Vetenskapen om att äta snoppor: En mans strävan efter att besvara en mycket dum kostfråga

Jag drog försiktigt bort mitt barns glittrande, gyllene snorkråka-toppade finger från hans mun. Jag grimaserade och bad honom att sluta. Han fnissade, men i samma sekund som min hand lämnade hans arm, stoppade han in det snoriga fingret mellan läpparna.

”Äckligt, kompis!” Jag utropade, förbittrad.

Jag sa till honom att han måste sluta, men fick en insikt när orden passerade mina läppar: Jag visste inte om det var sant i medicinsk mening. Sanningen var att jag ville att han skulle sluta, för varje gång jag såg de två lugnt mumsa slem, översvämmades jag av en våg av avsky och ångest. Jag var dock tvungen att erkänna att jag saknade en vetenskaplig anledning att vara bekymrad över detta beteende – bortsett från dess potential att bli romantiskt begränsande längre fram. Så jag bestämde mig för att jag skulle fråga några experter om den faktiska faran och se om jag kunde komma fram till en motivering för en strängare policy mot plockning.

Det var då saker och ting började bli komplicerade.

Snusinnehållet från olika webbplatser varierade från entusiastisk (”Study: Barn som äter sina egna snorungar kan ha starkare immunitet än jämnåriga”) till normativ (”Hur du lär ditt barn att sluta äta sina snorungar”) och skrämmande (”Är det en sjukdom att peta sig i näsan och äta snorungar?”). Dessutom var det förvirrande och motsägelsefullt.

Vissa sajter föreslog att det var ett bra sätt för barn att bli sjuka – inte av snorren, utan av sina smutsiga händer. Vissa föreslog att det kunde vara kopplat till en psykologisk störning som kallas PICA och som får de drabbade att konsumera det som inte kan konsumeras, som lera eller soffstoppning. Vissa föreslog att det faktiskt kunde hjälpa ett barn att bygga upp sitt immunförsvar genom att mikrodosera honom eller henne med bakterier.

Men för alla påstådda fakta fanns det väldigt få källor med gott anseende. Eftersom jag är reporter till yrket bestämde jag mig för att göra den rapportering som krävs för att ge en grundlig genomgång av Chez Nez.

Jag började med den framstående snoppdoktor som oftast citeras i näsdukshistorierna, en ”Innsbruckbaserad lungspecialist” vid namn Dr. Friedrich Bischinger. Hans kommentarer om ämnet att äta bihålepärlor är översvallande och vanliga på nätet. Han citeras ofta för att ha sagt: ”Medicinskt sett är det mycket vettigt och en helt naturlig sak att göra … och när denna blandning kommer in i tarmarna fungerar den precis som en medicin.”

Varje rimlig person skulle anta att en läkare som gör sådana storslagna uttalanden skulle ha granskad forskning för att backa upp det. Så är det inte. Jag lyckades inte hitta en enda studie av Bischinger om nässlemhinnor. Källan till citatet verkar vara Avanovas nyhetstjänst, som var en plattform från början av aughts som skapades för en nyhetsläsningsrobot. Jag var inte, som de säger, bitande.

I brist på ett sätt att nå ut till den möjligen obefintliga österrikiska doktorn hittade jag en annan forskare, Dr. Scott Napper vid University of Saskatchewan. Napper är en biokemist som citeras i de mest aktuella historierna om påstådda studier om slurpande schnoz-solider. Han sägs ha sagt följande till Telegraph: ”När man har lust att plocka sig i näsan och äta den kanske man ska följa naturen.”

Den svårfångade doktor Friedrich Bischinger dyker återigen upp som en förmodad medförfattare till studien. Men det finns ingen studie. Idén om studien verkar komma från ett inslag i CTV News Saskatchewan (på allvar) där Napper, som både är verklig och verkligen är läkare, diskuterade möjligheten att genomföra ett experiment någon gång i framtiden. Jag kontaktade Napper själv flera gånger för att få bekräftat att en sådan studie hade ägt rum – utan resultat. Jag spårade upp en annan studie som refereras i en artikel av Bustle. Titeln på den studien: Salivary Mucins Protect Surfaces from Colonization by Cariogenic Bacteria” innehöll åtminstone ordet ”mucins”. Jag hoppade på denna lovande ledtråd och skickade ett mejl till medförfattaren till studien, professor Katharina Ribbeck vid MIT. Följande svar kom snart:

”Jag vill klargöra att studien om ”näsplockning” som tas upp i samband med vårt arbete ursprungligen kommer från professor Friedrich Bischinger och inte från min forskargrupp. Media har felaktigt kopplat ihop vår studie med Bischingers slutsats. Den studie från mitt labb som citeras här handlar om slem från saliven, och vårt arbete tyder mer allmänt på att slem i kroppens inre slemhinnor (t.ex. i munnen, lungorna, tarmen och livmoderhalsen) har skyddande effekter som vi potentiellt skulle kunna utnyttja för nya terapeutiska metoder. Vi har inte studerat snorkråkor eller ens nässlem.”

Bischinger! (Skakar knytnäve.)

Jag hade hamnat i en återvändsgränd och kastat mig ut i underjorden av alltmer desperata Google Scholar-sökningar. Jag läste studier om människor som var så besatta av att peta i näsan att de borrade hål i sina skiljeväggar. Jag läste rapporter om att människor som åt slem förknippades med alltmer oroande psykiska störningar. Jag upptäckte en studie som visade att 91 procent av alla människor plockar i näsan. En annan studie visade att allt detta näsplockande spred Staphylococcus aureus. I en studie undersöktes proteiner i nässlemhinnan, bland annat ett med det skrämmande namnet ”Deleted in Malignant Brain Tumors 1”.

Det hela var för mycket. Min ångest och frustration nådde en hög nivå. Baserat på min forskning skulle mina barn antingen må bra eller vara mycket sjuka eller ha septum som 1980 års daghandlare. I ett ögonblick av klarhet gjorde jag det jag borde ha gjort från början: Jag kontaktade en läkare. Dr Gary Freed, chef för avdelningen för allmän barnmedicin vid University of Michigan School of Public Health, skickade ett kort men hjälpsamt svar:

”Bottom line: Det är säkert. Barn som petar sig i näsan mer än andra löper dock större risk att få näsblod.”

Good enough. Jag har bestämt mig för att tvätta mina händer i frågan och uppmuntra mina pojkar att tvätta sina händer oftare. Min föräldraintervention för mina små snorungar består nu inte av något annat än lite livsråd: Privata kroppsliga saker bör i allmänhet inte göras offentligt. De kan peta sig i näsan och äta det tills de är gifta eller tills det finns klara bevis för att de blir sjuka av det. Jag vill bara inte se det. Att jag blir helt äcklad är den enda negativa bieffekt som jag absolut kan bekräfta.