U.S. Forest Service

Samhällelig mjölkört (Asclepias syriaca L.)

Författat av David Taylor

Samhällelig mjölkört är en medlem av familjen Asclepiadaceae (mjölkört). Den är en av cirka 115 arter som förekommer i Amerika. De flesta arter är arter från tropiska eller torra landområden. Släktnamnet, Asclepias, påminner om Asklepios, den grekiska guden för medicin. Vissa av mjölkört-arterna har en historia av medicinsk användning, bland annat vanlig mjölkört (borttagning av vårtor och lungsjukdomar) och fjärilsört, A. tuberosa (även känd som pleurisy root, som används vid pleurisy och andra lungsjukdomar). Det specifika epitetet syriaca betyder ”från Syrien” med hänvisning till att Linné felaktigt trodde att den kom från Syrien. Det är en utbredd och något ogräsbevuxen art som är känd från större delen av östra USA och de östligaste präriestaterna samt södra Kanada från New Brunswick till Saskatchewan. Den förekommer ofta i stängselrader, vid vägkanter, på åkrar och på prärie- och betesmarker. Om den får möjlighet att etablera sig i trädgårdar och till och med i tunna gräsmattor. Den tål lätt skugga, men föredrar i allmänhet full sol.

Denna mjölkört blir cirka 1,5 meter hög och förekommer vanligen i klungor av kraftiga stjälkar. Den har rhizomer och bildar snabbt kolonier. Bladen är 15-20 centimeter långa och 5-9 centimeter breda. De är något tjocka med en framträdande mittribba på undersidan. Den övre ytan är ljus- till mörkgrön medan den nedre ytan är ljusare, ibland nästan vit. Brutna blad och stjälkar utsöndrar ett mjölkaktigt latex. Blommorna bärs i nästan sfäriska klasar (umbeller) i toppen av plantan, vanligtvis med 2-5 klasar per planta. Varje blomma är cirka 2 centimeter lång och 1 centimeter bred. Blommorna är grönrosa till rosenrosa till purpurrosa och doftar mycket starkt och sött. Frukterna (baljorna) är cirka 10 centimeter långa, uppblåsta och täckta av små fingerliknande utsprång. De är gröna till en början och blir bruna när de mognar. De delas upp och avslöjar 50-100 frön, var och en med en vit, fluffig koma (”fallskärm”) som möjliggör vindspridning.

Miljväxten är naturens megaföda för insekter. Över 450 insekter är kända för att livnära sig på någon del av växten. Många insekter lockas till de nektarladdade blommorna och det är inte alls ovanligt att se flugor, skalbaggar, myror, bin, getingar och fjärilar på blommorna samtidigt. Ibland försöker kolibrier, utan framgång, att suga ut nektar. Dess saft, blad och blommor ger också föda. I nordöst och mellanväst är den en av de viktigaste födoväxterna för monarkens larver (Danaus plexippus). Andra vanliga matare är den färgglada (röda med svarta prickar) röda mjölkörtskinnbaggen (Tetraopes tetraophthalmus), mjölkörtsknoppslarven (Euchaetes egle) samt den stora (Oncopeltus fasciatus) och den lilla (Lygaeus kalmia) röda och svarta mjölkörtskinnbaggen (Lygaeus kalmia). De två sistnämnda är särskilt destruktiva eftersom både de vuxna och nymferna är fröätare. De kan förstöra 80-90 procent av en kolonis fröskörd. Den röda (eller orangeröda) och svarta färgningen hos de flesta av dessa insekter är känd som aposematisk färgning; det vill säga färgerna annonserar det faktum att organismen inte är god att äta.

Mjölkört innehåller olika halter av hjärtglykosidföreningar som gör växterna giftiga för de flesta insekter och djur. För vissa insekter blir hjärtglykosiderna ett försvar. De kan lagra dem i sin vävnad vilket gör dem oätliga eller giftiga för andra djur. Monarkfjärilar använder detta försvar och fåglar låter dem och larverna vara ifred. Vad fåglarna inte vet är att nordliga monarker som livnär sig på vanlig mjölkört ackumulerar relativt lite av de giftiga föreningarna och förmodligen skulle vara ätbara. De sydligare fjärilarna ackumulerar stora mängder av föreningarna från andra arter av mjölkört och är i själva verket giftiga. Man kan hjälpa monarkerna genom att uppmuntra befintliga områden och genom att plantera nya. Växten växer lätt från frön och sprids snabbt genom djupa rhizomer. Eftersom vanlig mjölkört kan vara ogräsrik och svår att ta bort bör man se till att växten endast etableras på platser där spridningen kan tolereras.