USA tillkännager en politik för ”massiva vedergällningar” mot kommunistiska angripare

I ett tal vid en middag som Council on Foreign Relations gav honom till ära, tillkännagav utrikesminister John Foster Dulles att USA kommer att skydda sina allierade med hjälp av ”avskräckande kraft i form av massiva vedergällningar”. Det politiska tillkännagivandet var ytterligare ett bevis på Eisenhoweradministrationens beslut att i hög grad förlita sig på landets kärnvapenarsenal som det primära försvarsmedlet mot kommunistisk aggression.

Dulles inledde sitt tal med att undersöka den kommunistiska strategin som, konstaterade han, hade som mål att USA skulle ”gå i konkurs” genom att överexploatera sin militära makt. Både strategiskt och ekonomiskt, förklarade sekreteraren, var det oklokt att ”permanent binda amerikanska landstridskrafter till Asien”, att ”permanent stödja andra länder” eller att ”permanent binda sig till militära utgifter som är så omfattande att de leder till ’praktisk bankrutt'”. I stället ansåg han att man borde utveckla en ny politik för att ”få maximalt skydd till en rimlig kostnad”. Även om Dulles inte direkt hänvisade till kärnvapen stod det klart att den nya politik han beskrev skulle vara beroende av sådana vapens ”massiva vedergällningsförmåga” för att bemöta framtida kommunistiska krigshandlingar.

Talet var en återspegling av två av de viktigaste principerna för utrikespolitiken under Eisenhower och Dulles. Den första var övertygelsen, särskilt hos Dulles, att USA:s utrikespolitik gentemot det kommunistiska hotet hade varit försiktigt reaktiv under den föregående demokratiska administrationen under president Harry S. Truman. Dulles upprepade konsekvent behovet av ett mer proaktivt och kraftfullt tillvägagångssätt för att minska det kommunistiska inflytandet. För det andra var president Eisenhower övertygad om att utgifterna för militär och utländskt bistånd måste kontrolleras. Eisenhower var en finanskonservativ och ansåg att den amerikanska ekonomin och det amerikanska samhället inte länge kunde ta emot den belastning som överväldigande försvarsbudgetar innebar. Ett starkare beroende av kärnvapen som ryggrad i USA:s försvar svarade på båda dessa farhågor – atomvapen var mycket effektivare när det gällde att hota potentiella motståndare, och de var också, i det långa loppet, mycket billigare än de kostnader som var förknippade med en stor stående armé.

LÄS MER: Kommunismens tidslinje