Tjänster i Tokyo-Yokohama Metropolitan Area

Edo hade ett sofistikerat, men otillräckligt, system av akvedukter. Tre huvudsakliga ledde vatten från högländerna väster om staden. Många hus och grupper av hus hade brunnar, som kunde bli bräckta, särskilt i de låga slättbygderna. (Vissa distrikt öster om Sumida låg under havsnivån. Sänkningen, som berodde på att man drog in underjordiskt vatten, fick dem att sjunka ännu djupare). Att tillhandahålla färskvatten var således en blomstrande verksamhet.

Det mesta av stadens vatten kommer numera från floderna Tama och, i allt större utsträckning, Tone. Tokyo skulle vilja gå ännu längre bort och föra det vatten som nu rinner ut i Japanska havet över bergen genom en tunnel till floden Tone. Det kan staden inte göra på egen hand, och det finns motstånd i det landsbygdsförvaltningsområde som berörs i första hand. Yokohama och Kawasaki hämtar sitt vatten från Sagami-floden, som stiger nära foten av berget Fuji och mynnar ut i havet en bit sydväst om Yokohama.

Reningsverk fanns inte i Edo. Det vanligaste sättet att ta hand om avfallet var avloppsvagnen, som ibland kallas för ”honungshink”-vagnen. En säljarmarknad, där vagnen betalade för avloppsvattnet, blev gradvis en köparmarknad i takt med att staden växte och fälten som vagnarna färdades till kom längre bort. Under åren efter första världskriget var Shinjuku känt som ”Tokyos anus”. Huvudvägen till fälten gick genom staden, och varje eftermiddag och kväll stod vagnarna uppbackade längs huvudgatan. Även under åren efter andra världskriget var Tokyo en mycket illaluktande stad. Målet med avloppssystem för alla bebyggda områden är i sikte. De kommer förmodligen aldrig att nå fram till avlägsna bergs- och öregioner.

Tio tusentals ton sopor måste bortskaffas varje dag. Massan växer snabbare än befolkningen, för överflödet medför mindre noggranna och effektiva konsumtionsvanor än tidigare. Åren efter de olympiska spelen 1964 var staden på gränsen till inbördeskrig om problemet med vad man skulle göra med den enorma ansamlingen. De fattigaste områdena i öster uppmanades att göra sig av med den, och de välbärgade områdena i väster producerade det mesta av den. Prefekturen höll med om att det var orättvist hur man skulle göra sig av med avfallet. I dag finns det sopanläggningar i hela staden som förbränner det de kan. Resten av soporna hamnar i de fyllningar i bukten som utgör kärnan i stadens mest storslagna utvecklingsplaner. Även om det finns vackra parker på dem förblir de för det mesta en skamfläck. Från en av dessa fyllningar, som med stor men förmodligen oavsiktlig ironi kallades ”Drömeön” (Yume no shima), uppstod 1965 en enorm flugplåga som spred sig över den östra delen av staden. Platsen har varit under bättre kontroll sedan dess men fortsätter att vara en inte särskilt drömlik plats.

Elektricitet och gas tillhandahålls av privata företag. Elbolaget har anläggningar, inklusive kärnkraftverk, så långt bort som till kusten vid Japanska havet. Det mesta av gasen produceras i en anläggning längs bukten i Yokohama som allmänt anses vara ett underverk av avancerad teknik.