Vad ligger bakom en fobi för hål?
Julia var omkring 11 år när det hände första gången. Hon släppte in sig själv i sin pappas lägenhet i Malmö i Sverige, tappade sin skolväska och slängde sig i soffan. Hon slog på tv:n och slog på sin favoritkanal i tid för tecknade filmer. Skärmen fylldes av en tecknad man med ett stort huvud. På hans haka fanns enorma sprickor i stället för hud eller skägg. Plötsligt kände hon att hon skulle spy av avsky. Hon knäppte ihop ögonen och famlade efter knappen för att stänga av TV:n.
Varje månad eller så efter detta såg hon något som hon bara inte kunde stå ut med. Något som fick henne att känna sig fullständigt äcklad och skräckslagen. Ibland var det sprickor, men andra gånger var det mönster av hål eller prickar, eller scener från naturprogram som visade saker som grupper av havstulpaner. Hon skakade, svettades och hamnade gråtande på golvet. En gång satt hon och chattade i telefon när hon såg något så fruktansvärt att hon kastade mobilen tvärs över rummet. Ingen annan hon kände verkade ha denna märkliga reaktion. Vad var det som hände?
En dag, när hon bodde i London i 20-årsåldern, kom hennes dåvarande pojkvän in genom ytterdörren efter jobbet. ”Julia!” ropade han. ”Jag vet vad du har!”
Trypopofobi är en aversion mot kluster av hål eller sprickor som förknippas med känslor av rädsla och äckel. Du kanske inte har hört talas om det. Men oroa dig inte: du kommer inte att kunna glömma det nu. Psykologer känner igen ett antal fobier som kan ha en enorm negativ inverkan på människors liv. Det nya barnet i klassen, trypofobi, är ännu inte allmänt accepterat som en av dem. Det finns till och med en debatt om huruvida det är en fobi överhuvudtaget, för medan de flesta fobier är synonyma med skräck, verkar det som om ett antal fobier framkallar både äckel och rädsla. Vissa forskare anser att trypofobi endast grundar sig på äckel.
Om man frågar folk vad som först utlöste deras trypofobi beskriver de allt från en julkula till en bild av ett getingbo, gropiga tegelstenar i en vägg, bubblor i kaksmeten eller hur vattnet pärlar på deras axlar efter en dusch. Förutom sådana utlösande föremål i verkliga livet beskriver många trypofober bilder som särskilt problematiska. Bilder med lotusfrökapslar nämns ofta som första utlösande faktor. Lotusplantan producerar stora gröna frökapslar som nästan ser ut som ett duschhuvud, med många stora frön. Memeet ”lotusboob”, en falsk bild och berättelse om ett infekterat bröst, orsakade en hel del uppståndelse när det började cirkulera på e-post 2003.
Det finns begränsad forskning om trypofobi, men en studie kan hjälpa till att förklara varför det memeet (som avslöjades av faktagranskningswebbplatsen Snopes) spreds så långt och brett – den visade att trypofobin är mer kraftfull när hålen visas på hud än på icke-djuriska föremål, t.ex. stenar. Äcklet är större när hålen visas på ansikten.
Förvisso skulle lotusbröstmemet inte ha gått någonstans utan internet. Nätet har kopplats till framväxten av andra tillstånd som har fysiska eller beteendemässiga symtom men som, enligt många, har sitt ursprung i sinnet – så kallade psykogena tillstånd.
Från Strasbourgs dansplåga 1518 till 2011 års fall av ryckande tonårsflickor i en liten stad i delstaten New York, är psykogena masssjukdomar inget nytt. De är en del av det mänskliga väsendet. Men med Internet och dess praktiskt taget omedelbara globala lavin av information kan miljarder av oss utsättas för potentiella utlösande faktorer var vi än befinner oss i världen. Och alla som har en enhet och en internetanslutning är en potentiell spridare. Det har vuxit fram grupper på nätet kring saker som Morgellons sjukdom (en oförklarlig hudsjukdom) och människor som tror att de är ”måltavlor” som förföljs, övervakas eller experimenteras med av etablissemanget. Är trypofobi ett annat av dessa märkliga tillstånd? Är det en produkt av den digitala världen, eller sprids det helt enkelt genom den? Och varför är just hålen för de drabbade människorna orsaken till total skräck?
