The abscess that surprised this emergency physician

I carried it around with me the entire shift. I showed it to my E.R. colleagues, the internists, and even a couple of surgeons. I’d tell them the story. ”Never,” one of them said. ”Not in twenty-eight years. Never seen that before.”

One of them held the small urine jar up to a light and began unscrewing the lid.

”Don’t!” I said.

”Why not?”

”It stinks. You wouldn’t believe how much it stinks. We aerosolized the room and closed the door. You could still smell it for hours. It’s awful. Putrid.”

”Abscess” was the presenting complaint. There’s something satisfying about draining an abscess. It’s one of the few procedures that can provide instant relief to the patient. Sandra Lee, dermatologen, även känd som Dr Pimple Popper, har klämt, klämt och punkterat till glädje för över hundra miljoner tittare på YouTube.

Patienten var i 30-årsåldern och kom in på sin frus begäran en fredagskväll. Tidigare under dagen hade han lagt märke till en liten klump under tungan. Han hade planerat att stanna till på en walk-in-klinik senare under helgen, men hans familj klarade inte av stanken. Sjuksköterskan i triage tog hans puls och blodtryck, men så fort han hade öppnat munnen och lyft tungan sa hon ”det är bra”, vinkade av honom och tog andetag genom munnen.

”Jag har haft problem med den högra sidan av munnen i flera år”, sa han.

”Hur många år?”

”Över tjugo. Det svullnar upp under tungan på den här sidan”, sa han med tummen planterad i underkäken. ”Det kommer, sedan försvinner det.”

”Vad förde dig hit idag?”

”Det började svullna, och sedan kände jag en klump under min tunga. Precis i mitten.”

Jag bad honom lyfta tungan. En liten vit prick låg på golvet i hans mun, precis i mitten. ”Det ser ut att vara infekterat”, sa jag till honom. ”Jag behöver bara göra ett litet snitt.” Sekunderna senare petade jag på den med spetsen på en skalpell och förväntade mig att en våg av pus skulle lätta på trycket. Den var stenhård. När jag knackade på den en andra gång, våndades patienten när köttet under hans tunga svällde ut. ”Det är inte en böld”, sa jag till patienten när lukten slog mig. Det luktade inte som pus – det luktade värre. Det var den ruttna stanken av blåmögelost, fast utan ost, bara blåmögelosten.

Jag återvände med tång, två masker runt mina läppar och min näsa och en filmfotograf som hette Pez. Jag tog tag i spetsen av vithuvudet och drog i det. Den gled ut smidigt och såg ut som en liten sabeltand.

Det var en sialolit – en sten från spottkörteln.

Den uppskattade frekvensen av sialoliter i den allmänna vuxna befolkningen är 1,2 procent. Precis som hos den här patienten förekommer de flesta i den submandibulära körteln eller dess kanal – Whartons kanal – och kan ses på röntgen om de ger symtom. De flesta stenar är mindre än 10 mm och de är sällan större än 15 mm. Faktum är att de som är större än 15 mm kan klassificeras som ”gigantiska” spottkörtelstenar, och endast 14 väldokumenterade fall av gigantiska stenar har rapporterats i den medicinska litteraturen mellan 1942 och 2002.

Och även om det inte fanns några tecken på infektion efter avlägsnandet var det troligt att stenen i sig själv hyste bakterier som hade klumpat ihop sig på den och, med tanke på den fruktansvärda stanken, jäst.

Och patienten? Han var lättad över att äntligen ha fått bort den (gigantiska) 23 mm stora stenen. Och sex månader senare rapporterade patienten inga kvarvarande symtom.

Raj Waghmare är akutläkare och bloggar på ERTales.com.

Bildkrediter: .com