Var ”Jingle Bells” skriven som en julsång?

Det finns kanske ingen sekulär musik som är mer allestädes närvarande under julhelgen än ”Jingle Bells”, den gamla goda visan som handlar om glädjen i att rusa genom snötäckta fält medan man åker i en öppen släde med en häst. Ironiskt nog var det dock meningen att sångens författare skulle referera till en helt annan högtid.

Och även om historikerna fortfarande diskuterar när, var och varför sången komponerades, vet vi att ”Jingle Bells” skrevs i mitten av 1800-talet av James Pierpont. Låten fick upphovsrätt under titeln ”One Horse Open Sleigh” 1857 medan Pierpont bodde i Savannah, Georgia, och titeln ändrades till ”Jingle Bells” när låten gavs ut på nytt 1859. Trots att låten publicerades och upphovsrättsskyddades i Georgia, insisterar kompositörens barndomshem i Medford, Massachusetts, på att den faktiskt skrevs på Simpson Tavern i Medford 1850:

”Jingle Bells”, den numera världsberömda helgdagsmelodin, komponerades på Simpson Tavern i Medford, Massachusetts 1850 av James Pierpont (1822-1893). Tavernan låg på den plats som nu är 19 High Street i Medford Square. Låten komponerades i närvaro av mrs Otis Waterman, som senare verifierade platsen där låten komponerades. År 1857 upphovsrättsskyddade James Pierpont, som bodde i Georgia, ”Jingle Bells”. Texten i sången berättar om de slädturer som hölls på Salem Street i början av 1800-talet.

För sin del medger Savannahborna att ”Jingle Bells” troligen skrevs om vintersäsongen i Medford och tror att Pierpont skrev låten under sin första snöfria vinter i Georgia:

Många lokala historiker tror att Pierpont skrev ”Jingle Bells” när han var i Savannah och upplevde sin första snöfria vinter, som en hyllning till sin snörika uppväxt i Massachusetts.

Debatten mellan Savannah och Medford började 1985 när Savannah uppförde en historisk markering på Savannahs Troupe Square mittemot den unitariska kyrkan som Pierpont kallade hem. År 1989 skickade Medfords borgmästare Michael McGlynn ett brev till Savannahs dåvarande borgmästare John Rousakis där han förklarade att Medford var hemvist för ”Jingle Bells” och att låten komponerades i staden Medford 1850. Savannahborna hävdar fortfarande att Savannah är hemvist för ”Jingle Bells” eftersom sången fick upphovsrätt medan Pierpont bodde i Georgias första stad.

Oavsett exakt var och när ”Jingle Bells” kan ha skrivits är det uppenbart att melodin inte var tänkt som en julsång. (Faktum är att den inte innehåller någon hänvisning till jul eller december och att den enda kopplingen till någon av dessa årstider är ett omnämnande av snö). Det finns flera olika historier om ursprunget till sången ”Jingle Bells”, men den mest populära är att Pierpont skrev sången för ett Thanksgiving-program i sin fars söndagsskola. Låten visade sig vara så populär att barnen blev ombedda att sjunga den igen vid jul, och den har sedan dess varit knuten till den senare högtiden:

Det har rapporterats, men inte bevisats, att han skrev sin populära vintersång för sin fars söndagsskoleklass för tacksägelsedagen, och att den visade sig vara så populär att den sjöngs igen vid juletid. En av Pierponts vänner kallade sången – ”en glad liten jingle.”

Denna version av historien har dock ifrågasatts av vissa historiker, som anser att ”Jingle Bells” skulle ha varit för rask för en söndagsskola på 1850-talet:

En del har uttryckt tvivel om att sången skulle ha kunnat skrivas för en barnkör i kyrkan. Margaret W. DeBolt, en historiker från Savannah, skrev att ”Referenserna till uppvaktning skulle inte ha varit tillåtna i ett söndagsskoleprogram på den tiden, som till exempel ’Go it while you’re young'”. Som sådan kan den inte ha skrivits som en kyrkosång. Istället var det bara en ”sleighing song”. Snabba slädar och vackra flickor. Vissa saker förändras aldrig.

”Jingle Bells” kanske inte började som en jullåt, men nu, mer än 150 år efter att den först publicerades, har den blivit en viktig del av vinterhelgen. Historian Roger Lee Hall noted the song was first recorded by the Edison Male Quartette in 1898, and later by Benny Goodman in 1935 and Glenn Miller in 1941, but the song didn’t truly become a Christmas staple until after Bing Crosby waxed a jazzy version of it with the Andrews Sister in 1943: