Välkommen till världens största penissamling

HUSAVIK, Island – När en lokal fiskare för tre år sedan hittade en död valross på sin fastighet klippte han av penis och ringde Sigurdur Hjartarson.

”Jag har tagit av den. Vill du ha den?” frågade han och tänkte att Hjartarson, som är intendent för det fallologiska museet som ligger några kilometer bort, kanske skulle vara intresserad av könsorganen från vad han beskrev som en extremt gammal, två ton tung valross.

Hjartarson var förtjust. Hans Icelandic Phallological Museum, som rymmer världens största samling av penisar och penisdelar, hade fått ytterligare ett värdefullt exemplar.

För att äga de privata delarna av varje manligt däggdjur som lever på Island, förstår ni – ett mål som han satte upp för sig själv för flera år sedan – behövde Hjartarson en valross, ett djur som blir alltmer sällsynt för varje år.

”Att samla på penisar är som att samla på vad som helst. Du kan aldrig sluta, du kan aldrig komma ikapp, du kan alltid få en ny, en bättre”, sade Hjartarson när han sträckte sig in i museets penisformade kassaapparat för att lämna tillbaka lite växel till en kund, innan han plockade upp en telefon med samma form.

Inredningen i detta isländska museum, eller ”phalloteca” som Hjartarson brukar kalla det, ser ut som en dyster inramning för någon morbid möhippa. Till och med lampskärmarna, som inte är gjorda för att se ut som penisar, är gjorda av pung från tjurar och lamm.

”Ni vet, samlare. De kan bli lite besatta”, förklarade Hjartarson.

Det som är kvar av valrossen rullar idag i museet, inlagd som en gigantisk ingefärsrot i en glascylinder som specialtillverkats för att rymma det imponerande verket. Den är försedd med texten: ”Medlem 100 cm , penisben 62 cm med båda testiklarna. I formalin.”

Men även om valrossen är Hjartarsons favoritstycke är den inte alls det största exemplaret i phalloteket. Den äran tillhör en kaskelot och dess skrämmande, sex fot långa penis.

”Det här är inte ens hela grejen”, säger Hjartarson och förklarar att när en val dör läcker två tredjedelar av dess penis ut. Han uppskattar att en kaskelotpenis i sin helhet är 13 fot lång och väger nästan 800 pund – imponerande meriter för ett djur som får använda den i bästa fall en gång om året.

Men alla penisexemplar som visas i Husavik är inte så skrämmande stora. Det gäller särskilt organet med koden ”D15b.”

Den här tillhörde en mänsklig man, en känd kvinnokarl vid namn Pall Arason som dog i januari vid 95 års ålder efter att ha påstått att han legat med 296 kvinnor (han förde naturligtvis en ”herrarnas poängtavla”).

Inte 1996 gick Arason med på att hans penis skulle skänkas till museet efter hans död. Han höll sitt ord, även om han strax innan han avled beklagade att den hade ”skrumpnat pinsamt” under de senaste åren.

I dag ligger exemplaret, med hår och allt, bland de mindre däggdjursföremålen – råttor, kaniner och hamstrar vars bitar, vilket är förödmjukande nog, kommer med ett förstoringsglas – i den genomskinliga lådan med texten: ”Homo Sapiens Sapiens. Medlem hel, med pung och båda testiklarna. I formalin.”

Varje år vallfärdar 11 000 besökare till nordöstra Island, till denna lilla fiskeby cirka 6 timmars bilresa från Reykjavik, för att se museets 276 penisföremål.

Majoriteten är från lokala arter, men Hjartarson odlar också en internationell avdelning.

”Det här är det, 37 år av att samla på penisar. Någon var tvungen att göra det”, säger Hjartarson och pekar på väggarna och skåpen fulla av uppstoppade, inlagda och torkade penisar, eller – i fallet med en tjur från 1988 – ”saltade, torkade och gjorda till en promenadkäpp.”

Hjartarson beskriver sig själv som en tråkig, konventionell person. ”Jag är en familjefar”, säger han.

Hans fru och fyra barn stöder hans hobby och behandlar den i stort sett som harmlös excentricitet. I år går Hjartarson i pension från att vara fallolog och hans enda son kommer att ta över museiverksamheten, som bara gick i vinst förra året.

Falloteksidén började som ett skämt 1974, med fyra torkade tjurpenisar, som Hjartarson fick av en vän. På den tiden användes en torkad tjurpenis, den så kallade pizzan, som en piska för djur.

”Jag behöll en och gav bort de andra tre till vänner som julklappar”, säger han.

Den ena delen räckte för att ge honom ett rykte. På den tiden bodde Hjartarson i den lilla hamnstaden Akranes där han var rektor på en gymnasieskola.

”Några av mina lärare arbetade på sommaren på en närliggande valfångststation och de började komma med valpenisar till mig, förmodligen för att retas med mig”, säger han. ”Sedan kom gradvis idén att det kunde vara intressant att samla in exemplar från fler däggdjursarter.”

För 1980 hade han 13 stycken, fyra från valar och nio från landdäggdjur. År 1997, när museet först öppnade i Reykjavik, hade han 62 stycken. Resten är historia, som man säger.

Men det isländska fallologiska museet i Husavik säger kanske mer om Islands sexuella kultur och sedvänjor än vad det gör om Hjartarsons hobby.

För inte så länge sedan skulle ett museum som detta på Island ha varit otänkbart hävdar Sigurjon Hafsteinsson, antropolog och biträdande professor vid Islands universitet.

”I början av 1990-talet införde den nyliberala regeringen en betoning på underhållning, kreativitet, turism, et cetera, vilket gjorde det möjligt för nya idéer att komma fram offentligt”, säger han. ”Detta, och mer därtill, gjorde det möjligt för det fallologiska museet att uppstå och blomstra.”

Hafsteinsson utforskar för närvarande fallologin och vad han kallar ”islänningarnas exceptionalism” i en bok som han håller på att skriva i ämnet.

Den har som arbetsnamn?

Icelandick.