Varför sikherna inte kastar muslimerna under bussen

(RNS) – Tidigare den här månaden publicerade jag en kolumn om vad jag lärde mig när jag undervisade i islamiska studier i Texas. Som jag har kommit att förvänta mig av alla mina kolumner möttes den här kolumnen av en hel del positivitet – och även av en hel del hatbrev. Vissa anklagade mig för att sälja ut mina sikhiska rötter, andra kallade mig för en terroristsympatisör, och ytterligare andra kallade mig för en del mycket otrevliga saker. Låt oss bara säga att min blockeringsknapp var ännu mer aktiv än vanligt på Twitter förra veckan.

Som svar på de missriktade meddelandena vill jag dela med mig av några tankar om det antimuslimska hatet sikher utstår och varför jag, tillsammans med många andra sikher som jag känner, fortsätter att stå som allierade till våra muslimska systrar och bröder.

För det första vill jag påpeka att även om sikher inte är muslimer, så förblir vi frekventa måltavlor för antimuslimskt våld. Andra forskare och jag hänvisar till den process som producerar de negativa känslor som besjälar detta våld som ”rasifiering”. Denna process är direkt kopplad till hur människor uppfattar vår synliga identitet, inklusive våra skägg, turbaner och bruna hudfärg.

De flesta människor i världen vet ingenting, eller inte mycket, om sikher, trots att sikhi är världens femte största religion. Denna allmänna okunskap är ett stort problem, särskilt när den kombineras med islamofobisk rasism.

RELATERAT: Under årens lopp har många frågat varför vi inte bara berättar för folk att sikher inte är muslimer och lämnar det därhän. ”Varför låter ni inte muslimerna ta itu med sina egna problem?” är en typisk fråga. Eller: ”Skulle det inte vara enklare och säkrare för er alla att bara säga till dem som attackerar er att de har tagit fel person?”

Problemet med detta svar är att det bara avleder hatet till en annan gemenskap. Det är inte rätt och inte heller rättvist.

Inte heller är det sikhismen. Min tro lär mig att engagera mig i äkta solidaritet, att se andras förtryck som vårt eget. Det är helt enkelt inte ett alternativ att kasta ett annat samhälle under bussen – även om det kan göra våra liv enklare eller säkrare.

På ett möte med väljare 2017 utsattes Jagmeet Singh, ledare för Kanadas Ny Demokratiska Parti och sikh, för en rasistisk, islamofobisk tirad och svarade som bekant med kärlek och mod. Efteråt skrev han: ”När hatet väl tillåts växa väljer det inte ut, det sprider sig som en eldsvåda. När vi säger att det är okej att hata någon på grund av deras religion öppnar vi också dörren för hat på grund av ras, kön, sexualitet och annat. Det är viktigt att vi står enade mot alla former av hat.”

Jagmeet följde upp det med en liknande känsla som den jag har lagt fram ovan: ”Många har kommenterat att jag kunde ha sagt: ’Jag är inte muslim’. Faktum är att många har förtydligat att jag faktiskt är sikh”, sade han. ”Även om jag är stolt över vem jag är, har jag avsiktligt inte gått den vägen eftersom det tyder på att deras hat skulle vara okej om jag var muslim. Vi vet alla att det inte är det. Jag svarade inte på frågan eftersom mitt svar på islamofobi aldrig har varit ’Jag är inte muslim’. Det har alltid varit och kommer att vara att ”hat är fel”.”

Autentisk solidaritet är både etisk och strategisk. Den är etisk eftersom det är rätt att stå på de förtrycktas sida oavsett konsekvenserna. Den är strategisk eftersom den enda vägen framåt är att konfrontera hatet intersektionellt (snarare än att avleda det).

Antimuslimsk rasism är inte bara ett problem i det som kallas västvärlden. Det är ett globalt fenomen med enorma och våldsamma konsekvenser. Vi ser det i Kina med folkmordet på de uiguriska muslimerna. Vi ser det i Myanmar med den etniska rensningen av rohingya-muslimerna. Islamofobin är särskilt allvarlig i det moderna Sydasien, där högernationalister driver antimuslimsk propaganda för att konstruera falska historiska berättelser.

