The Spartan Spin

Förryckta färger på skosnören stämplar inte någon som nazist, och du skulle vara förlåten om du var förvirrad om du var förvirrad över varför en knäppgök står i ditt ansikte och skriker om det på Twitter, Tumblr, Reddit, eller – gud förbjude – Facebook. Den här typen av stereotyper – att försöka identifiera människor med hjälp av deras kläder – är uppenbarligen löjlig, men till min förskräckelse följer tjugoåringar som är mentalt instängda fyrtio år bakåt i tiden fortfarande en spetskod som någon idiot hittade på för att han ville passa in bland sina knäppa vänner på 1980-talet.

Och även om den falska identifikationen till en början skulle kunna avfärdas som en irriterande egenhet hos en trött motkultur som långt efter sin bästa tid är det bara en våg i det hav av outhärdliga krumbukter som genomsyrar punkrockersamhället i Amerika och bortom.

Så vad är punk? Om någon försöker ge dig en klar och tydlig definition med etablerade regler att följa, propagerar de helt enkelt en hive mind och startar eller fortsätter kedjor av klichéer.

Den råa passionen, ilskan och kärleken i den mänskliga andan som transkriberas i musik och musikaliska livsstilar kvävs och dör när den kvävs av definitioner, förväntningar och regleringar. När någon säger ”Dude, du beter dig inte som ’X’? Du är falsk punkare!” De anpassar sig och hjälper inte till med individualitet eller kreativitet.

Den tidigare nämnda spetskoden muterar från en irriterande egenhet till ett virus inom punkrockcommunities. Enligt denna så kallade etablerade kod innebär röda skosnören på dina Doc Martens att du ansluter dig till nazistisk ideologi, blå snören att du har dödat en polis, vita snören att du är en vit supremacist och orange snören att du ansluter dig till S.H.A.R.P., SkinHeads Against Racial Prejudice. Även om denna ”kod” hade en grund i verkligheten, eftersom den var populär bland sydkaliforniska punkgäng på 1980-talet, var det fyrtio år sedan. Och den finns bara kvar i hjärnan hos de Twittergalningar som inte ens levde när de bevittnade dessa gäng och deras verksamhet.

Jag påminns om ett möte så sent som förra året där en vän till mig precis hade skaffat sig nya Doc Martens, men uttryckte för mig oro för att han skulle hängas ut som någon slags nazist om han bytte ut sina skosnören. En annan kille som jag kände hade röda skosnören till sina Doc Martens, och bakom hans rygg pratades det om vilken sorts konstig rasistisk subkultur han måste ha tillhört. Jag tyckte att det var irriterande, men förmodligen bara en liten grej utan något verkligt socialt stöd bakom.

Då öppnade jag Twitter där jag hittade en användare, ”Kenny”, som gormade om den symboliska karaktären hos Doc Marten-stövlar med röda skosnören. Jag kunde inte låta bli och inledde en diskussion med honom. Han hävdade att varje utbildad punkare som han skulle ha full rätt att bli aggressiv om man gick förbi honom och hans likasinnade individer. ”Kenny” skulle gå så långt som att säga att ”det är detsamma som att bära ett nazistpartistiskt armband”, och hans anhängare i ekokammaren verkade hålla med honom. Även om hans argument var semantiska med lite att gå på fanns det fortfarande punkare som upprepade hans samma svammel.

Hardcorebandet Dead Kennedys och deras frontman, Jello Biarafa, sjöng det bäst i sin låt ”Chickensh** Conformist”: ”Is this a state of mind or just another label?”. Against Me! 24 år senare sjöng ”I djupet av deras mänsklighet såg jag bara en blodlös ideologi”. Båda banden och deras texter sänder ett budskap om att de bland dem, punkare, inte vill något mer än att smälta in i ett kollektiv med en kupa, utan någon verklig motivation bakom sina upptåg, en gemenskap utan gemensam sak.

När det är inrotad i en subkultur att agera som ett rabiat hive-mind av skrikande vuxna barn vid åsynen av färgglada skosnören är subkulturen avskyvärd. Tänk om Holden Caulfield aldrig hade fått sin uppenbarelse i slutet av ”The Catcher In The Rye” och inte hade någon motivation bakom sin oproportionerliga ångest; det är vidrigt, och vår nuvarande punkkultur är det också.