Julias pojkvän tog tag i sin bärbara dator och skrev ursinnigt i en sökmotor. Han valde en video bland resultaten och klickade på play. Hon höll i tio sekunder innan hon brast i gråt och sprang ut ur rummet. Videon var en av många som man kan hitta idag och som ”testar” om man har trypofobi. De brukar vara en serie utlösande bilder – allt från lotusblomsfrön till svampar. När hon väl hade lugnat ner sig tänkte Julia på vad detta ögonblick betydde. ”Jag blev verkligen överraskad, men också lite glad”, säger hon. ”Det kändes ganska betryggande att andra människor hade samma sak.”
Det fanns bara en hake. Hon kunde inte söka mer information på nätet eftersom det första man ser när man söker på ”trypofobi” är utlösande bilder.
Därmed blev hennes pojkvän hennes utsedda Googler och läste högt allt han kunde hitta om sjukdomen. Det var också så Julia upptäckte och gick med i en av de två största Facebookgrupperna för trypofober.
Skummande genom grupperna tar det inte lång tid att inse att trypofobin smyger sig in i alla aspekter av livet. De drabbade personerna lever i ständig rädsla för att oavsiktligt eller avsiktligt bli utlösta av ett antal till synes ofarliga bilder eller föremål, från smultronställen till bromsljus.
En massageterapeut berättar för mig: ”Jag kan inte titta på vissa saker … Jag måste skicka iväg en del kunder om de har utlösande hudproblem.”
”Håren på mina armar reser sig när jag ser MÅNGA hål”, skriver en annan person. ”Jag skulle komma att tänka att jag kommer att dö om jag fortsätter att titta.” De oroas också av allt med ”håriga spikar”.
På Facebook säger en person att de ”alltid undrar om jag är på väg att bli smälld i ögonen med pods, eller hål i stenar”. De fortsätter med att beskriva hur de tittar på tv eller film. ”Det finns kostym- och makeup-artister som älskar effekten för djup på skärmen. Vi kommer att tillbringa resten av vår tid med att titta på tv i en knut …”
En användare beskriver sig själv som en ”stor kille på 1,80 meter” som blev ”helt platt” av en bild.
Online och i verkligheten säger trypofobiska personer att de också medvetet får se utlösande bilder av personer som vill framkalla en reaktion. ”Det kommer aldrig att bli roligt att överraska mig med en bild med små hål etc.”, skriver en person. ”Att få mig att få panik är bara grymt.” För dessa människor är trypofobi en fråga som ingen vill behöva besvara: Vad finns i de där hålen?
Patienten är klädd. En prickig svart filtlinje markerar gränserna för bulan. Läkaren väljer sitt vapen. ”Redo?” frågar hon. Kniv mot hud. En okroppslig hand med handskar svävar i närheten och håller i en gasbinda. Nästan. Nästan. Nästan.
Då händer det. En enorm stråle av havremjölksliknande pus stiger upp ur en axelcysta. En pormaskar ger efter för de krafter som läggs på den, och död hudmassa slingrar sig ut ur porerna som smör som pressas genom en gräddknäppare. Det är äckligt och fascinerande.
Jag är märkligt fascinerad av den amerikanska dermatologen Sandra Lee, även kallad Dr Pimple Popper. Hon har 3,5 miljoner följare på Instagram, 5,4 miljoner på sin YouTube-kanal, SLMD, och en tv-serie. Jag är uppenbarligen inte ensam.
