Woodward och Bernstein

Carl Bernstein, född den 14 februari 1944 i Washington D.C., började arbeta på deltid på Washington Star vid 16 års ålder och hoppade senare av universitetet i Maryland för att arbeta heltid som reporter. Han gick med i Washington Posts storstadspersonal 1966 och specialiserade sig på polis-, domstols- och stadshusuppdrag, med enstaka egna reportage.

Robert Upshur Woodward, född den 26 mars 1943 i Geneva, Illinois, gick på Yale University med ett stipendium från Naval Reserve Officers Training Corps (ROTC), varefter han tjänstgjorde i fem år som marinofficer. Han började arbeta på Washington Posts storstadspersonal 1971.

Den 17 juni 1972 fick Woodward i uppdrag att rapportera om ett inbrottsförsök kvällen innan, där fem män hade gripits i Democratic National Committes högkvarter i Watergate-komplexet. Woodward fick snart sällskap av Bernstein, och tillsammans genomförde de två unga reportrarna en rad undersökande reportage som gradvis avslöjade kopplingarna mellan inbrottet och ett konvergerande mönster av brott som slutligen involverade president Richard M. Nixon själv, vilket tvingade honom att avgå trots att det annars var säkert att han skulle åtalas. Inbrottet avslöjades som en del av ett omfattande program för politiskt spionage och sabotage som drevs av Nixons underordnade i Vita huset och dess politiska kampanjorganisation, Committee to Re-Elect the President (CRP, eller, som det kallas i de flesta senare pressrapporteringar, CREEP). Förutom spionage och sabotage härrörde ytterligare en rad brott från försöket att dölja de tidigare brotten genom mened och andra hindrande åtgärder mot rättvisan.

Bernstein och Woodward ledde inte på egen hand till att Nixons presidentskap förstördes, men vissa historiker från perioden anser att deras tidiga utredningar både informerade och stimulerade de officiella utredningar som utfördes av en särskild åklagare, domstolarna, senatens Watergate-kommitté och representanthusets justitieutskott och som till slut tvingade Nixon att avgå när det avslöjades att han hade deltagit i mörkläggningen nästan från början.

De två unga reportrarna började med Watergate-inbrottstjuvarna och spårade de pengar som användes för att finansiera inbrottet och följde dem i oktober 1972 till John Mitchell, tidigare Nixons justitieminister och vid tiden för inbrottet chef för CRP. Bernstein och Woodward sökte efter dokumentära bevis genom att dubbelkontrollera telefonböcker, flygbolagsregister, byggnadsförteckningar, hotellregister och – vilket vissa hävdade var ett brott mot den journalistiska etiken – konfidentiella kreditkorts- och telefonbolagsregister. Dessutom spårade de upp och intervjuade ett stort antal personer som gradvis avslöjade olika pusselbitar. Deras redaktörer på Post lät dem hålla de flesta av sina källor konfidentiella, men krävde att påstådda fakta skulle bekräftas av mer än ett vittne. Denna praxis följdes vanligtvis noggrant, men bröt samman när Bernstein och Woodward felaktigt hävdade att Hugh Sloan, en CRP-tjänsteman, hade involverat H. R. ”Bob” Haldeman, Nixons stabschef, i ett vittnesmål inför en åtalsjury. (De upptäckte senare att Sloan avsåg att meddela dem att Haldeman var skyldig, men att Sloan inte hade sagt det till åtalsjuryn eftersom han inte hade blivit tillfrågad). Woodward förlitade sig på en källa som han vägrade att identifiera även för sina redaktörer, förutom med kodnamnet ”Deep Throat”.

