Var den förbjudna frukten ett äpple?
Om du skulle öppna en barnbok om Adam och Eva och läsa om deras synd är chansen stor att det står att Adam och Eva åt ett ”äpple”. När jag har egna barn och får vänliga gåvor som rör Första Moseboken, till exempel biblar för barn, brukar jag vara tvungen att titta igenom dem för att se om det finns några röda flaggor.
Det är inte bara i barnböcker. Den här idén har till exempel tagit sig in i encyklopedin:
Många människor tror att ett äpple var den frukt som Adam och Eva enligt Bibeln åt i Edens lustgård.1
Förväxlingen mellan den här frukten och äpplet kan bero på likheten mellan de två orden i den latinska översättningen av Bibeln, känd som Vulgata. Ordet ondska i trädets namn på latin är mali (1 Mos 2:17). Ordet äpple på andra ställen är mala (Ordspråksboken 25:11) eller malum (Höga Visan 2:3). Det verkar som om denna likhet kan ha lett till förvirringen. I det hebreiska originalet ligger orden inte ens nära varandra. Ordet i 1 Mosebok 2:17 för ondska är rah, medan ordet för äpplen i Ordspråksboken 25:11 och Höga Visan 2:3 är tappuwach.
Varför inte ett äpple?
Simpelt uttryckt säger Bibeln inte att frukten var ett äpple. Dessutom nämns äpplen visserligen i Skriften (t.ex. i Höga Visan 2:3, 8:5; Joel 1:12), men de nämns inte i Edens lustgård, som är den plats där kunskapens träd om gott och ont fanns.
Den förbjudna frukten var visserligen en riktig frukt, men inte nödvändigtvis ett äpple. Det var frukten som kom från kunskapens träd om gott och ont.
Gud sade till Adam och Eva att de fick äta av varje träds frukt som hade frö i sig (1 Mosebok 1:27-29), och äpplen har frön i sig. Detta kan vara en ledtråd om att frukten från kunskapens träd om gott och ont inte hade frön i sig.
Frukten
Hur såg frukten från kunskapens träd om gott och ont ut? Det vet vi helt enkelt inte. Det finns dock spekulationer. Faktum är att olika konstnärer har utvecklat olika avbildningar som:
Som visas i skapelsemuseet
Som visas på omslaget av tidskriften Answers, Vol. 4, nr 3 (som var modellerad efter flera frukter)
Som visas i A is for Adam (en av de bästa barnböckerna om 1:a Moseboken)
Denna sista, som gjordes för barn, skulle kunna användas för humor också. Efter att Dan Lietha medvetet utformade frukten så att den inte såg ut som ett äpple skämtade Ken Ham om att denna frukt ser ganska lik ut som en handgranat! Detta skämt, som nu också används av andra, kan användas som exempel på de verkligt förödande konsekvenserna om den äts!
Oavsett detta har vi helt enkelt ingen aning om hur frukten såg ut och endast spekulationer inom bibliska ramar är berättigade.
Hur visste Eva att frukten var ätbar och önskvärd för att göra en vis?
En del har undrat hur Eva visste att frukten var ätbar och, för den delen, önskvärd för att göra en vis. Låt oss ta upp denna första del först.
Och Herren Gud befallde mannen och sade: ”Av alla träd i trädgården får du fritt äta, men av trädet med kunskapen om gott och ont får du inte äta, för den dag du äter av det ska du dö.”
Här beordrades Adam att inte äta, och denna befallning nådde även Eva, även om hon inte uttryckte det ordentligt till ormen (1 Mos 3:2-3). Därför kan man anta att frukten skulle vara omöjlig att äta (oätlig).
Har dock noterat vad Herren Gud säger: ”för den dag ni äter av den”. Herren visste att Adam skulle äta. Frukten var alltså ätbar.2Jag menar dock inte att detta var anledningen till att Eva visste att frukten var ätbar. Bibeln avslöjar något annat:
Så när kvinnan såg att trädet var gott att äta, att det var behagligt för ögonen och att det var ett träd som var önskvärt för att göra en klok, tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också åt sin man som var med henne, och han åt. (1 Mosebok 3:6)
Eve lade märke till något i 1 Mosebok 3:6. Det står att hon såg att frukten var god att äta. Hon mindes alltså inte vad Gud hade sagt, utan något annat hade fångat hennes uppmärksamhet när det gällde frukten.
Håll i minnet att mänskligheten inte fick äta frukten från trädet med kunskap om gott och ont, men Gud gav ingen varning till djuren. Det är möjligt att ett djur, kanske till och med ormen, tog en del av frukten och åt före Eva så att hon kunde se att denna frukt var bra att äta.
Aspekten av att få vishet baserades inte på att äta frukten utan på synskärpa.
För det andra kan det att se frukten ätas ha varit en utlösande handling för att Eva skulle inse att frukten också kunde ätas av dem. Just denna tankeprocess kan i sin tur vara det som fick henne att tro att hon hade vunnit visdom (t.ex. att om ett djur kunde äta den, så kunde hon och Adam också göra det). Visdom innebär att man skaffar sig kunskap (se Ordspråksboken 8:12). Observera att Eva inte behövde äta för att få visdom – eller vad hon tolkade som visdom. Aspekten av att få visdom baserades inte på att äta frukten, utan på synskärpa. Jag skulle dock inte vara alltför strikt i fråga om detta, eftersom det kan finnas något annat bakom detta.
Självklart kan det ha funnits lite mer bedrägeri än så. Om ormen hade ätit framför henne hade han på ett skickligt sätt kunnat få det att se ut som om han hade fått en viss visdom. Oavsett detta såg hon troligen något äta den där frukten för att hon skulle befästa att den var ätbar och önskvärd för att få visdom. Det var trots allt en frukt, och frukt är ätbar. På grund av Guds befallning att inte äta skulle hon ha vetat att det var förbjudet och borde utifrån den befallningen ha insett att den kunde ätas. Något hon såg var den slutliga utlösande faktorn för att hon skulle:
- Inserka att frukten verkligen var ätbar
- Se att den var behaglig för ögat
- Behöra den för att få vishet
Slutsats
Hursomhelst efterliknade Evas handlingar och tankeprocesser det som står i Jakobsbrevet 1:14-15. Hon kan inte helt och hållet skylla ormen för dess listiga bedrägeri, men det var hennes egna handlingar när hon åt som inte kan ignoreras – och detsamma gällde Adam (2 Korintierbrevet 11:3). Därför bör vi lära oss att vi inte heller bör låta oss luras, vilket är anledningen till att varje kristen bör ha som mål att kontrollera saker och ting mot Skriften och se Skriften som auktoritet (Apostlagärningarna 17:11).