet innan de fyllde två år under perioden 2012-2013. Denna siffra var den högsta registrerade nivån sedan vaccinet infördes i Storbritannien.

Då kommenterade Mary Ramsay, chef för vaccinering vid Public Health England, att ”resultaten från HSCIC:s rapport är en bra indikation på att föräldrar och barn i allt större utsträckning kan få tillgång till primärvården för att få dessa vaccinationer och för att skydda sin hälsa under de kommande åren”.”

2018 – Återuppkomsten av påssjuka i USA

Under 2016 skedde flera utbrott av påssjuka i USA bland befolkningar som redan var högt vaccinerade mot sjukdomen, bland annat vid Harvarduniversitetet, där mer än 40 personer smittades av viruset.

Det nya uppdykandet på Harvard ledde till att frågan uppmärksammades av Yonatan Grad, biträdande professor i immunologi och infektionssjukdomar vid Harvard University, och Joseph Lewnard, postdoktoral forskare, som i mars i år rapporterade om ett nytt uppdykande av påssjuka bland vaccinerade unga vuxna i USA. I studien, som utfördes av universitetets T.H. Chan School of Public Health, drogs slutsatsen att återkomsten sannolikt berodde på att immuniteten från vaccinet avtog.

Forskarna konstaterade att immuniteten från vaccinet varar i genomsnitt 27 år efter det att den sista dosen administrerats, vilket innebär att utöver de två doser som administreras till individer under barndomen, kan det krävas en potentiell tredje dos vid 18 års ålder för att bibehålla immuniteten in i det sena vuxenlivet.