Toby Keith

Toby Keith sjöng ”Should’ve Been a Cowboy” på sin debutsingel från 1993, och han har tillbringat hela sin karriär med en outlaw-svagger som tyder på att han är en av de sista cowboysen i den samtida countrymusiken. Som alla andra avvikare har Keith trotsat enkla kategoriseringar, han har smidigt blandat genrer, lagt in samtida attityder och ljud i traditionella countryformer och skrivit med en humor som växlat mellan torr och spritdrypande. De subtila aspekterna av hans musik har ofta överskuggats av hans bravader, särskilt hans rabulistiska protestmelodier i kölvattnet av den 11 september 2001. ”Courtesy of the Red, White and Blue (The Angry American)” gjorde Toby Keith till ett välkänt namn 2002, nästan ett decennium efter att han blivit en regelbunden förekomst på Country Top Ten, och han utnyttjade sin nyfunna crossoverstjärna genom att sjunga med Willie Nelson, medverka i ett par filmer och öppna Show Dog Records, där han spelade in sina rikaste album: 2005 års Honkytonk University och 2006 års White Trash with Money. Dessa skivor hjälpte Keith att komma in i medelåldern, där hitsen inte var lika stora men fortfarande rikligt förekommande, och han bibehöll sin publik genom regelbundna turnéer med bussen där han var känd för att skriva skräniga melodier.

Keith föddes Toby Keith Covel i Clinton, Oklahoma, 1961 och växte upp mestadels på en gård i Moore, nära utkanten av Oklahoma City. Han började spela gitarr vid åtta års ålder, inspirerad av de countrymusiker som spelade på den supéklubb som hans mormor drev. Han lyssnade på sin fars Bob Wills-skivor och blev förälskad i Haggards musik. Han arbetade som rodeohjälpare när han gick i high school, och efter examen fick han arbete på de närliggande oljefälten. Under tiden bildade han Easy Money Band och spelade countryrock i Alabama-stil på områdets honky tonks. Efter ungefär tre år drabbades oljeindustrin av en stor nedgång och Keith började spela halvproffsfotboll i ett USFL-lag och försökte till och med (utan framgång) att spela i den kortlivade ligans Oklahoma City-klubb. Efter två år som fotbollsspelare bestämde sig Keith för att fokusera på musiken och antog ett mycket mer rigoröst turnéschema. Han spelade in några skivor för lokala indiebolag, och hans demoband hamnade så småningom hos den tidigare Alabama-producenten Harold Shedd, som hjälpte Keith att få ett avtal med Mercury.

Keiths självbetitlade debutalbum släpptes 1993 och gjorde honom en succé utanför ramarna med sin topplistade singel ”Should’ve Been a Cowboy”. Ytterligare tre låtar från skivan – ”Wish I Didn’t Know Now”, ”A Little Less Talk and a Lot More Action” och ”He Ain’t Worth Missing” – hamnade på topp fem och skivan såldes i över två miljoner exemplar. ”Who’s That Man”, första singeln från hans andra album Boomtown, släpptes i slutet av 1994 och blev hans andra nummer ett. Boomtown kom ut i butikerna i början av 1995 och fick guld tack vare ytterligare topp tio-hits som ”Upstairs Downtown” och ”You Ain’t Much Fun”. Keith följde senare samma år med semesterskivan Christmas to Christmas och återkom med det riktiga albumet Blue Moon 1996. De två första singlarna, ”A Woman’s Touch” och ”Does That Blue Moon Ever Shine on You”, hamnade på topp tio, och den tredje singeln, ”Me Too”, gav Keith sin tredje förstaplats och bidrog också till att albumet fick platina. Dream Walkin’, som släpptes 1997, innebar hans första samarbete med den produktiva producenten James Stroud, som han skulle arbeta regelbundet med från och med då. ”We Were in Love” och titelspåret var båda topp fem-hits, liksom ”I’m So Happy I Can’t Stop Crying”, en duett med Sting. Keith längtade dock efter ett ännu större genombrott, och han blev alltmer missnöjd med Mercurys PR-insatser. År 1999 lämnade han skivbolaget och följde Stroud över till DreamWorks Nashville-division.

