Vi måste skydda Andrea Swift till varje pris

För några somrar sedan såg jag Taylor Swift uppträda på MetLife Stadium i New Jersey under sin Reputation-turné. Och med ”såg” menar jag att jag skrattade, jag grät och jag skrek mig ihjäl i två timmar i ett regnoväder som kom och gick. (För de av er där ute som talar Swift var detta inte en riktig ”regnshow”, men det var nära.) Vid ett tillfälle under kvällen gick en ström av energi genom publiken runt omkring mig. Folk började peka och viska. ”Där är hon! Där borta!” Förvirrad tittade jag över för att hitta en Swift, bara inte den som vi alla hade kommit för att se. Nej, folk var verkligen glada över att se Andrea Swift, Taylors mamma, gå omkring på stadiongolvet. Jag jublade också.

I Miss Americana, den nya Taylor Swift-dokumentären från Netflix, var jag lika glad över att få se ännu mer av den äldre Swift. Det är ingen hemlighet att paret har en otroligt nära relation. (Se: texten till ”The Best Day”.) Swift berättar om hur hon för andra gången vann Årets album på Grammys med 1989 och att hon kände att hon inte hade någon annan än sin mamma att dela det med. (En märklig sak med dokumentären är att den på sätt och vis punkar på Swifts mycket berömda vänskapsrelationer. Vi ser Abigail Lucier, den rödhåriga kvinnan från ”Fifteen” som har varit Swifts bästa vän sedan barnsben, men ingen annan.)

Det finns en scen där båda Swift-kvinnorna sitter på ett flygplan – Taylors eget, verkar det som, med tanke på varumärket nr 13 som är stämplat in i läderhuvudstödsöverdraget på hennes säte – och äter middag när planet lyfter. Swift lutar sig framåt och använder hakan för att försöka hindra en skål med biff-sallad från att glida av brickan när planet stiger. ”Inte biffen”, ropar hon hånfullt. Hennes mamma förmanar henne skämtsamt för hennes stödjande försök. Taylor säger att det var antingen det eller att förstöra sin topp och ”det här är Rihanna”. I gången sitter en mycket stor svartvit fläckig hund lugnt och stilla under hela händelsen. Swift retas med sin mamma och säger att hon fick den vuxna hunden i mänsklig storlek efter att hon och hennes bror vuxit upp och lämnat huset. Men Andrea påpekar att det inte stämmer. Hunden, säger hon, var en punkt på bucket-listan som hon bestämde sig för att stryka av efter att ha fått diagnosen cancer. (”Soon You’ll Get Better” handlar om Swifts familj som kämpar med Andreas diagnos. Hon avslöjade nyligen att hennes mamma diagnostiserades med en hjärntumör medan hon fick behandling för bröstcancer). Det är ett sött och mycket mänskligt utbyte.

I ett annat utmärkt Andrea-moment sitter Swift i ett rum med sitt team – inklusive sin far – och argumenterar för varför hon ska bryta sin historiska tystnad och äntligen bli politisk. Hon gråter och pratar om alla de anledningar hon känner att det bara är rätt att lägga sin vikt bakom Tennessees demokratiska senatskandidat Phil Bredesen. (Han förlorade till slut.) Bredesens motståndare, Marsha Blackburn, gick till val på en plattform med ”kristna värderingar från Tennessee”. Värderingar som, säger Swift, är hennes egna och egentligen inte vad Blackburn representerar. ”Jag bor i Tennessee.” ”Jag är kristen.” Hennes far slår tillbaka och fruktar för sin dotters säkerhet. Men Andrea Swift vill inte ha något av det och kräver att männen i rummet ska lyssna på Taylor. Swifts pappa nämner att han köper pansarbilar för att skydda henne och Andrea säger att ingen oroar sig mer för Taylors säkerhet än vad hon gör, och att hon fortfarande stöder Taylors ställningstagande. Senare ser vi Taylor posta den numera ökända Instagramfilmen där hon stöder Bredesen. Hennes mamma är vid hennes sida. (Liksom hennes mystiska och ikoniska PR-chef Tree Paine.)

Det kanske bästa Andrea Swift-ögonblicket kommer dock efter att Swift, under en konsert ett år efter att en domare i Colorado dömt till hennes fördel i ett fall av sexuellt övergrepp mot en lokal radio-DJ, uttalar sig om händelsen. Hon vampar på ett piano, tårar rinner nerför ansiktet när hon berättar för publiken hur svår och frustrerande processen var och hur hon inte kan föreställa sig hur det måste vara för människor som inte har lyxen att bli trodda. Efter showen ger hennes mamma henne en kram backstage. Hon gråter också och berättar för sin dotter hur stolt hon är över att hon gjort det bästa av en dålig situation. Nej, inte en dålig situation. En situation som Andrea kallar en ”skithög av skit”. Det är lite spännande varje gång någon svär över Miss America – stjärnor, de är precis som vi … när de kultiverar sin image på ett lite annorlunda sätt för att få sig själva att framstå som mer mänskliga – men den här tar priset. ”Skitpåse av skit!” Andrea!