Times Topics

Vid tiden före första världskriget fanns det två miljoner armenier i det ottomanska riket på nedgång. År 1922 fanns det färre än 400 000. De övriga cirka 1,5 miljoner dödades i vad historiker betraktar som ett folkmord.

Som David Fromkin uttryckte det i sin allmänt hyllade historia om första världskriget och dess efterdyningar, A Peace to End All Peace: Våldtäkter och misshandel var vardagsmat. De som inte dödades på en gång drevs genom berg och öknar utan mat, dryck eller skydd. Hundratusentals armenier dog så småningom eller dödades.

Mannen som uppfann ordet folkmord Raphael Lemkin, en advokat av polsk-judisk härkomst, fick anledning att undersöka försöket att utrota ett helt folk genom att ta del av berättelserna om massakrerna på armenier. Han myntade dock inte ordet förrän 1943 och använde det för Nazityskland och judarna i en bok som publicerades ett år senare, Axis Rule in Occupied Europe.

Men för turkarna var det som hände 1915 på sin höjd bara ytterligare en rörig del av ett mycket rörigt krig som innebar slutet för ett en gång så mäktigt imperium. De förkastar historikernas slutsatser och begreppet folkmord, och säger att det inte fanns någon överlagt avsikt i dödsfallen, inget systematiskt försök att förinta ett folk. I dagens Turkiet är det faktiskt fortfarande ett brott som förolämpar turkiskheten att ens ta upp frågan om vad som hände med armenierna.

I USA har en mäktig armenisk församling med centrum i Los Angeles i åratal tryckt på för att kongressen ska fördöma det armeniska folkmordet. Turkiet, som har skurit av de militära banden med Frankrike på grund av en liknande åtgärd, har reagerat med arga hot. Ett lagförslag med denna innebörd var nära att gå igenom hösten 2007, då det fick en majoritet av medsponsorer och passerade en omröstning i en kommitté. Men Bushadministrationen, som konstaterade att Turkiet är en viktig allierad och att mer än 70 procent av de militära luftförnödenheterna till Irak går via flygbasen i Incirlik, tryckte på för att lagförslaget skulle dras tillbaka, vilket också skedde.

Rötterna till folkmordet ligger i det ottomanska rikets kollaps.

Imperiets härskare var också kalif, eller ledare för det islamiska samfundet. Religiösa minoritetssamhällen, som de kristna armenierna, tilläts behålla sina religiösa, sociala och rättsliga strukturer, men utsattes ofta för extra skatter eller andra åtgärder.

Koncentrerade till stor del i östra Anatolien, många av dem köpmän och industrimän, verkade armenierna, enligt historikerna, på många sätt klart bättre lottade än sina turkiska grannar, som till stor del var småbönder eller dåligt betalda regeringsfunktionärer och soldater.

Vid sekelskiftet 1900 var det ottomanska riket, som en gång i tiden varit mycket utbrett, sönderfallande i kanterna och drabbades av revolter bland kristna undersåtar i norr. Stora delar av territoriet gick förlorade i Balkankrigen 1912-13 och var föremål för kaffestugor bland arabiska nationalistiska intellektuella i Damaskus och på andra ställen.

Ungturkiska rörelsen av ambitiösa, missnöjda unga arméofficerare tog makten 1908, fast beslutna att modernisera, stärka och turkifiera imperiet. De leddes av vad som blev ett allsmäktigt triumvirat som ibland kallas de tre paschaerna.

I mars 1914 gick ungturkarna in i första världskriget på Tysklands sida. De anföll österut i hopp om att erövra staden Baku i vad som skulle bli ett katastrofalt fälttåg mot ryska styrkor i Kaukasus. De besegrades kraftigt i slaget vid Sarikemish.

Armenierna i området beskylldes för att ha ställt sig på ryssarnas sida och ungturkarna inledde en kampanj för att framställa armenierna som ett slags femte kolonn, ett hot mot staten. Det fanns faktiskt armeniska nationalister som agerade som gerillasoldater och samarbetade med ryssarna. De intog kortvarigt staden Van på våren 1915.

Armenierna markerar datumet den 24 april 1915, då flera hundra armeniska intellektuella samlades ihop, arresterades och senare avrättades, som starten på det armeniska folkmordet och det sägs allmänt att det sträckte sig till 1917. Det förekom dock även massakrer på armenier 1894, 1895, 1896, 1909 och en repris mellan 1920 och 1923.

University of Minnesotas Center for Holocaust and Genocide Studies har sammanställt siffror per provins och distrikt som visar att det fanns 2 133 190 armenier i imperiet 1914 och endast cirka 387 800 år 1922.

New York Times skrev vid tiden för de första massakrerna att det redan fanns en utrotningspolitik riktad mot de kristna i Mindre Asien.

Ungturkarna, som kallade sig Kommittén för enhet och framsteg, inledde en rad åtgärder mot armenierna, bland annat en lag som gav militären och regeringen rätt att deportera alla som de ansåg vara ett säkerhetshot.

En senare lag gjorde det möjligt att konfiskera övergiven armenisk egendom. Armenierna beordrades att lämna in alla vapen som de ägde till myndigheterna. De som befann sig i armén avväpnades och överfördes till arbetsbataljoner där de antingen dödades eller arbetades ihjäl.

Det förekom avrättningar i massgravar och dödsmarscher av män, kvinnor och barn genom den syriska öknen till koncentrationsläger där många dog på vägen av utmattning, exponering och svält.

Väldigt mycket av detta dokumenterades ganska väl vid den tiden av västerländska diplomater, missionärer och andra, vilket skapade en utbredd krigsförargelse mot turkarna i västvärlden. Även om dess allierade, Tyskland, var tyst vid denna tidpunkt har det senare dykt upp dokument från högt uppsatta tyska diplomater och militärer som uttryckt sin förskräckelse över vad som pågick.

En del historiker erkänner visserligen de omfattande dödsfallen, men menar att det som hände tekniskt sett inte passar in i definitionen av folkmord, framför allt eftersom de inte anser att det finns bevis för att det var välplanerat i förväg.

New York Times behandlade frågan utförligt 145 artiklar bara under 1915 enligt en räkning med rubriker som Appeal to Turkey to Stop Massacres. Times beskrev åtgärderna mot armenierna som systematiska, auktoriserade och organiserade av regeringen.

Den amerikanska ambassadören, Henry Morganthau Sr., var också frispråkig. I sina memoarer skulle ambassadören skriva: När de turkiska myndigheterna gav order om dessa deportationer gav de bara dödsdomen till en hel ras; de förstod detta mycket väl, och i sina samtal med mig gjorde de inga särskilda försök att dölja detta faktum.

Efter det osmanska rikets kapitulation 1918 flydde de tre paschaerna till Tyskland, där de fick skydd. Men den armeniska underjorden bildade en grupp kallad Operation Nemesis för att jaga dem. Den 15 mars 1921 sköts en av paschaerna ihjäl på en gata i Berlin mitt på ljusa dagen inför vittnen. Den skjutne mannen åberopade tillfällig sinnessjukdom som orsakats av massmordet och det tog bara en dryg timme för en jury att frikänna honom. Det var försvarets bevis i denna rättegång som väckte intresse hos Lemkin, den som myntade begreppet folkmord.