Keiths skivdebut, How Do You Like Me Now?!, utkom i slutet av 1999 och började ge honom det bredare erkännande han kände sig redo för. Titelsnittet gick in som nummer ett på countrylistan och gav honom sin första pophit på topp 40. Uppföljaren, ”Country Comes to Town”, gick in på topp fem och ”You Shouldn’t Kiss Me Like This” gick också in som nummer ett. På det hela taget hade albumet en rå och fräck attityd som bidrog till att ge Keith en starkare identitet som artist. Det var också det första albumet som gav honom de efterlängtade stora branschpriserna, när Academy of Country Music 2001 utsåg honom till Årets manliga sångare och utnämnde How Do You Like Me Now?! till Årets album. Under tiden blev Keith mer synlig i de vanliga medierna och medverkade i ”Touched by an Angel” och i en återföreningsfilm från TV-serien Dukes of Hazzard, samt medverkade i en rad telefonreklamfilmer. Senare under 2001 blev hans uppföljningsalbum Pull My Chain hans första som toppade countrylistorna och även hans första popalbum på topp tio. Det gav upphov till tre första singlar: ”I’m Just Talkin’ About Tonight”, ”I Wanna Talk About Me” och ”My List”.

Keith var redan en spirande superstjärna när han spelade in ”Courtesy of the Red, White and Blue (The Angry American)” sommaren 2002. Låten, som var ett rasande svar på terroristattackerna den 11 september, slog an en våldsam ton hos aggressivt patriotiska lyssnare, medan andra fördömde den som knäpptrampande jingoism. Hela kontroversen kom till sin spets när ABC News ankare Peter Jennings protesterade mot Keiths framträdande i ett program för den fjärde juli. Keith ströks från gästlistan, och den efterföljande mediala dispyten visade sig vara en PR-kupp. Under tiden gick låten upp på första plats på countrylistorna och gick över till poptoppen 25. Allt detta lade grunden för Unleashed, som sålde som smör i solsken när den släpptes senare under 2002 och debuterade på första plats på både country- och poplistorna. ”Who’s Your Daddy?” blev en countryhit och Willie Nelson-duetten ”Beer for My Horses” hamnade också på country-topp tio.

2003 släppte Keith Shock’n Y’All, som trots titeln var full av tillräckligt många grova och tuffa hits för att återigen skapa en enorm kontakt med Amerikas hjärta. Honkytonk University följde i maj 2005, samma år som Mercury släppte Chronicles, en samling av tre av hans största album: Toby Keith, Boomtown och Blue Moon. Efter att ha lämnat Universal och den långvariga producenten Stroud grundade Keith sitt eget bolag, Show Dog Nashville, och 2006 släppte han bolagets första skiva, nummer två-hiten White Trash with Money. Ett år senare släppte han Big Dog Daddy, det första albumet han producerade själv, och även ett julalbum, A Classic Christmas. Keith fortsatte sitt stadiga tempo under de följande åren och släppte That Don’t Make Me a Bad Guy 2008, American Ride 2009 och Bullets in the Gun 2010. Clancy’s Tavern, som utkom 2011, var inspirerad av hans mormors klubb som han ofta besökte som barn. Keith utsågs också till Artist of the Decade vid American Country Awards i december 2011. Clancy’s Tavern gav Keith ett par hits i form av ”Made in America” och ”Red Solo Cup” – den förstnämnda toppade Billboards countrylista och den sistnämnda nådde Billboards topp 40-lista.

Hösten 2012 återkom han med ytterligare ett nytt album, Hope on the Rocks, som föregicks av singeln ”I Like Girls That Drink Beer”. Varken ”I Like Girls That Drink Beer” eller albumets andra singel, ”Hope on the Rocks”, gick längre än till 17:e plats på listorna, och Keith återkom snart med sitt 17:e album, Drinks After Work. Drinks After Work släpptes nästan på dagen ett år efter Hope on the Rocks och utkom i slutet av oktober 2013; det föregicks av singelutgåvan med titelspåret, som nådde en toppnotering på plats 28 på countrylistorna. Uppföljaren, ”Shut Up and Hold On”, nådde upp till plats 49. Keith släppte ”Drunk Americans”, den första singeln från hans kommande album, i oktober 2014 men det tog ytterligare ett helt år innan 35 MPH Town materialiserades, föregången av titelspåret som singel våren 2015. Keith turnerade med 35 MPH Town under 2016 och återkom i september 2017 med The Bus Songs, en samling av de ribbiga låtar han gömt undan på sina album kompletterat med två nya låtar. Efter en 25-årsjubileumsreissue av hans eponymiska debut från 1993, med den nya titeln Should’ve Been a Cowboy, skrev Keith den akustiska balladen ”Don’t Let the Old Man In” för Clint Eastwoods film The Mule. ”Don’t Let the Old Man In” fanns med på samlingen Greatest Hits från 2019: The Show Dog Years.