Jag kan inte sluta titta på hennes videor när jag väl har börjat. Jag får en smak i munnen – tjock, lätt metallisk saliv. Huvudet rusar av förväntan, otålighet, spänning som byggs upp före utlösningen. Om du inte är au fait, så är pimple popping trenden för att filma, på nära håll och personligen, handlingen att knäppa, pressa eller på annat sätt ta bort pormaskar, cystor och andra dermatologiska dementier. Det är äckligt. Det är också ambivalent, inte i betydelsen obeslutsamhet eller tvetydighet, utan snarare en stark spänning mellan motsatta krafter – något som forskare på området säger är ”lika kapabelt att hjälpa och skada, få folk att skratta och göra dem arga”. För mig är det grovt att ta bort finnar, men det är också övertygande. Prova en video på dina närmaste och käraste. (Svärmor: älskar den; kollega som sitter farligt nära mitt skrivbord: inte så mycket). Det verkar också som om det delar trypofobin i mitten.
”De är förvånansvärt tillfredsställande. Jag vet inte varför”, säger Julia, som trots sin trypofobi är intresserad av enstaka poppingvideor. Tycker hon att de triggar henne? ”Lite grann, men bara på den nivån att det ändå är ganska trevligt. Det är en superkonstig blandning, som att göra något som man vet är lite farligt men som man ändå gillar.”
Vad finns det i de där hålen? Pus, blod, skräp. Äckligt, men bekant. Och som man tar itu med.
Tänk på när du senast blev äcklad, jag måste bleka min hjärna och tvätta mina händer för evigt äcklad. När det än var, och vad som än låg bakom, har vi något gemensamt. Den min som du skulle ha gjort (och som du förmodligen gör nu, när du minns) är densamma som min när jag senast klev in i varm kattsjuka. Dina ögonbryn drar ihop sig, dina ögon smalnar av, din näsa rynkar sig och din överläpp krullar sig ihop. Detta äcklade snarkande styrs av en muskel som kallas levator labii superioris – vars rörelse ses som det unika ansiktsuttrycket för äckel.
Forskare menar att vi har utvecklat äckel för att hjälpa oss att undvika patogener – saker som kan orsaka sjukdomar – som finns i allt från förstörd mat till giftiga växter, från kräkningar till döda kroppar. När vi möter saker som vi förknippar med sjukdom eller förruttnelse, skruvar vi instinktivt upp ansiktet för att försöka hindra dem från att tränga in i våra kroppar genom munnen, näsan och ögonen. Vi tar till oss, säger ”äckligt” och drar oss undan för att skydda oss från att utsättas för dem och deras sjukdomsladdade möjligheter.
Denna reaktion för att undvika patogener ses nu som en viktig del av det som kallas det beteendemässiga immunförsvaret. Detta beskriver våra tankeprocesser och beteenden när vi försöker undvika parasiter och infektionssjukdomar. Tom Kupfer, en emotionsforskare vid Vrije Universiteit i Amsterdam, tror att trypofobi är kopplad till våra evolutionära anpassningar för att undvika parasiter som lever på vår hud – saker som huvudlöss och sandloppor. (Är det jag, eller är det någon annan som känner sig kliande?)
Samma som den typiska äckelreaktionen utvecklades för att hindra oss från att äta saker som kan göra oss sjuka, kan hudbaserade reaktioner som att känna sig kliande eller att vår hud kryper ha utvecklats för att skydda oss från dessa ektoparasiter. Med andra ord är vårt behov av att klia oss på klådan inte annorlunda än om en ko täckt av flugor viftar med svansen eller om en loppisdrabbad katt putsar sig.
En studie som Kupfer lett tillsammans med andra forskare visar att man inte behöver känna parasiter på huden för att få den reaktionen. ”Det ser ut som om bara dessa bilder kan utlösa den hudskyddande reaktionen, även om den normalt skulle utlösas av något som faktiskt kryper på huden”, säger han.
Och medan personer utan trypofobi blev äcklade av sjukdomsrelaterade bilder, som t.ex. fästingar som sitter på en hunds öra, men inte av bilder av oskyldiga saker, som t.ex. hål i bröd, reagerade personer med trypofobi på exakt samma sätt på båda typerna av bilder. Kupfer föreslår att de kan överreagera på saker som liknar patogener eller parasiter men som i själva verket är ofarliga. Som att någon som är rädd för ormar blir rädd när de ser en trädgårdsslang ur ögonvrån.
