Undersökning av könsorganen

Om du besöker läkaren med symtom som tyder på en könssjukdom kommer din läkare troligen att be dig göra en undersökning av könsorganen. Sådana undersökningar hjälper läkaren att bättre förstå de symtom du upplever och att samla in de bevis som behövs för att kunna argumentera för en sjukdom framför en annan som orsak till dina besvär.

Genitalundersökningar skiljer sig åt mellan män och kvinnor. Varje typ av genitalundersökning beskrivs lite närmare nedan.

Kvinnlig genitalundersökning

För kvinnor innebär genitalundersökningen en bäckenundersökning. Bäckenundersökningen gör det möjligt för en läkare eller vårdgivare att kontrollera de inre och yttre könsorganen för tecken på sjukdom. Hos kvinnor omfattar reproduktionsorganen vulva (utsidan av slidan), vagina, livmoderhalsen, livmodern, äggledarna och äggstockarna. Olika lymfkörtlar i ljumskområdet undersöks också. Bäckenundersökningen åtföljs ofta av ett paputstryk, vilket innebär att ett cellprov tas från livmoderhalsen för testning.

Av uppenbara skäl bör kvinnor planera sin bäckenundersökning så att den äger rum på dagar då de inte har mens, då undersökningen inte är brådskande. Men när oroväckande symtom förekommer, till exempel onormala flytningar eller sveda vid urinering, bör bäckenundersökningen planeras så snart som möjligt, oavsett var kvinnan befinner sig i sin cykel.

En ordentlig bäckenundersökning kräver förberedelser. Kvinnor bör inte duscha, använda tamponger eller vaginala sprayer eller pulver eller föra in något i slidan (inklusive en penis eller något annat sexuellt föremål!) under 24 timmar före den planerade undersökningen.

När undersökningen inleds bör kvinnorna berätta allt om sina symtom för sin läkare och kunna uppge den första dagen av sin senaste menstruation samt längden på den perioden. Kvinnor bör också rapportera om de tror att de kan vara gravida, om de använder preventivmedel (och vilket slags) och om detta är deras första bäckenundersökning.

När kvinnan har tagit av sig kläderna från midjan och nedåt och blivit draperad med ett lakan/kjol, börjar bäckenundersökningen med att vårdgivaren tittar på könsorganen på utsidan av kroppen. Ett spekulum (ett instrument som ser lite ut som en ankars näbb) förs sedan in i slidan och expanderas sedan så att slidans öppning vidgas. Läkaren väljer ett spekulum som är av lämplig storlek för den person som undersöks. Spekulumet kan kännas kallt när det förs in och en tryckkänsla uppstår när det expanderar. Det är bra att ta djupa andetag för att slappna av i bäckenmusklerna för att lindra eventuella obehag som spekulumets expansion skapar. Spekulumet kan kännas obekvämt, men det ska inte göra ont.

När spekulumet expanderar undersöker läkaren slidans väggar för att leta efter sjukdomar. Därefter placerar läkaren spekulumet och undersöker livmoderhalsen för att leta efter avvikelser. En liten borste kommer att användas för att samla in celler från livmoderhalsen (detta är ”paputstryk”). Läkaren kan också använda stora bomullstops för att samla in prover för senare STD-testning (för klamydia, gonorré och relaterade sjukdomar). Denna första del av bäckenundersökningen avslutas med att läkaren fäller ihop och sedan tar bort spekulumet.

Efter spekulumundersökningen gör läkaren en ”bimanuell” undersökning, vilket innebär att han eller hon använder sina händer för att undersöka de inre könsorganen. Undersökarens händer kommer att vara handskar för den bimanuella undersökningen, och kan ha smörjgelé på sig vilket gör att de känns kalla. Läkaren för in en del av den ena handen i slidan medan den andra handen placeras på toppen av magen. Han eller hon känner på de inre organen och ser till att de har rätt storlek och form.

En ”rektovaginal” undersökning kan följa på den bimanuella undersökningen. Under den rektovaginala undersökningen, där läkarens fingrar förs in i både vagina och anus/rectum, undersöker läkaren det inre utrymmet mellan rektum och vagina och försäkrar sig om att denna vävnad är frisk och fri från avvikelser.

Om kvinnan som undersöks är över 50 år kan läkaren rekommendera att man undersöker blod i avföringen.

Helheten av bäckenundersökningen är vanligen klar inom 10 minuter. Undersökningen går snabbare och lättare när patienten andas djupt, kan slappna av i bäcken- och skinkmusklerna och inte gör plötsliga rörelser. Även om läkarens visuella fynd kan kommuniceras omedelbart till patienten kan det ta några dagar innan eventuella insamlade vätske- eller vävnadsprover som kräver testning behandlas och tolkas.

Mänsklig könsundersökning

Under den manliga könsundersökningen utför läkaren en visuell och manuell undersökning av de manliga könsorganen, vilket innefattar penis, testiklar, epididymis, sädesledarband och vas deferens (de tre sistnämnda är rör som förbinder de olika delarna av det manliga fortplantningssystemet). Om det är indicerat kommer läkaren också att undersöka ändtarmen/analen och prostatakörteln.

Det är viktigt att manliga patienter berättar för sin läkare om eventuella oroväckande sår eller sår, flytningar, smärta eller andra symtom som de upplever innan själva undersökningen påbörjas, så att läkaren vet vad han eller hon ska leta efter under undersökningen.

För undersökningen ombeds patienten att ta av sig kläderna från avloppet och nedåt (de får ett lakan eller en rock för att vara avskilda). Läkaren undersöker sedan könsorganen och undersöker huden för eventuella avvikelser, testiklarna för symmetri (att de är lika stora och har samma form) och penis för eventuella konstiga flytningar. Därefter palperar (rör vid) läkaren testiklarna och de strängar som förbinder testiklarna med kroppen för att se till att de har rätt form och storlek.

Avhängigt av vilka de aktuella problemen är kan läkaren göra ytterligare undersökningar. Läkaren kan till exempel föra in en liten svabb i urinröret (hålet vid penisens spets) för att ta prover av de vätskor som finns där för att undersöka om det finns könssjukdomar. Denna insättning svider och kan ge upphov till ömhet vid urinering under de närmaste dagarna. Läkaren kan också känna på musklerna i ljumskområdet för att leta efter bråck (som uppstår när en del av tarmarna sticker ut genom ett hål i musklerna i ljumsk- och magområdet).

Om det är lämpligt kan en rektalundersökning göras. Läkaren för in ett eller två handskbeklädda och smorda fingrar i patientens anus för att undersöka de vävnader som finns där efter avvikelser. Läkaren kan också manuellt undersöka prostatakörteln (som är åtkomlig från insidan av ändtarmen) för att upptäcka onormala knölar och allmän förstoring. En förstorad prostatakörtel kan tyda på prostatacancer, men det finns också godartade (icke-sjuka) orsaker (t.ex. godartad prostatahypertrofi). Andra tillstånd, t.ex. prostatit, gör att prostatan är smärtsam vid beröring.

Undersökningsprocessen kan vara pinsam för vissa män och ibland fysiskt obekväm. Undersökningen ska dock inte vid något tillfälle vara särskilt smärtsam. En man kan ta djupa andetag för att hjälpa till att göra situationen bättre.

Och även om läkaren kan rapportera sina intryck omedelbart efter att undersökningen är avslutad, kommer eventuella vävnads- eller vätskeprover troligen att kräva laboratorieanalyser och resultaten kan inte vara tillgängliga förrän om flera dagar.