Från inbrottet och under hösten och vintern 1972-1973 arbetade Bernstein och Woodward, som utsattes för ökande offentliga angrepp från talesmän från Vita huset, praktiskt taget ensamma på historien. I februari röstade den amerikanska senaten sjuttio mot noll för att inrätta en kommitté bestående av fyra demokrater och tre republikaner för att utreda Watergateaffären. I mars 1973 skrev en av Watergateinbrottstjuvarna, James McCord, en före detta CIA-tjänsteman, ett brev till domaren John Sirica, som höll på att pröva hans fall, som i huvudsak bekräftade Bernsteins och Woodwards berättelser. Snart började andra tidningar undersöka Watergate-historien mer energiskt, och lagstiftande och rättsliga organ började avslöja ett allt större mönster av lagbrott. Bernstein och Woodward fortsatte att arbeta med historien, även om de statliga myndigheter som de hade hjälpt till att få igång verksamheten nu började bli förbittrade över deras fortsatta avslöjanden. Samuel Dash, demokratisk rådgivare till senatens särskilda kommitté med senator Sam Ervin från North Carolina som ordförande, hävdade i sin senare bok om senatsutredningen, Chief Counsel, att Bernsteins och Woodwards beundransvärda, tidiga undersökande rapportering nu hade urartat till vad han kallade ”hit and run”-journalistik som byggde på läckor från kommittén och som äventyrade rättsväsendets förmåga att spåra upp och straffa de skyldiga.

Men Bernstein och Woodward höll redan på att förgrena sig till en annan form av journalistik, eftersom de hade säkrat ett kontrakt om att skriva en bok om sina Watergateutredningar. All the President’s Men, som publicerades sent på våren 1974, blev en omedelbar bästsäljare. Medan Bernsteins och Woodwards berättelser i Washington Post hade bestått av rena utredningsrapporter, berättade All the President’s Men inte bara historien om Watergate utan också historien om Woodward och Bernstein. På grund av sin detaljrikedom och den avgörande betydelsen av det ämne de undersökte har All the President’s Men kommit att allmänt betraktas som en klassisk bok i den amerikanska journalistikens historia, som visar hur reportrar och företagens nyhetsorganisationer arbetar under press.

Nixon avgick från presidentposten den 9 augusti 1974, efter att bandinspelningar som han hade beordrat att göras, och som han sedan hade försökt dölja från och förneka för utredarna, hade blivit offentliga. Banden visade obestridligen att han hade deltagit i ett försök att hindra rättvisan redan så tidigt som sex dagar efter Watergateinbrottet. Vicepresident Gerald Ford svors in som president den 9 augusti. (Spiro Agnew, som hade valts till Nixons vicepresident 1968 och 1972, hade avgått i oktober 1973 efter att ha erkänt att han inte hade bestridit en anklagelse om skatteflykt.)

Snart efter Nixons avgång inledde Bernstein och Woodward tillsammans med ett forskarlag arbetet med The Final Days, en redogörelse för de sista månaderna av Nixons presidentskap, baserad på intervjuer med 394 personer. All the President’s Men blev en succéfilm med Robert Redford som Woodward och Dustin Hoffman som Bernstein i huvudrollerna (1976). Båda männen fortsatte att arbeta för The Post. Woodward skrev tillsammans med Scott Armstrong en studie om Högsta domstolen, The Brethren (1979), och Woodward skrev en studie om komikern John Belushis död genom en överdos av droger, Wired: The Short Life and Fast Times of John Belushi (1984). Nora Ephrons roman Heartburn (1983) orsakade en mindre journalistisk sensation med sin fiktiva beskrivning av hennes skilsmässa från Bernstein. De fem Watergate-inbrottstjuvarna och flera andra Nixon-underordnade, däribland den tidigare justitieministern Mitchell, dömdes till fängelsestraff. Den 8 september 1974 benådade president Gerald Ford Richard Nixon för alla brott som han kunde ha begått under sin ämbetstid och avbröt därmed ytterligare brottsutredningar mot den före detta presidenten.

Sedan 1997 är Woodward biträdande chefredaktör för CIA i Veil (1987), Pentagon och Gulfkriget i The Commanders (1991) och Clintons Vita Hus i The Agenda (1994). I The Choice använder han sina beprövade forskningsmetoder för en belysande undersökning av jakten på presidentämbetet.

Woodward bor i Washington D.C. med sin fru Elsa Walsh, skribent på The New Yorker och författare till Divided Lives. Hans dotter Tali går på University of California i Berkeley.