Vårt nya liv på Oregonkusten för alltid: Del ett
Vi klarade det!!! Vilket ni redan vet eftersom vi kom hit för en vecka sedan. Nästan en vecka sedan. För sex dagar sedan. I princip för en vecka sedan.
Och det.är.dumt.fantastiskt.
Mina ögon vet inte vad de ska göra med sig själva här. Man ser bilder hela sitt liv av den här karga terrängen, skogen, bergen, vattnet, sanden, Subarus.
Men i verkligheten är det bara löjligt! Och vi har knappt ens börjat. Vi har SÅ mycket planerat under de kommande tre veckorna, men för tillfället – en liten titt på hur förra veckan såg ut.
Redo, BRAH?
En av de allra första sakerna vi gjorde var förstås att leta musslor. Det här är ångmusslor och de är SÅ GODA. Vi letade efter rakknivsmusslor igår, vilket du redan sett i mina Stories och skickade mig emojis med kräkningar i flera timmar, vilket är okej. Jag förstår. Jag skickade dem direkt tillbaka till dig i solidaritet. Faktum är att jag har ett helt inlägg om jakten på knivmusslor som kommer nästa vecka. Få dina emojis med kräkningar i ansiktet redo!
Vårt hus är fantastiskt. De där gigantiska fönstren sveper runt över halva huset, och de ligger i linje med Neahkahnie bergets lutning perfekt, men jag visar er inte det här eftersom jag inte trodde att jag skulle prata om det förrän just nu k byeeeeeeee.
Så Manzanita – okej, vi visste INGENTING om den här platsen när vi började leta efter vårt bo i nordvästra Stilla havet. Vi visste att vi inte ville ha ett alltför turistigt ställe, utan något som ändå erbjöd några charmiga platser som vi kunde utforska och frekventera under månaden. Och det är helt enkelt perfekt! En huvudsaklig ”gata” med några lokala restauranger, en vingård, en livsmedelsbutik, en bokhandel (går i dag) och affärer där man kan köpa saker som man egentligen inte behöver men som man uppenbarligen behöver. Som billiga stapelbara ringar med små senapsjuveler på. Det är allt jag kan tänka på.
Detta är Winery at Manzanita – ett gulligt ställe. De har dessa galna gourmet s’mores och även om barnen ser ut som om de tvingas till algebra så älskade de dem verkligen. Jag fick till och med en tugga! LIVING ON THE EDGE, GUYS.
Närmast Manzanita ligger en liten stad som heter Nehalem. Och när jag säger ordet Nehalem säger jag det som Maya Rudolph kanske gör. Infällda ögon, dubbelhaka men ändå en sexig känsla med en lätt svajning i axlarna, ”Ne-HEH-lem”. Och det får mig att fnissa.
Det var på den här vingården som jag upptäckte en chockerande (<-sagd som Joan Cusack i High Fidelity) sanning.
Att RIESLINGS (som jag alltid har sagt kan ruttna i helvetet) KAN vara torra och är avsedda att vara torra och är ljuvligt läckra när de är torra.
Gubbar, jag drack en Riesling. Och jag gillade den. Och blev lite nervös. Inte ett dugg sött och jag skojar inte. Torr som ett ben, krispig. Jag är en annan person.
Aaron vill åka tillbaka nästa helg eftersom den här vingården är värd för en stor reggaefest och jag säger… okej?