Som med pimple popping finns det en ambivalens inom trypofobin. Vissa stödgrupper på nätet förbjuder publicering av bilder som kan trigga människor, men på Reddit är underreddit för trypofobi helt motsatsen. Som ”ratterstinkle” berättade för en annan användare: ”Så hur det fungerar i den här undergruppen är att folk lägger upp bilder som utlöser trypofobi.” Detta var i en tråd som hette ”That’ll do it”. Nedan fanns en skärmdump från en telefon som visade en man med trasig, hålig hud i ansiktet.
Kan kluster av hål faktiskt tilltala vissa människor? Det finns trots allt både tarantula-ägare och araknofober, fallskärmshoppare och människor som är för rädda för att klättra upp på en trappstege. Kanske. På Reddit finns en underreddit om ”trypofili”, där en användare frågar, uppenbarligen retoriskt: ”Så detta är i princip en spegel av /r/trypofobi med olika bildtexter? Missar jag något?”
I en av de två största Facebookgrupperna för trypofobi förklarar en användare sitt eget hatkärleksförhållande till trypofobiskt material: ”Sedan jag insåg att jag inte var ensam försökte jag desensibilisera mig för de bilder som påverkar mig fruktansvärt mycket. När jag försökte göra det stötte jag på en YouTube-video om en veterinärklinik i Gambia. Nu har jag blivit besatt av att titta på deras videor om ett specifikt tillstånd. Jag överdriver inte när jag säger att jag är besatt; det är något av det första jag tittar på när jag vaknar. Jag måste titta på den flera gånger under dagen.”
En annan skriver: ”Jag känner mig nästan lockad att titta på bilderna av det eftersom min hjärna kanske säger till mig att om jag tittar tillräckligt mycket på det så kommer det att sluta besvära mig.”
Det finns en hel del diskussioner om den här typen av exponeringsterapi i onlinegrupperna, särskilt med tanke på att former av den används för att behandla psykiatriska problem, inklusive fobier, posttraumatiskt stressyndrom och tvångssyndrom. Det verkar dock inte finnas någon publicerad forskning om huruvida den är framgångsrik eller inte när det gäller att behandla trypofobi.
En del trypofobiska personer söker tröst i en annan internettrend: autonom sensorisk meridianreaktion. ASMR har fått ett stort genomslag på YouTube. Enligt uppgift finns det 13 miljoner videoklipp som är avsedda att ge tittarna ”hjärnkittlingar”. ASMR-fans säger att de slappnar av och att det till och med kan motverka sömnlöshet. I april 2019 meddelade ett hotell i New York att det gjorde ASMR-videor på rummet tillgängliga för sina gäster. Klassiskt ASMR-foder är bland annat människor som äter, viskar, borstar håret, knyter papper, knackar och – något märkligt – den amerikanska tv-artisten Bob Ross målningsvideor.
Det finns en aspekt av social smittspridning i dessa onlinegemenskaper, säger Adrienne Massanari, biträdande professor i kommunikation vid University of Illinois i Chicago. ”Du kan enkelt dela videor och gifs väldigt snabbt och föra en konversation som på sätt och vis tar dig bort från den ensamma förståelsen av att titta på videon.”
Med ett par svep och knackningar gör avsändaren sin upplevelse av den lilla biten av internet till en gemensam händelse. Att dela med sig av sådana upplevelser är något som Massanari kallar ”djupt mänskligt”. Vi kan känna denna känsla av samhörighet även om det vi delar med oss av är något som vid första anblicken verkar motbjudande.
Julia går inte mycket på nätet, av rädsla för att se något utlösande. ”Det tar lång tid att släppa det efteråt”, säger hon. Hon är försiktig med triggers offline också. Hon älskar TV och filmer, men undviker allt som handlar om undervattensscener eftersom hon annars skulle se havstulpaner eller djur med prickmönster som ser ut som hål. Hon simmar inte i havet av samma anledning – hon stannade kvar på båten under en familjesemester i Egypten medan hennes syskon njöt av vattnet. En gång tvingade hon en vän att byta tröja eftersom den var full av hål och hon inte kunde titta på honom.
