Zigenarhäst
Zigenarhästen uppföddes av de romanska resenärerna i Storbritannien för att dra de vardos de bodde och reste i.:62 Romanichal Travellers hade anlänt till de brittiska öarna år 1500 e.Kr., men de började inte bo i vardoes förrän omkring 1850.:22 Dessförinnan reste de i tippade vagnar eller till fots och sov antingen under eller i dessa vagnar eller i små tält.:29 Den högsta användningen av zigenarkaravaner inträffade under den senare delen av 1800-talet och de två första decennierna av 1900-talet.:51
Vissa aspekter av träningen, skötseln och egenskaperna hos en häst som används för att dra en Vardo är unika. Hästen är till exempel tränad att inte stanna förrän den når toppen av en kulle, annars kanske den inte kan komma igång igen. Träningen börjar i mycket tidig ålder när den unga hästen binds ”med ett kort rep från huvudet till spårringen på axelhästens krage” och leds på sidan av.:59 En gammal hatt sätts ibland på en rädd hästs huvud för att hindra den från att se tillbaka över skygglapparna till vagnen som hotar på ryggen. En häst som användes för att dra en vardo som var ett permanent hem var vanligtvis i mycket god kondition tack vare en kombination av motion, betande av en mängd olika gröna grödor i häckarna och god vård; hästen betraktades som en del av familjen.:61 Eftersom familjens barn levde i nära anslutning till hästen kunde en häst som hade ”ett opålitligt temperament inte tolereras”.:63
Zigenarhästen användes också för att dra ”handelsmannens vagn …. som användes tillsammans med husvagnen som en runabout och ett arbetsfordon och under en resa”:23 Detta är också känt som en flatbädd eller en vagn, och exempel förekommer i den årliga Harness Horse Parade i London.
Zigenarhästrasen, så som den ser ut idag, tros ha börjat ta form strax efter andra världskriget.:63 När de brittiska romerna först började bo i vardoes runt 1850 använde de mulor och avlagda hästar av någon lämplig ras för att dra dem.:62 Dessa inkluderade senare färgade hästar som hade blivit omoderna i det vanliga samhället och som vanligtvis slaktades.:62-63 Bland dessa fanns ett stort antal färgade Shire-hästar.:43 Många av dessa hamnade hos Romanichal-uppfödare och på 1950-talet betraktades de som värdefulla statussymboler inom den kulturen.:63 Fläckiga hästar var mycket kortvarigt på modet kring tiden för andra världskriget, men gick snabbt ur modet till förmån för den färgade hästen, som har behållit sin popularitet fram till i dag.:58 Rasens ursprungliga större höjd härrörde från inflytande från både Clydesdales och Shires.:63
Under zigenarhästens formativa år avlade Romanichal inte bara för en specifik färg, riklig fjäderdräkt och större benstomme, utan också för ökad handlingskraft och mindre storlek. För att öka rörelsen i trav försökte de först med Hackney Pony-uppfödning, men detta blod minskade både fjäderdräkt och ben. Romerna vände sig därför till Section D Welsh Cob för att lägga till en mer animerad trav till rasen utan att förlora andra önskade egenskaper. En annan trend i aveln var en stadig minskning av höjden, en trend som fortfarande finns kvar hos många romska uppfödare. På 1990-talet var rasens genomsnittliga höjd fortfarande över 15 händer (60 tum, 152 cm), men hästar på 14,3-15 händer (59-60 tum, 150-152 cm) började betraktas som mer önskvärda, främst av ekonomiska skäl. John Shaw, en vagnsmålare från Milnrow, Rochdale, Lancaster, citerades 1993 med följande ord: ”Mycket stora, håriga färgade hästar är nu på modet. De är statussymboler … men de är egentligen inte ett ekonomiskt djur. De kostar för mycket att utfodra, sela och skor. . och de klarar inte av arbetet. För det vill man ha en vanner-typ på 14,3 till 15 händer (59 till 60 tum, 150 till 152 cm)”; större hästar kräver mer foder än mindre hästar, liksom större selar och hästskor.:64
Den ras som romska uppfödare använde sig mest av för att fastställa inte bara storleken utan också typen av den framtida zigenarhästen var Dales-ponnyn, som beskrevs som ”tjock, stark, . Dales, en dragponny, bevarade ben-, fjäder- och dragförmågan från raserna Shire och Clydesdale, men i en mindre och därför mer ekonomisk förpackning. Dales och, i mindre utsträckning, Fell Pony korsades med Shire och Clydesdale och utgjorde grunden för dagens Gypsy Horse.
