Språkens träd
Fylogeni (eller fylogenes) är ursprunget och utvecklingen av en uppsättning organismer, vanligen av en art. En viktig uppgift för fylogeniker är att fastställa släktskap mellan förfäder och efterkommande bland kända arter (både levande och utdöda).
Filologi är studiet av gamla texter och språk. Historisk lingvistik (eller komparativ lingvistik) är den gren av filologin som studerar språk och deras inbördes relationer. Ett filologiskt träd (eller språkträd) spårar de evolutionära sambanden mellan språk som tros ha sitt ursprung från en gemensam förfader.
I detta nummer av vår blogg jämförs livets träd med språkträdet.
De liknar varandra i det avseendet att en mutation eller förändring hos en individ kan spridas i hela populationen och så småningom ersätta förfadertypen. Följande bild, en kopia av ett diagram som publicerades i novembernumret 2003 av tidskriften Nature, illustrerar likheterna mellan rekonstruktionen av livets och språkens utvecklingshistoria.
Diagrammet till vänster bygger på föreställningen att varje levande varelse har föräldrar, och att var och en av föräldrarna har föräldrar, och så vidare. Om vi går tillräckligt långt tillbaka i tiden kommer vi därför att upptäcka att deras fylogenetiska träd omfattar tre domäner:
Eukarya (djur, växter, svampar),
Bakterier och
Archaea (levande organismer som lever i extrema miljöer).
Alla dessa celltyper har sina rötter i en hypotetisk Cenacestor (den senaste gemensamma förfadern), men det är inte säkert hur Cenancestor förgrenade sig i dessa olika domäner. En teori är att Bakterier och Archaea förgrenade sig från Cenancestor först, och att Eukarya sedan förgrenade sig från Bakterier, men det är också möjligt att Eukarya härledde vissa egenskaper från Bakterier genom en horisontell överföring av gener (indikerat av den röda pilen).
Träddiagrammet till höger har som rot den proto-indoeuropeiska språkgruppen, dvs, det proto-indoeuropeiska språket tros ha varit Cenancestor för denna grupp som förgrenar sig till:
English
French
Tyskland
English anses vara ett proto-indoeuropeisk-germanskt språk. Det innebär att dess kärnvokabulär härstammar från tyskan, men det har skett omfattande inlån från andra språk, som franska (vilket indikeras av den röda pilen). I detta diagram ser vi att ordklasser har olika funktioner, dvs. att de ord som härstammar från tyskan hänvisar till djur, medan de ord som lånats från franskan hänvisar till deras kött. Det visar också hur ord kan förväntas förändras med tiden.
Det finns också betydande skillnader mellan livets träd och språkens träd. I livets träd kan genetiska förändringar endast spridas från förälder till barn, så hastigheten på mutationen eller förändringsprocessen är mycket långsammare och kan ta många generationer. Generna kan förbli oförändrade i miljontals eller till och med miljarder år. Å andra sidan förändras språk snabbare och språkliga förändringar kan spridas mycket snabbare bland obesläktade individer. Låt oss till exempel ta en titt på några historiska exempel på språkmutationer som inträffade i följande länder.
Se följande diagram som illustrerar hur språk har sina rötter, hur de har utvecklats och hur de hänger ihop.
(För bättre synlighet, ladda ner PDF – The Proto-Indo-European Language Tree)
Ungern
Ungern har haft en omtumlande geografisk, politisk och språklig historia. Det ungerska språket, som förknippas med många proto-indoeuropeiska språkgrenar, tillhör till exempel i själva verket den fino-ugriska grenen av det ural-altaiska språkträdet.
Den region som vi i dag känner till som Ungern styrdes av romarna från 15 f.Kr. till cirka 378 e.Kr. Därefter dominerades det av de europeiska hunnerna fram till 427 e.Kr. År 434 e.Kr. tog Attila hunnen över regionen och blev ledare för det hunniska riket, som sträckte sig från Nederländerna till Uralfloden och från Donau till Östersjön. Romarna lyckades återta regionen, om än bara kortvarigt. De behöll det fram till 445 e.Kr. då Attila återtog det och styrde det fram till sin död 453 e.Kr. Attila hunnen var en våldsam ledare och fruktades av romarriket, och än i dag anses han vara en personifiering av grymhet och girighet. Det hunniska riket överlevde inte länge efter sin ledares död och 460 e.Kr. erövrades det av östgötarna, vars herravälde var kortvarigt. Från 488-558 e.Kr. blev territoriet stamområde.
De hunner som överlevde stannade kvar i bosättningar i närheten och gav sitt namn åt regionen, som därmed blev känd som Ungern. År 558 e.Kr. erövrades Ungern av avarerna som erövrade Ungern år 558 e.Kr. och förblev vid makten fram till 803 (även om deras styre avbröts under 700-talet – från 625 till 660 e.Kr., då de lokala slaverna dominerade). Avarerna var en heterogen grupp. Avar är en kollektiv term – Avar-Andi-Dido (Tsez)-folket – som beskriver mer än 15 olika etniska grupper som ockuperar foten av de ryska bergssluttningarna i Republiken Dagestan.
