Vem kan man kalla galen? En personlig erfarenhet av interreligiös dialog

”De där mormonerna är galna!”

Den ”galna” LDS-traditionen växer i antal; protestantismen gör det inte. Beror det på att mormonerna är bra på att lura människor att konvertera? Är det för att vi är dåliga på det? LDS-traditionen har en berömd udda trosuppfattning, men kanske bara utöver deras berömda familjevärderingar och generositet när det gäller att ge till globalt hjälparbete. Kan det vara så att detta är ett övertygande vittnesbörd om den förvandlande kärleken hos Jesus Kristus av de sista dagarnas heliga? Kanske har vi något att lära av våra nästan koffeinfria vänner.

Hur kan det vara möjligt? Med trosuppfattningar som inkluderar en fördödlig existens, Joseph Smith som bär runt på mystiska gyllene tavlor och en teologiskt genomsyrad beslutsamhet att föda små arméer av barn, behöver mormonkyrkan (LDS) inte arbeta hårt för att ge material för tvivel och till och med skratt.

Det hånet kommer dock ofta från amerikanska protestanter som bara umgås med andra protestanter. Fortsätt skratta, men var medveten om att vårt sätt att isolera oss kanske bara förblindar oss för vissa hårda sanningar om hur vi uppfattas utanför våra samhällen. För dem som står utanför tron låter det galet att evangelikaler tror att Gud föddes av en jungfru, gick runt på jorden som människa och sedan förlät våra synder genom att dö på ett kors.

Det finns inte mycket utrymme för en ordentlig genomgång av våra trosuppfattningar inom ramen för vår rigida ökularitet. Den icke-troendes skratt är ett bevis på att vårt kristna ”vittnesbörd” tas emot som smärtsamt okontaktbart snarare än fullt av kärlek. Vi är så klumpiga på att älska våra grannar att vi ofta inte tillbringar tid med dem som människor snarare än som omvändelseprojekt. Ironiskt nog har vi förtjänat ett rykte om att vara nedlåtande genom att identifieras med ett evangelium som kräver motsatsen av sina troende.

Non-kristna har lagt märke till hyckleriet. Deras uppfattningar om evangelister kan vara värre än bara skratt: ”Evangelikaler lever i en subkultur som är helt frikopplad från de bibliska skrifter som antas informera om meningen med deras dagliga liv”, konstaterar de. ”Kristendom” är ett ord som används för skämt på fester, inte för hopp. Det är ett dåligt ord som används för att anklaga någon för ett slags falsk, arrogant fromhet.

Interreligiösa vänskapsrelationer kräver en avväpnande kärlek som ständigt påminner oss om den sårbara hållning vi ska inta gentemot Gud, även när vi inte förstår honom och i synnerhet när vi önskar kontroll. Genom sådana vänskapsrelationer har mitt fokus ändrats från andras brister till en frihet att njuta av deras styrkor. Genom att göra detta verkar stocken i mitt eget öga mer uttalad. Mitt böneliv är mer dynamiskt. Mitt beroende av Gud förnyas ständigt när jag vänder mig till Gud med frågor om vänners vackra och utmanande trosuppfattningar, och när jag låter evangeliet om Jesus Kristus öppna sig för mig på nya sätt som jag tidigare och omedvetet var rädd för att möta.

Jag har funnit att det är revolutionerande för min egen tro att hålla inne med att döma andra tills jag lär känna dem, och att inte bara skratta åt mig själv, utan även åt mig själv. Möjligheten att lägga bort vårt skratt åt andra och börja lyssna i syfte att förstå kan få oss att känna oss hotade till en början, men det hotar inte vår Gud. Han är tillräckligt stor för att vara evangeliet i bakgrunden av andra trostraditioner. Uppriktigt lyssnande, särskilt i USA:s mångskiftande kulturella klimat, är ett av de bästa vittnen vi kan erbjuda. Icke-kristna litar på att jag inte kommer att göra dem till ett omvändelseprojekt, och det har öppnat dörren för Gud att lära mig genom dem också. Det sker inte till priset av att jag förlorar min övertygelse om Kristi distinktioner. Faktum är att jag skulle vilja hävda att det är mycket dyrare att avstå från dialog – vi missar något när vi ignorerar livserfarenheterna hos de otaliga Guds barn som vi är kallade att älska.

Vid en middag nyligen såg jag mig omkring i ett rum med vänner och insåg att det bland oss fanns en självskriven ”återvändande kristen fundamentalist”, en judisk ateist, en icke-religiös man, en LDS-kvinna och jag själv – en protestantisk pastor. Efter att ha ätit hemlagad pad thai arbetade vi med pussel i vardagsrummet. Under tiden bläddrade mina icke-religiösa vänner i min LDS-väns Nya testamente och ställde frågor om det avsnitt som jag skulle predika om nästa söndag. Sedan skämtade vi om pinsamma historier från högstadiet. Det fanns ingen agenda. Vi behövde inte svara på några stora teologiska frågor vid middagsbordet. Ibland har man genom att ha roligt och äta tillsammans ett sätt att besvara mer angelägna frågor om de oförutsägbara sätt på vilka Kristus gör sig själv närvarande.

Här är till alla som är galna nog att följa Jesus på denna förvandlande väg. Må Gud hjälpa oss att skratta åt oss själva på ett sätt som skapar ett nytt rykte för evangelisk tro – att Kristi frälsande kärlek är verklig.