Då romerna som utvecklade Gypsy Horse:387 kommunicerade information om stamtavlor och raser muntligt,58 är informationen om grundblod och viktiga hästar inom rasen mestadels anekdotisk. Rasens två grundföräldrar uppges vara kända som The Old Coal Horse och Sonny Mays’ Horse. Det sägs att The Coal Horse går tillbaka till en grå Shire-hingst känd som Shaw’s Grey Horse of Scotland. Rasens ursprung verkar vara irländskt, och namnet Connors förekommer i stor utsträckning i rasens historia. I en dåligt inspelad intervju ger den välrenommerade uppfödaren Henry Connors en del av hästens härstamning. It includes horses with names such as Ben’s of Bonafay, Jimmy Doyle’s Horse of Ballymartin, Henry Connors’ White Horse, The Lob Eared Horse, The Sham Horse, and Old Henry.
The Irish cob can be traced to the 18th century but also was long considered a type, not a breed, and varied somewhat in characteristics, though generally was bred for light draught and farm work but was also capable of being ridden. It originated from crossing Thoroughbred, Connemara pony and Irish Draught horses.:234
Beginning in 1996, breed associations and societies were formed in North America, Europe, Australia, and New Zealand. Bland dessa finns Gypsy Vanner Horse Society (1996), Irish Cob Society (1998), Gypsy Cob and Drum Horse Association (2002), Gypsy Cob Society of America, senare Gypsy Horse Registry of America (2003), Australasian Gypsy Horse Society (2007) och NZ Gypsy Cob Association (2012).
De första kända zigenarhästarna som kom till Amerika anlände 1996, importerade av Dennis och Cindy Thompson, som skapade namnet Gypsy Vanner och startade en rasförening.
NamesEdit
Rasen var traditionellt känd som Irish Cob. Den kallades ofta helt enkelt för en ”Cob”, även om termen cob definierar en kortbent, kraftig hästtyp snarare än en ras. Andra namn används över hela världen för rasen, till exempel Gypsy Cob, Gypsy Vanner och Tinker Cob, vilket anspelar på dess koppling till resandefolket.
De första kända importörerna av zigenarhästen till Nordamerika, Dennis och Cindy Thompson, betraktade rasen som namnlös och valde namnet ”vanner”, och kallade sin förening Gypsy Vanner Horse Society. En ”vanner” är en lätt draghäst som lämpar sig för att dra en hästdragen skåpbil eller omnibus; termen härstammar åtminstone från 1888. 125 Innan det amerikanska sällskapet bildades 1996 förekommer ordet ”vanner” i två tryckta källor i samband med dessa hästar. År 1979 beskrev Harvey en Roma-ägd häst som ” fair-sized vanner, ca 15.2hh (15 1/2 hand) hög, … ross-shire, med en touch av Clydesdale? Det är ofta svårt att spåra släktskapet. ”56 I det första kända erkännandet av zigenarhästen som en distinkt ras utanför den romska kulturen, som publicerades 1993, använder Hart termen tre gånger när han hänvisar till en zigenarhäst och identifierar specifika zigenarhästar som vanners.:59, 64, 126
Då Irish Cob Society, Gypsy Cob and Drum Horse Association och Gypsy Cob Society of America bildades 1998, 2002 respektive 2003 hänvisade till rasen som ”Cob”, det namn som användes av dess romska uppfödare. Gypsy Horse Association, som bildades 2008, använder namnet ”Gypsy Horse” och uppger på sin webbplats att organisationen erkänner alla rasnamn som för närvarande används. År 2008 bytte GCSA också namn till Gypsy Horse Registry of America.
Avelsföreningar i Belgien, Sverige och Nederländerna finns upptagna i databasen Universal Equine Life Number under rasnamnen ”Tinker Horse” och ”Tinker Pony”.