Till exempel har det blivit alltmer populärt att skildra alla härskare från mogulperioden (en tidig modern dynasti som gjorde anspråk på en stor del av Sydasien) som tyranniska muslimska fundamentalister som demoniserade och förföljde alla hinduer. Detta är uppenbart osant, men ändå förblir det standardberättelsen om det moderna Indien, som sprids till barnen genom skollärare och läroböcker i ”historia”.

Denna propaganda förvränger inte bara sanningen om vad vi vet om dessa samhällens historia – den utsätter också oskyldiga muslimska liv för fara.

Jag får dagligen hatbudskap från högernationalister som driver på den här propagandan, både sikher och hinduer. De kallar mig en förrädare och en falsk sikh. De säger att en sann sikh skulle hata islam eftersom det är vad sikhi lär ut. De säger att sikhgurus skulle skämmas över mig för att jag står emot muslimskt hat.

Som religionshistoriker i Sydasien vet jag att detta inte är sant. Det finns gott om bevis som jag skulle kunna peka på för att styrka min sak, inte minst de starka relationerna mellan de tidiga sikhgurus på 1400- och 1500-talen och tidens muslimska ledare. Sikhtrons grundare, Guru Nanak Sahib, stod sin muslimske vän Bhai Mardana så nära att de under flera år reste tillsammans genom Syd- och Centralasien.

Guru Arjan Sahib, den femte sikhgurun, stod Sain Mian Mir, en framstående sufi från Lahore, så nära att Guru Arjan Sahib bjöd in honom att lägga grundstenen till Darbar Sahib i Amritsar, den historiskt sett mest betydelsefulla gurdwara (gudstjänstlokal) i sikhtraditionen.

Guru Hargobind Sahib, den sjätte gurun i grundaren Nanaks släkt, inrättade en moské i sin stad för muslimer som inte hade någon annan plats att be på. Den fick det passande namnet ”Guru Ki Maseet” (guruns moské) och står fortfarande kvar i Punjab i dag.

Sikh-gurus införlivade skrifter av en annan framstående sydasiatisk sufi – Baba Farid – i sina sammanställda skrifter, Guru Granth Sahib. Århundraden senare fortsätter sikherna att sjunga, recitera och hedra Baba Farids verk på regelbunden basis.

Varje exempel ovan gör det tydligt att sikhgurus inte hatade muslimer – och inte heller ansåg de att vänskap med muslimer och respekt för islam stod i motsats till deras läror. Deras liv visar oss det. Historien visar oss det.

Att utrusta oss själva med kunskap som denna är ett viktigt verktyg för att skydda oss mot den propaganda som kastas i vår väg. I en tid då antimuslimska troper används alltmer för politiska intriger (särskilt från vår sittande president) blir det allt viktigare för oss att reflektera över våra egna värderingar och veta vad vi står för.

Det är också oerhört viktigt att vi gräver i vår egen historia och reflekterar över vilka lärdomar vi kan dra av den, för om vi inte gör det innebär det ofta att vi blir vilseledda och manipulerade av andra med baktankar.

I slutändan tror jag att vi i våra hjärtan vet vad som är rätt och vad som är rättvist. Jag tror också att vi intellektuellt vet hur svårt det kan vara att göra det rätta när det står mycket på spel och resultatet är osäkert. Det är därför Jagmeet Singh fick så mycket kärlek för sitt medmänskliga svar på hatet. Vi beundrade alla att han höll fast vid sina värderingar och visade äkta solidaritet i de svåraste stunderna.

Och om han kunde göra det när hans karriär och hans personliga säkerhet stod på spel, kanske vi kan försöka göra det när insatserna är lite lägre. Låt oss åta oss att ställa upp för våra medsystrar och bröder som demoniseras och marginaliseras. Är inte det det minsta vi kan göra?