Hon studerar visuell kommunikation och har den fantastiska Instagram som man kan förvänta sig: bilder av skyskrapor, takfönster, trappor. Hon gör till och med shoppingvagnar och paraplyer vackra – alla starka vinklar, brytning och reflektion, ljus och skugga. Vissa bilder visar hål men de är regelbundna, rena och kliniska. Som insidan av hennes tvättmaskin och runda fönster på en byggnads framsida. Det är exakt. Inneslutet. Det finns inga sprickor.
Jag frågar om hennes kurs interagerar med hennes trypofobi. ”Än så länge inte ännu”, säger hon. ”Det är en blandning av teori och praktik, och vi fotograferar det vi vill fotografera.”
Jag säger att hennes bilder ser väldigt linjära ut. ”Jag har faktiskt aldrig tänkt på det”, säger hon. ”Jag älskar struktur i bilderna. Kanske handlar det om kontroll.”
Har du fått någon behandling? Jag frågar.
”Finns det någon?” frågar hon förvånat.
Jag snubblar fram ett svar om samtalsbehandlingar.
Massanari berättar för mig hur en del personer med ångest använder saker som pimple-popping, ASMR och miniatyrmat (googla det – det är fascinerande) för att lugna sig själva.
”Om du använder dessa videoklipp som ett sätt att släppa loss och som ett sätt att hantera det kan det både vara en riktigt underbar sak, men det är också ett riktigt sorgligt tillstånd”, säger Massanari. ”Detta är vad människor gör eftersom de kanske inte har så många andra möjligheter till professionellt stöd.”
För tillfället kommer Julia att fortsätta som hon har gjort och försöka undvika det hon inte kan stå ut med. Men inte ens i sömnen är hon säker. Ibland när hon släpper av sig ser hon bilder på hål som rycker henne vaken. Är det bilder som du har sett förut? Jag frågar henne. ”Nej, säger hon. ”Det är bara mitt huvud som hittar på hål.”
När man väl känner till trypofobi, oavsett om man har den eller inte, börjar man upptäcka potentiella utlösande faktorer överallt. Man börjar också prata om det. På puben, på jobbet, i samtal med min mamma är jag som Julias pojkvän eller de där Reddit-affischerna, där jag snabbt drar upp en skärm full av lotusfrökapslar, surinamiska paddor och honungskakor och läser personens ansiktsreaktioner. För många låter det för konstigt för att vara sant. Bara ännu en socialt smittsam internet-icke-sjukdom. Mediernas bevakning spelar på populistiska vinklar – en Kardashian som ”offentliggör sin kamp mot trypofobi”, en kändiskock som lägger ut trypofobiframkallande bilder av nötköttsstrumpor eller studenten som är för rädd för bubblor för att diska.
Vad man inte ser – såvida man inte letar – är den försvagande kraft som en enda bild kan ha för att förstöra någons dag eller vecka. Ett tvång att titta på bilder som får en att må illa eller få panik. Att man måste granska den film man vill se med sitt barn, den nya boxen man har laddat ner, reklamen på bussen, bara för att undvika att något skräckinjagande väntar där.
Oavsett om det officiellt erkänns som en fobi eller en annan typ av tillstånd eller inte, är trypofobi verklig för de människor som upplever den. Men samtidigt som internet spelar sin roll i spridningen av dessa skrämmande bilder underlättar det också kontakterna. Människor från olika kontinenter som annars aldrig skulle träffas diskuterar nu på nätet saker som hur upprörande en scen i filmen Wreck-It Ralph är.
I en värld på nätet som verkar alltmer splittrad har subkulturer som de som är baserade på trypofobi, ASMR och pimple-popping en viktig sak gemensamt. De påminner oss om vår mänsklighet. Hud och ben. Kött och blod. Oavsett om det är med glädje eller avsky, eller lite av båda, känner vi. Vi lever.
Detta är en redigerad version av en artikel som först publicerades av Wellcome på mosaicscience.com och återpubliceras här under en Creative Commons-licens. Anmäl dig till Mosaics nyhetsbrev här.