Vad är cancer?

Vad är cancer?

Tecknet cancer avser ett stort antal sjukdomar som kännetecknas av okontrollerad celltillväxt. Dessa sjukdomar resulterar oftast i en onormal vävnadsmassa (tumör) utan syfte, även om det finns former av cancer som inte orsakar tumörer. Cancerceller växer snabbare än normala celler, är okoordinerade och fortsätter ofta att växa om ingen behandling sker.

Det finns många olika typer av cancer; alla celler i kroppen har potential att bli cancerartade. Cancersjukdomar klassificeras utifrån de vävnader (t.ex. muskler, hud, organ) från vilka de uppstår. Det är viktigt att notera att tumörer kan vara både godartade (icke-cancerösa och vanligtvis inte livshotande) och maligna (cancerartade och livshotande om de inte behandlas). Godartade tumörer växer i ett lokalt område i en jämn och jämn utbredning, men elakartade cancerformer kan invadera de omgivande vävnaderna eller sprida sig ännu längre. Ett av de utmärkande kännetecknen för en elakartad tumör är dess förmåga att metastasera. Detta är när cancerceller lämnar den primära platsen (där cancern började), reser till andra platser i kroppen och binder sig till vävnader som inte är relaterade till den ursprungliga cancern.

Vad orsakar cancer? Varifrån kommer cancer?

Cancer är resultatet av genetiska skador på celler. Kroppen består av biljoner celler som grupperar sig för att bilda vävnader och organ som hud, blod, muskler, ben, hjärta och lungor. Cellerna innehåller gener (DNA) som talar om för dem när de ska växa, dela sig, arbeta och dö. Normala celler följer en ordnad process och ersätts när de blir gamla och dör. Ibland avbryts dock denna process av faktorer som strålning, kemikalier, hormoner eller infektioner som gör att cellerna blir onormala. Ålder kan också vara en faktor, även om vissa abnormiteter kan uppstå spontant.

Cancer utvecklas när onormala, gamla eller skadade celler överlever och förökar sig när de borde ha dött och ersatts av normala celler. När onormala celler delar sig och förökar sig utan att stanna upp kan de bilda massor eller utväxter utan syfte, så kallade tumörer. Cancersjukdomar kan också släppa ut celler i blodet där de cirkulerar fritt i kroppen.

”När onormala celler delar sig och förökar sig utan att stanna kan de bilda massor eller tillväxter utan syfte, så kallade tumörer.”

Alla däggdjur har immunförsvar för att förhindra eller reparera cellskador. Dessa skyddsmekanismer är dock inte perfekta. Vissa individer har defekter i sina försvarsmekanismer, vilket resulterar i en högre förekomst av cancer än förväntat. Vissa av dessa defekter finns redan vid födseln; till exempel har vissa renrasiga hundar ärvda tendenser att utveckla specifika former av cancer. Andra utvecklas med tiden. I vissa fall är skyddsmekanismerna oförmögna att hantera eller reparera överdriven skada från yttre (t.ex. miljö) faktorer. Oavsett felet resulterar alla i mutationer.

Varför har mitt husdjur utvecklat cancer?

Det finns inget bra svar på varför vissa husdjur utvecklar cancer. Ungefär en av fyra hundar kommer att utveckla cancer. Det är ungefär lika vanligt för katter. Cancer är den främsta dödsorsaken hos äldre husdjur. Det finns många faktorer som kan påverka utvecklingen av cancer, men precis som hos människor är det omöjligt att verkligen veta varför vissa individer utvecklar cancer medan andra inte gör det.

”Det finns många faktorer som kan påverka utvecklingen av cancer.”

I vissa fall kan exponering för kända cancerframkallande ämnen (cancerframkallande ämnen), såsom solljus, kemikalier och cigarettrök, spela en roll. I andra fall, särskilt hos vissa raser, finns det en genetisk känslighet för cancer. Vissa cancerformer är orsaksmässigt kopplade till fetma, infektioner och inflammationer, och vissa behöver hormoner för att utvecklas och bestå.

När cellerna genomgår fler och fler delningar när ett husdjur åldras ökar risken för att ett misstag (mutation) inträffar under dessa celldelningar. Resultatet blir att förekomsten av cancer ökar med åldern.

Och även om det finns många faktorer som kan påverka utvecklingen av cancer eller ses som en orsak till cancer, finns det inget svar på varför dessa faktorer främjar tillväxten av cancer hos vissa husdjur och inte hos andra.

Kan mitt husdjur få cancer från ett annat djur? Kan mitt husdjur överföra cancer till andra?

I de allra flesta fall är svaret på båda frågorna NEJ.

Det finns dock vissa virus och andra mikroorganismer som kan orsaka cancer hos djur. Djur kan smittas med ett av dessa agens från sin mamma före eller under födseln, genom direktkontakt med andra djur av samma art eller genom bett från ”vektorer” (bärare) som loppor eller fästingar.

Felinleukemivirus (FeLV), till exempel, kan orsaka cancer i blodet och det lymfoida systemet hos katter. Ibland överför en infekterad drottning viruset till sina kattungar före eller under födseln. FeLV sprids dock oftare genom nära kontakt med infekterade katter som utsöndrar viruset i saliv, urin och avföring. Om din katt är infekterad kan den föra smittan vidare till andra katter.

Om ditt husdjur är infekterat med en specifik överförbar cancer kommer din veterinär att informera dig om detta och du måste vidta åtgärder för att förhindra att ditt husdjur smittar andra djur.

