US EPA

Detonation av kärnvapen ovanför marken sänder radioaktiva material så högt upp som 80 mil upp i atmosfären. Stora partiklar faller till marken i närheten av explosionsstället, men lättare partiklar och gaser färdas upp i den övre atmosfären. De partiklar som sveps upp i atmosfären och faller tillbaka ner till jorden kallas nedfall. Fallout kan cirkulera runt om i världen i flera år tills det gradvis faller ner till jorden eller förs tillbaka till ytan genom nederbörd. Falloutets väg beror på vind- och vädermönster.

• Om radioaktivt nedfall från kärnvapenprovningar
• Om var man kan få veta mer

Om radioaktivt nedfall från kärnvapenprovningar

Fallout innehåller vanligtvis hundratals olika radionuklider. Vissa stannar länge i miljön eftersom de har långa halveringstider, som cesium-137 som har en halveringstid på 30,17 år. Vissa har mycket korta halveringstider och avklingar på några minuter eller några dagar, som jod-131, som har en halveringstid på 8 dagar. Mycket lite radioaktivitet från vapentester på 1950- och 1960-talen kan fortfarande upptäckas i miljön nu.

USA genomförde det första kärnvapentestet ovan jord i sydöstra New Mexico den 16 juli 1945. Mellan 1945 och 1963 ägde hundratals sprängningar ovan jord rum runt om i världen. Med tiden ökade antalet och storleken (eller avkastningen) på dessa sprängningar, särskilt i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Efter att 1963 års fördrag om förbud mot begränsade provsprängningar undertecknades av Förenta staterna, Sovjetunionen och Storbritannien upphörde de flesta sprängningar ovan jord. Vissa ovanjordiska vapentester som utfördes av andra länder fortsatte fram till 1980. Sedan kärnvapenprovsprängningarna ovan jord upphörde har den dagliga strålningen i luften som avläses från övervakningsplatser minskat. Under många år har analyser av luftprover visat risknivåer som ligger långt under de lagstadgade gränsvärdena. Faktum är att resultaten nu i allmänhet ligger under de nivåer som instrumenten kan upptäcka.

EPA upprätthåller ett system av strålningsövervakare i hela USA. Dessa monitorer var ursprungligen utformade för att upptäcka radionuklider som släpptes ut efter en kärnvapendetonation. Nu använder EPA detta system, som kallas RadNet, för att undersöka bakgrundsstrålningsnivåerna på många platser i USA. Bakgrundsstrålning finns runt omkring oss hela tiden, mestadels från naturliga källor, som naturligt förekommande radon och uran. Mer information om RadNets historia finns på webbsidan Lär dig mer om RadNet.

Några av de radionuklider från nedfallet som EPA:s övervakningssystem kan upptäcka är:

• Americium-241
• Cesium-137
• Iod-131
• Strontium-90

Även om det finns mycket lite nedfall som fortfarande finns kvar i miljön är det viktigt att komma ihåg att nedfallet kan vara mycket farligt. Det här avsnittet handlar om de olika sätt på vilka vi kan utsättas för strålning om en kärnvapendetonation inträffar.

När en kärnvapendetonation inträffar kan människor, växter och djur utsättas för nedfallet på flera olika sätt. Boskap kan äta förorenade växter eller dricka förorenat vatten. Människor som sedan äter detta boskap kommer då fortfarande att drabbas av intern kontaminering, där radioaktivt material hamnar inuti våra kroppar, trots att de inte äter kontaminerade växter eller vatten direkt.

Radionuklider som inandas eller intas blockeras inte av en yttre sköld. Dessa radionuklider interagerar med inre celler och vävnader, vilket ökar risken för skadliga hälsoeffekter. När radionuklider intas kan de förändra cellernas struktur, vilket är ett av de sätt på vilka människor kan utveckla cancer. Hälsoriskerna från nedfall har beskrivits i många studier. Ett exempel är Federal Radiation Councils rapport från 1962, Health Implications of Fallout from Nuclear Weapons Testing through 1961. Detta är en av anledningarna till att strålskyddspersonal arbetar hårt för att skydda människor från onödig exponering för strålning.

Det radioaktiva damm som lägger sig på miljön runt omkring oss är ett exempel på potentiell extern exponering. Radionuklider som avger alfa- och betapartiklar skulle utgöra ett mindre hot om extern exponering eftersom de inte färdas särskilt långt i atmosfären och inte är lika genomträngande som mer energirik strålning. Avskärmning, som är en av de tre principerna för strålskydd, förhindrar viss extern exponering eftersom alfapartiklar blockeras av de döda hudceller som sitter på vår kropps yta. Gammastrålar färdas däremot mycket längre i atmosfären och är strålar med högre energi som endast kan blockeras av en kraftig avskärmning, som en betongvägg eller ett blyförkläde. Dessa strålar utgör en högre risk för extern exponering.