Vid slutet av 800-talet kom magyarerna, en nomadisk stam, till Ungern, kanske från de västsibiriska stäpperna, och erövrade det, vilket ledde till att en magyarisk monarki upprättades i kungariket Ungern.
Magyarerna påtvingade den romansktalande befolkningen sitt eget språk. Detta var en mycket viktig språklig förändring, eftersom det ungerska språket inte är besläktat med något av de indoeuropeiska språken. Det tillhör i själva verket det ural-altaiska språkträdet, som omfattar uraliska språk, som ungerska, finska och estniska, och altaiska språk, som turkiska, mongoliska, kazakiska, uzbekiska, tatariska, manchuiska, plus kanske koreanska och japanska. Genetiskt sett var det magyariska inflytandet inte särskilt betydande. De magyariska erövrarna utgjorde en liten andel av befolkningen (endast trettio procent) och deras inflytande späddes ut ytterligare genom samverkan med grannländerna. I dag kan endast tio procent av generna i Ungern spåras till deras uraliska erövrare.
Brittiska öarna
Denna region har också haft en turbulent språklig historia och genomgått dramatiska förändringar på relativt kort tid. Ursprungsbefolkningen på de brittiska öarna talade förindoeuropeiska språk som är okända för oss idag. Omkring 1500 f.Kr. spred sig kelterna, som hade sitt ursprung i sydvästra Tyskland, över Frankrike, norra Spanien och de brittiska öarna. Keltiska invasioner nådde också Norditalien, Böhmen, Ungern, Illyrien (en region på västra Balkanhalvön) och Mindre Asien (Anatolien). Så småningom skulle kelterna absorberas av romarna och barbarerna och endast Bretagne och de västra delarna av de brittiska öarna skulle förbli keltiska.
När romarna erövrade de brittiska öarna talade de flesta av befolkningen keltiska språk, men romarna införde latin, sitt eget språk. När de germanska folken invandrade till England omkring år 450 e.Kr. ersattes latinet av anglosaxiskan (fornengelska), som assimilerade de språkliga egenskaperna hos de förkeltiska och keltiska språken, och som användes i cirka 700 år. Old English skulle inte förbli statisk. År 1066 besegrade Vilhelm Erövraren, hertig av Normandie, kung Harold II av England i slaget vid Hastings. Normanderna införde många franska ord i språket. År 793 invaderade nordborna. Norsemen är den term som används för att beteckna vikingarna i Danmark, Norge och Sverige, och kanske andra nordiska stammar i den skandinaviska delen av Europa. De gav också språkliga bidrag till vårt anglosaxiska språk.
På 1600-talet utvecklades den gamla engelskan till modern engelska, ungefär på William Shakespeares tid. Vissa lingvister delar in modern engelska i tidig och senmodern engelska, med hjälp av 1800-talet, den tid då det brittiska imperiet omfattade en stor del av världen och engelskan påverkades i hög grad även av inhemska språk.
Turkiet
På 1000-talet började turkarna attackera det bysantinska riket, centrerat kring Konstantinopel. Staden Bysans i det bysantinska riket, hade fått sitt namn av grekerna från Megara (en gammal stad i Attika) som bosatte sig där omkring 660 f.Kr. År 330 e.Kr. förklarade Konstantin den store Bysans som romarrikets nya östra huvudstad och döpte om staden till Konstantinopel.
Under ledning av den ottomanska sultanen Mehmed II erövrade den ottomanska armén Konstantinopel år 1453. Osmanerna blev ett av de mäktigaste imperierna och staden blev känd som Istanbul (İstanbul på turkiska), ett namn som har funnits kvar fram till idag.
Genetiskt sett var konsekvenserna av den turkiska invasionen inte särskilt betydande, men de språkliga konsekvenserna var enorma, eftersom det grekiska och det turkiska språket tillhör helt olika familjegrupper:
Grekiskan tillhör den grekiska grenen av den helleniska grenen av det proto-indoeuropeiska språkträdet, och
turkiskan tillhör det altaiska familjeträdet, som inkluderar turkiska, mongoliska, kazakiska, uzbekiska, tatariska, manschukiska och andra asiatiska språk, inklusive kanske koreanska och japanska, som tidigare nämnts.
Det finns många fler exempel på språklig ersättning och genetisk förändring. (If you are interested in this topic, you will enjoy Luigi Luca Cavalli-Sforza’s book ”Genes, Peoples, and Languages”. What is remarkable is that, notwithstanding all the changes that have taken place, it is still possible to reconstruct trees for the two evolutionary tracks.
Wikipedia – http://en.wikipedia.org/
http://www.ucmp.berkeley.edu/exhibit/introphylo.html
Nature magazine, Vol. 426, 27 November 2003 – http://www.nature.com/nature
http://www.campusprogram.com/reference/en/wikipedia/b/bi/biology.html
Genes, Peoples and Languages by Luigi Luca Cavalli-Sforza
Classification – The Three Domain System
PDF Document
http://www.cat.cc.md.us/courses/bio141/lecguide/unit1/3domain/3domain.html
http://home.wanadoo.nl/arjenbolhuis/language-family-trees/
http://www.kessler-web.co.uk/History/KingListsEurope/EasternHungary.htm
http://www.ibiblio.org/gaelic/celts.html
http://www.armenianhighlands.com