Vilka tecken på cancer?

Det tydligaste tecknet på de flesta cancerformer är en knöl som fortsätter att växa. Denna knöl kan sticka, blöda eller orsaka andra fysiska effekter (t.ex. tryck och förskjutning av de omgivande vävnaderna). Men eftersom cancer kan utvecklas i vilken cell som helst i kroppen kan inre cancer vara svårare att upptäcka.

Viktminskning på grund av förlust av kroppsfett och muskler är vanligt vid maligna cancerformer. Oförklarlig, kronisk viktnedgång kan vara ett viktigt tecken på cancer. Andra tecken på cancer kan vara onormal blödning, oförklarlig kräkning eller diarré, svullna lymfkörtlar, hosta och hälta. Dålig andedräkt eller ett förändrat ätmönster kan vara ett tecken på cancer i munnen (munnen).

Hur diagnostiseras cancer?

Din veterinär kan misstänka att ditt husdjur har cancer baserat på vissa kliniska tecken (t.ex. en knöl, aptit- och/eller energiförlust och viktförlust). Röntgen kan vara användbart för att upptäcka inre tumörer, inklusive metastaser. Blodprov kan hjälpa till att upptäcka vissa tumörer. För att identifiera de flesta tumörtyper är det nödvändigt att ta ett prov av tumören. Beroende på vilken typ av tumör som misstänks kan din veterinär få detta prov genom en fin nålsaspiration, en vävnadsbiopsi eller ett fullständigt avlägsnande av tumören. I vissa fall kan en explorativ operation eller ultraljudsstyrning behövas.

”För att identifiera de flesta tumörtyper är det nödvändigt att få ett prov av tumören.”

Det enklaste tillvägagångssättet är i många fall aspiration (sugande avlägsnande) av tumörceller med en spruta och en nål (fin nålsaspiration). Det kräver ingen allmän anestesi eller operation. Mikroskopisk undersökning av de erhållna cellerna kallas cytologi. Vissa tumörer kan diagnostiseras korrekt med cytologi.

I de flesta fall måste dock ett biopsiprov av vävnaden undersökas för att nå en korrekt och tillförlitlig diagnos. Din veterinär skickar provet till ett specialiserat laboratorium för undersökning av en veterinärpatolog. Förberedelsen och den mikroskopiska undersökningen av vävnad kallas histopatologi.

Histopatologirapporten anger vanligtvis om en tumör är godartad eller elakartad. Malignitet beskrivs ofta av tumörnamn som slutar på karcinom eller sarkom. Dessa, tillsammans med tumörens ursprung eller typ, graden (hur aggressiv den ser ut i mikroskopet) och stadiet (hur långt den har spridit sig), anger hur cancern sannolikt kommer att bete sig.

Om ditt husdjur diagnostiseras med cancer kan din veterinär hänvisa dig till en veterinär onkolog (en läkare som specialiserar sig på att diagnostisera och behandla cancer).

Vilka typer av behandling finns att tillgå?

Den vanligaste och ofta effektivaste behandlingen är att kirurgiskt avlägsna tumören. Andra behandlingar kan övervägas för tumörer som är för stora eller för många för att avlägsnas, på otillgängliga ställen och för cancertyper som inte är tumörer, till exempel leukemi. Dessa inkluderar läkemedel (kemoterapi), immunterapi (specifik eller ospecifik stimulering av immunsystemet) och strålbehandling. Dessa behandlingar utförs vanligtvis på specialiserade centra. Nya metoder, t.ex. cancervacciner, är under forskning och utveckling.

Kemoterapi, strålning och immunterapi lämpar sig inte för alla typer av cancer och kan ha betydande biverkningar. Ungefär 85 % av de djur som genomgår kemoterapi kommer inte att utveckla biverkningar. De som gör det kan dock vanligtvis behandlas symtomatiskt med läkemedel, och symtomen är vanligtvis kortvariga. Mindre än 5 % av de djur som behandlas med kemoterapi kommer att behöva läggas in på sjukhus på grund av biverkningar. De flesta husdjur som känner sig sjuka före kemoterapi mår faktiskt bättre när de har fått behandling (särskilt husdjur med lymfom).

”Den vanligaste och ofta mest effektiva behandlingen är kirurgiskt avlägsnande av tumören.”

Det finns många frågor att ta hänsyn till vid beslut om cancerbehandling och din veterinär eller veterinäronkolog kommer att diskutera dessa med dig.

Kan cancer botas?

Det finns fall, med maligna såväl som godartade tumörer, där kirurgi ger bot. I de flesta fall av malign cancer är dock ett permanent botande inte nödvändigtvis möjligt eller ens målet. Målet är i stället att ge ditt husdjur bästa möjliga livskvalitet så länge som möjligt. Behandlingen får aldrig vara värre än sjukdomen. Vissa husdjur – även de med mer aggressiva cancerformer – kan uppleva långa remissioner (försvinnande av påvisbar cancer under en viss tid) med behandling, men så småningom kommer cancern tillbaka.

Som hos människor ökar vår förståelse för cancer hos djur. I takt med att vår förståelse av sjukdomen förbättras kommer även vår förmåga att kontrollera, och till och med bota, cancer att förbättras. Om ditt husdjur får diagnosen cancer ska du se till att lära dig så mycket du kan om den. Även om det kanske inte finns något botemedel kan det finnas många alternativ för vård.

Medarbetare: Debbie Stoewen DVM, MSW, RSW, PhD; Christopher Pinard, DVM